Vi var på promenad på mossen. Nelson sprang, som alltid på mossen, lös, när det plötsligt och oväntat dök upp en hund ur en buske 10 meter fram. Nelson själv är kanske fem meter ifrån hunden. Jag ropar rent instinktivt "NEJ" och sedan "vänta". Och Nelson sätter sig på rumpan, och väntar. FEM METER IFRÅN EN ANNAN HUND. Jag kan lugnt gå fram och sätta på kopplet utan några problem. Visst skakar hela han av förväntningar, men han rör sig inte en centimeter. Förra helgen gjorde han ju samma sak, men då hade jag en hundkompis på min sida så det kändes inte som att det var mig han lyssnade på, men nu har det faktiskt hänt "på riktigt" för första gången.
Som vi kämpar och kämpar. Det här visar att det faktiskt leder någonstans. Det här är faktiskt mer än vad jag någonsin vågat hoppas på.