Och så tycker man att jag är galen och behöver medicineras för att jag inte tycker om människor?!
Husse hemma från kvällsprommis med Nelson. Han berättar tårögd hur ett hundägarpar brast ut i gapskratt när han försökte få Nelson att sitta lugnt medan de passerade.
Och så tycker man att jag är galen och behöver medicineras för att jag inte tycker om människor?!
0 Comments
... och därmed har jag svårt att skriva om hund. Jag får skriva om det som snurrar här inne istället, helt enkelt. Jag har börjat ta tag i det där klädproblemet. Letat reda på klänningar att köpa. Nu återstår bara att fråga affärerna om de kan tänka sig att sy upp dem i min stora storlek. Jag håller tummarna, men det är sådär enkelt att kommunicera med kineser. Japanska kan jag, men jag har inte en chans med kinesiska. Och ofta har de ingen chans med engelska heller. ;) Men förhoppningsvis har jag snart äntligen några kläder jag vågar bära utan att skämmas ihjäl. Mina gamla klänningar är så urtvättade och söndriga att de knappt kan bäras längre. Så en garderobsuppdatering är definitivt behövlig. Och en garderobsuppdatering skall det bli! Den sista klänningen är mer än dubbelt så dyr som de andra. Sex gånger så dyr som den mintgröna på bilden ovanför. Så vi får se om jag hoppar den tillslut. Men det är så löjligt billigt egentligen, att jag hade kunnat få ett nattlinne på Kappahls tjockisavdelning för samma pris som den dyraste.
Det låter kanske ytligt och fåfängt att ha så mycket ångest över sina kläder. Men ni måste tänka på att jag knappt gått utanför dörren de senaste två åren, annat än för att gå ut med Nelson, och då är det myskläder som gäller. Jag har helt enkelt inget annat än myskläder just nu. Jag har inte burit byxor i närheten av folk sedan jag började sjuan, och tänker verkligen inte börja nu heller. Jag bär kjol eller klänning. Dels för att det är ett tusen gånger bekvämare, och finare, och jag känner mig lite självsäkrare i det (och det skall gudarna veta att det kan behövas!). Dessutom, om man tänker rent praktiskt (vilket lata jag gärna gör!) så blir det bara hälften att tvätta med en klänning jämfört med byxor+tröja. Hälften att vika. Hälften att torka. Hälften att städa upp när alla kläder ligger slängda på golvet för att man inte orkade lägga dem i garderoben eller smutstvätten och sedan bara lät de ligga. Och, som grädden över i:et och pricken på moset, så slipper man tänka. På med klänningen så är man fin för dagen. Inget att färgmatcha, inget att kombinera, inget att fundera på om de går ihop av olika anledningar. Nej. Jag älskar klänningar. Nog svamlat av mig. Vilken tycker ni är finast? :D Detta. Mitt absoluta favoritväder. Regnet bara öser ner, det är blå himmel runt om oss, och det blåser ingenting så jag kan sitta på altanen under taket och bara andas. Det luktar så gott när det regnar. Och så finns det aldrig någon annan ute, så även om grannen spelar gamla melodifestivalenlåtar på hög volym känner man sig som den sista människan på jorden, vilket är en känsla jag som eremitlärling uppskattar högt. Inte ens Barbados, Roger Pontare eller Afro-Dite kan förstöra detta.
Eftersom vi ännu inte hämtat nycklarna från kattvakterna så har vi bara en, och den tog husse med sig till jobbet igår. Så det blev ett par rundor runt huset tills han kom hem, mer än så vågade jag inte med öppen dörr. Nelson tyckte det var urtråkigt, så idag fick vi kompensera lite för det!
