Idag, mina damer och herrar, grävde Underhunden Nelsonrumpa för första gången ner sitt ben i rabatten, och förtjänade därmed äran att officiellt kunna titulera sig "hund". Vi är mycket stolta över honom. Även om han förstörde våra blommor.
3 Comments
Gårdagens kurs handlade egentligen bara om att kunna sitta och ligga kvar, medan husse och matte gick iväg någon meter, så egentligen var det inte så mycket att fota. Men eftersom vi faktiskt hade kameran med oss för en gångs skull blev det några bilder i alla fall.
Det var husse som höll i kopplet idag. Jag orkade inte riktigt, det är fortfarande min olust för kurser som spökar. Lite synd är det att det skulle dyka upp precis innan den här kursen, som vi anmälde oss till i maj, men så blir det ibland. Jag var i alla fall mycket stolt över båda mina fina män! Vi har kommit en lång bit på vägen med stå. Vi har ett bra bakåttänkande som för det mesta ger rätt markerade ståenden. Kommandot är på väg, vilket är skönt då inlärning av kommandon hittills har varit det svåraste för oss vad gäller alla trick vi lärt oss. Det återstår att kunna stå även när jag går med ryggen mot honom, samt att störningsträna såklart. När smala människor slänger med armarna ser det sött ut. När tjockisar som jag gör det ser vi bara ut som pingviner... Huffa och pust! Nu har vi varit ute och promenerat i en och en halv timme. Jag är helt slut, och plötsligt inser jag att Nelson blivit vuxen, ty det inte längre går att trötta ut honom med promenader. Tungan hänger lite, i alla fall...
Nästan hela tiden var han lös, det var bara ett ställe då vi gick lite för nära ett tågspår och jag började fantisera om blodiga inälvor som sprutar. Annars har han sprintat fram och tillbaka, fram och tillbaka och älskat livet. Han sprang säkert fyra gånger så långt som jag gick. Han lyssnade duktigt på mig också och kom när jag kallade. Vi gick förbi en mycket högljudd lågstadieskola på 30m avstånd och Nelson, som älskar barn nästan lika mycket som andra hundar, började springa ditåt men vände direkt när jag lugnt och sansat kallade in honom. Success~! Det var längesedan vi tog en så mysig promenad ihop. Solen skiner, det är klarblå himmel och luften är frisk, även om det är lite för varmt för att jag skall trivas som fisken i vattnet ännu. Han har fått vara helt lös, jag har skrattat gott åt hans tokigheter och påhitt och vi stötte inte på en enda människa. Ah, lycka. Nu skall jag ta ett glas saft och småle åt tomma intet i en kvart. Kanske tog Nelson mer illa upp av spårfiaskot här om dagen än vad jag trodde, för igår kväll slet han spårselen, som hade råkat ramla ner från hatthyllan, i bitar.
Suck. Jag håller på att bli tokig. Spritt språngande galen. Få spader. Det går inte tre dagar utan att Nelson tuggar sönder något. För det mesta är det kläder, men andra saker han har stoppat i sig på senare tid är mitt fina pennskrin, sitt alldeles nya reflexhalsband som vi inte ens hann använda en enda gång och min favoritpenna som jag fortfarande inte lyckats hitta i någon affär. Andra härliga minnen från vår tid tillsammans är när han åt upp min kompis limited edition DS-spel som inte går att få tag på längre, när han slet sönder en hel bok och när han demolerade mina megadyra gympaskor, som då var de enda skorna jag ägde. Jag vet inte riktigt vad vi skall göra. Valpar äter på saker, okej. Men han är över ett år nu, det borde väl ha slutat? Jag funderar på om det är för att han är uttråkad. Men vi tränar och tränar och promenerar och promenerar. Han får ben att tugga på. Jag vet inte... Idag var matte ambitiös! Klockan 6 gick jag upp för att lägga spår med ett par skinkskivor som belöning. Liggtiden var inte mer än max fem minuter - men när vi kommer ut för att spåra är all skinka borta. Det var en snopen Underhund som gick därifrån, kan jag säga!
En av de många fördelarna med att vara corgi är att ens långa tjocka rumphår aldrig gör att man fryser om baken. Långt rumphår är otroligt gulligt, gosvänligt och charmigt, fram tills nu. Nu skall allt rumphår fällas av för att ge plats åt nytt rumphår. Allt annat hår går att borsta bort om man är flitig, men inte rumphåret. Rumphåret smiter listigt undan så fort man tar fram borsten, och dyker upp igen när man ligger och gosar i soffan. Just nu har vi enorma tussar rumphår precis överallt.
I vårt hus är corgirumphår en krydda, en möbelklädsel, ett substitut till mattor, ett skydd över de få mattor vi har, isolering i kläder och skor samt en fiffig påminnelse om att dricka alla de där tio glas vatten om dagen som man bör. Jag vet att jag har sagt att jag skall pausa lite från kurser nu, men usch så tomt det kommer bli utan tävlingslydnadskursen på söndagskvällar! Jag kommer sakna den massamycket. Nog var jag skeptisk till upplägget i början, att jag och min hund bara skulle få 15 minuter per kursgång och resten av tiden skulle spenderas med att bara titta på andra, men det var den mest lärorika kursen jag gått på. Jag föredrog det upplägget med hästlängder före vanliga kurser.
Jag hade, bokstavligen, mardrömmar om sista tillfället. Vi skulle nämligen länka ihop tre beteenden med tävlingsbelöning mellan. Jag som inte ens kan hålla Nelson vid min sida med vanlig belöning förväntade mig total kaos. Jag valde beteendena fotingång + ett steg, sitta kvar och stå när jag backar med honom framför mig. Och Nelson gjorde allt perfekt, och svarade nästan bättre på tävlingsbelöning än all annan belöning jag testat hittills. Jag var stolt som en tupp och kan inte tänka mig ett bättre avslut på kursen. Nu blir det knepiga att fortsätta träningen trots att vi inte har den där jag-vill-inte-vara-sämst-på-kursen-på-söndag-piskan! |
Archives
November 2016
Categories
All
|