Få saker är så mysiga som när man sitter och planerar hundpromenaden på google maps. Försöker hitta lagom långa rutter, sträckor man inte gått tidigare, nya spännande ställen. Vi är fortfarande relativt nyinflyttade, så man blir fortfarande överraskad ibland när man går. Idag bestämde jag mig för att passera stallet och fortsätta gå rakt fram en bit. En mysig sträcka, inga bilar i närheten, bara ett tågspår som var hyfsat inhängnat. Grusväg. Lite asfalt. Mycket åkrar, betesmarker och natur. Det tycker vi om. Jag hade med långlinan som jag bytte till när vi kom till stallet så Nelson kunde springa lite fritt, men eftersom han på senare tid blivit mycket glad i kaniner vågade jag inte ha honom helt lös. Dessutom var sikten lite dålig på spåret, så man såg inte om det kom hundar tillräckligt långt i förväg. Nej, långlinan blev super. Och Nelson var klad för att få springa fritt. Vi träffade en kvinna med tre hundar i koppel och en svart hund springandes lös. När hon kom nära frågade hon om den svarta som sprang lös var min hund. Jag som trodde det var hennes! Det visade sig att den hade sprungit fram och tillbaka över spåren och sedan följt med henne en bit. "Men det måste vi ju göra något åt!", sade jag. "Jaha..?", sade hon. "Ja, vi får ju ta honom till polisen!", tyckte jag. Vi kopplade honom och hon erbjöd sig att ta med honom till polisen då hon hade bil. En halvtimme senare kom en man springandes. Han viftade som en tok åt mig så jag gick för att möta honom. Det var tydligen hans hund. De hade varit ute och letat efter ett skadat vilt när linan på hunden gick sönder. Eller något. Så där släpade han på en trasig långlina. Jag dirigerade honom till polisen. "Men din hund är okej i alla fall", sade jag. "Du behöver inte oroa dig." "Jajaja", sade han snabbt och gick. Konstiga typer det finns. Hade Nelson sprungit runt på spåren hade jag dött av oro. Töntmatte glömde ju vatten till både fyr- och tvåbening, solen sken starkt och det var förbannat varmt, så när vi var halvvägs genom promenaden släpade både jag och Nelson fötterna efter oss. Han drack från ett par vattenpölar och vattendrag på vägen i alla fall, så jag behövde inte vara orolig. Vi gick nog inte mer än 6,5-7 km, men den kändes dubbelt så lång i detta väder. Men vackert var det, och mysigt var det. Om det bara kunde bli vinter snart så jag slipper den här värmen! ... så tänkte jag passa på att visa vår ponnyhylla, som har blivit rätt rejält utbyggd de senaste två veckorna.
Den är inte komplett, långt ifrån, men det är inte lätt när man är både fattig, snål och kräsen. Vårt 1000-bitars MLP-pussel är inte med, inte heller våra fyra gosedjur, då de är alldeles för stora för att få plats på hyllan. Den saknar också vår MLP-julkalender, och ett stort magnetset. Det får inte heller plats, och magneterna har jag hellre på kylen. Däremot har den:
Och det skär knivar i mitt hjärta över att vi inte har: Allt gick ju i ett där innan vi åkte till stugan, så jag hann aldrig visa vår loot från Sjöbo marknad! Tillåt mig att ge lite bakgrundshistorik.
Jag har alltid velat ha ett porträtt ritat av mig. Varje gång man är utomlands och turistar finns det massor av folk som ritar porträtt. Och som jag tjatade, när jag var liten! Men det hette att vi inte hade tid, att det var för dyrt, att jag inte skulle kunna sitta stilla så länge, om jag fick var de tvungna att ge mina lillebröder också och så lång tid hade vi inte att vi kunde vänta på alla tre. Och så vidare och så vidare. Egentligen, inser jag nu, var det bara synonymer till "inte en jävla grej till!". Jo. En jävla grej till. Så det så. Nu när man skall föreställa vuxen, kunna deklarera och betala sina försäkringar så är jag faktiskt förtjänt av mitt efterlängtade porträtt. Och plötsligt. På Sjöbo marknad. Zombieporträtt. Ja. Ja med kraften från ett tusen strålande solar. Bara... ja. Kombinera porträtt med världens bästa grej? FUCK YES. Hur skulle vi kunna säga nej? Det var en av killarna som jobbar med den svenska utgåvan av The Walking Dead som ritade. Känns lite extra kul, sådär. Dessutom berättade han att de använder zombieporträtten han ritat som statistzombisar i serien. Oh yeah. Hur bäst hade det inte varit om mitt fula nylle mumsade i sig hjärnor i en av världens bästa serier? Jättebäst. Jag tror Nelson och jag skall ta tag i det där med att träna lite. Det har glömts bort lite, vilket är synd nu när han äntligen har fattat vad det går ut på, det där med klickern. XD
Freestylehundars dag är en grupp vi är med i på facebook där man kan vinna grejor om man lär sin hund trick. Men främst är det ett kul sätt att träna och få tips av andra. Ungefär en gång i månaden läggs det ut ett nytt trick man har som mål att lära hunden. Nelson och jag har faktiskt inte deltagit ännu, men nu tänkte jag att det skulle bli slut på det. Nu kör vi! Månadens övning är front. Jag skall gå tre steg åt sidan, och Nelson skall följa efter med näsan vänd mot mig, utan att tappa bakdelen. Om ni förstår hur jag menar. Vi har omedvetet tränat mycket på frontposition, eftersom det är den positionen han alltid är i när vi tränar, oavsett vad det är. Det har inte varit meningen, det bara bidde så. Så det räckte med ett par tre eller så klick så fattade han att det var framför mig jag ville ha honom. Därefter började jag snurra på stället. Jag vill att Nelson snurrar med mig, och klickar för att bakdelen är i rak linje med min näsa. Efter tre träningspass vet han exakt vad som förväntas av honom, men vi övar lite till på det, för det är inte alltid så lätt för en liten korvhund att hålla koll på sin rumpa. Jag tror vi kan fixa det, om jag bara får tummen ur och blir sådär ambitiös som jag var för någon månad sedan. Just nu är jag en rätt seg och tråkig matte. Men det är lättare att jobba mot mål i så fall, och har man inga egna ambitioner eller mål så kan man ju använda sig av andras, som vi gör nu. Jag uppdaterar senare om hur det går med vårt fronttrick. För det här skall vi fanimej fixa! Vi passade på att åka till Öland, då jag fortfarande känner något sorts ansvar över att visa Daniel runt i Sverige. Vi hade en skitdag, som kanske kan synas på minerna på bilderna, vad vet jag, men efter en fem kilometer promenad i trollskogen lättade stämningen lite och kameran åkte ur ryggsäcken. Därefter åkte vi vidare till Byrums raukar. Otroligt vackert där också, och jag kände mest bara för att här. Här vill jag stanna resten av mitt liv. På de karga klipporna bredvid vattnet. Om man bara kunde bli av med alla turister hade jag kunnat bo där resten av mitt liv, och leva på vatten och bröd.
Töntiga och bilnördiga husse tyckte sedan att det vore en superidé att köra upp bilen på klipporna och ta bilder på den där. Sagt och gjort. Medan jag skämdes ihjäl mig. Det skulle tas bilder på när den stod stilla och på när den körde och husse körde samma sträcka fram och tillbaka för att jag skulle kunna ta några vettiga bilder på bilen i rörelse mot klipporna och havet.. >.<
... eller? Fler bilder från stugan. Jag kan snart göra ett helt fotoalbum med Nelsons töntiga sovställningar.
Äsch då. Jag som tänkte att vi skulle ha internet i stugan. Det var 5 år sedan jag var där senast och hade för mig att far nämnde något om att de installerat bredband. Tji fick jag. De hade till och med sagt upp telefonabonnemanget, så inte ens modem hade vi! Men nu är vi tillbaka hos civilisationen igen, efter en härlig semester!
Nelson älskade den stora trädgården. Han sprang runt där så mycket att han knappt ville gå på promenader alls - trädgården var ju så mycket bättre! Men vi drog ut honom på äventyr i alla fall, mycket bilåkning blev det. Hit och dit och däråt också. Men så såg vi en hel del med! Jag har ett par bilder att dela med mig av, och börjar med båtbilderna i det här inlägget. Nelson var coolare än vad jag hade förväntat mig, och verkade inte ha något alls emot att åka båt. Favoritsysselsättningen var det då inte, men det var inte pest och pina heller. Och rätt spännande var det ändå att sitta i mattes knä och studera världen som svischade förbi. ;) |
Archives
November 2016
Categories
All
|