Vi var på fotografering också! Jag fick flera fina bilder på både Nelson och Ankan, men de är fortfarande vattenmärkta så jag lägger upp dem när jag fått de riktiga bilderna.
I söndags åkte vi till djuraffären för att köpa Mushs nya 10 kgs låda med mat till Nelson. Väl där passade vi på att väga Ankan igen, en vecka och en dag efter förra vägningen. 5,8 kg stod den på den här gången, vilket innebär att han ökat med 0,8 kg på en vecka! :O Det syns verkligen att han blivit mycket större sedan vi fick honom. Då var han bara en kompakt plums. Veckan efter det uppgraderades han till nallebjörn, och misstogs inte längre för att vara en kanin. Den här veckan har han börjat ta formen av något som skulle kunna likna en hund. Det skall nog bli något av honom också tillslut, tror jag.
Vi var på fotografering också! Jag fick flera fina bilder på både Nelson och Ankan, men de är fortfarande vattenmärkta så jag lägger upp dem när jag fått de riktiga bilderna.
0 Comments
I lördags åkte Ankan och jag till stan för att miljöträna. Thomanders jul är en förening som är 1800-talsinspirerad och organiserar julfirande här i Lund, tror jag, med lite körsång, häst och vagn, blåsorkester, marknad och lite andra grejer. Det innebar att det var massvis med folk på stan, och alla skulle naturligtvis hälsa på Ankan. Många barn och hundar var där också. Ännu en fotograf kom fram och frågade om hon fick fota oss, men det här var den enda bilden hon lade upp efteråt. Jag var väl för ful på de andra! XD Vi träffade en annan liten valp där med, men den var lite mindre liten med sina 6 månader. Ankan och valpen lekte jättebra tillsammans, så jag hoppas verkligen vi träffar dem igen någon gång. Förutom blåsorkestern som var JÄTTELÄSKIG så tog Ankan allt med ro. Skönt!
Idag är Nelson billig. Sjukt billig. Vovvarna var med husse på jobbet på förmiddagen, och vid lunch hämtade jag dem, gick igenom Malmö och tog tåget hem. Nelson betedde sig riktigt illa, drog i kopplet, var otrevlig mot alla som ville hälsa och sprang rätt ut i cykelvägen trots att jag bad honom vänta. Mitt tålamod tog slut när han gjorde ett rejält plötsligt utfall mot en annan hund, trots att jag gjorde allt jag kunde för att distrahera och gå undan. Det här är inte min hund! Jag vet inte vad som tagit åt honom, och jag gillar det inte. Jag förstår att han känner sig lite underprioriterad med ny valp och allt, men jag gör verkligen allt jag kan för att ge honom mycket uppmärksamhet. Jag fjäskar satan för honom! Jag hoppas den här trotsen lägger sig lite med tiden, för annars är risken att vår fina relation tar lite skada, och det är det sista jag vill... :/
Ankan däremot har idag varit en exemplarisk och föredömlig valp, som alltid hittills. Efter vi tog tåget hem sov han hela eftermiddagen, fram tills klockan 18 då vi gav oss av för att gå på en gratis föreläsning med Eva Bodfäldt som skrivit Kontaktkontraktet. Ankan fick följa med på den drygt 2h långa föreläsningen, och sov sig igenom allt, trots att det var massvis med folk där, filmer på skällande hundar och en föreläsare som gjorde massa konstiga illustrerande läten hela tiden. Gissa om han charmade alla där? Därefter tog vi oss hem med buss-tåg-buss, första gången Ankungen åkte buss, och det gick naturligtvis bra det också. Nu hoppas jag att han sover hela natten efter detta! Då känns det i alla fall lite befogat att jag skippade min pluggtid idag för att gå på hundföreläsning, och kommer få sitta och skämmas på morgondagens lärarhandledda grupparbete, när jag inte kan något jag borde kunna... >.> Idag har hundarna själva initierat lek med varandra, utan att jag var med! De höll på ganska länge, så Nelson börjar nog så smått acceptera den lille ändå. Ankan fick till och med en puss av Nelson, och de sov ihop en liten stund utan att Nelson gick undan.
Innan måltiderna tog Ankan ögonkontakt och väntade på ett varsegod utan att vi behövde påminna honom idag, och vi hade också för första gången något som under mycket korta sträckor skulle kunna liknas vid en koppelpromenad. Han är så smart och lättlärd, den här killen! Vi har börjat träna sitt lite smått, men jag vet inte om han börjat fatta eller om det bara är att han sätter sig hela tiden av andra anledningar.. Han är ju precis lika lat som Nelson! XD Jag skall kanske börja med något annat. Tasstarget och bakdelskontroll, kanske? Idag vägde vi Ankan. 5,0 kg. Tänk att han väger 5 mjölkpaket?! Han är så himla liten att jag knappt kan tro att han väger ett kilo, ens! Vi har tränat på att klippa klorna (det går hur lätt som helst!) och så har vi tvättat snoppen för han har nog lite förhudskatarr (det tyckte han var jättemysigt :P). Öronen står snart upp av sig själva, jag tror inte det tar mer än en vecka till. Senaste hunden jag hade på besök, Nelsons systerdotter Grillbritt, var tonåring med allt som det innebär. Bland annat att hon aldrig stod stilla ens en sekund. I vår långsmala hall funkade inte riktigt det, och jag snavade på hundarna hela tiden. Därför bestämde jag mig för att introducera Filten när Ankan flyttade in. Här skall alltså voffarna vänta medan jag klär på mig och dem innan vi går ut, och medan jag klär av och torkar av dem och mig när vi kommer in. Nelson tjuvstartade jag med medan Grillbritt bodde här, men han är ju lite svår att lära nya saker så det har tagit en vecka. Men titta så fint de ligger där nu, och väntar på att få gå ut! :D Ankan fick träffa mamma för första gången också. Han somnade direkt i hennes famn och hon tyckte han var jättesöt. Bra, för hon vet inte att vi skall behålla honom än. Den officiella storyn är att vi "passar" honom, och att han sedan bara blir kvar. Hon hade fått spel om hon visste att vi skaffat en valp till, och just nu orkar jag inte hantera det. Att det kan vara så förbaskat svårt för folk och släkt och vänner att förstå att det vi vill och mår bra av måste inte nödvändigtvis stämma in på vad de vill och de mår bra av? Mamma får nog lättare att acceptera vårt beslut om hon bara kärar ner sig ordentligt i valpen först. ;)
Att ge mig en valp är som att ge mig en intravenös adrenalininjektion. Allt det som går på rutin och slentrian med Nelson blir plötsligt nytt och spännande. Jag BEHÖVER inte utsätta Nelson för nya situationer, det gör liksom så lite för honom. Men en valp ser man verkligen hur den växer och lär sig nytt varje gång den besöker ett nytt ställe. Det blir så himla motiverande och kul att göra saker. Och det var därför jag trots en dunderförkylning ställde klockan på 7 en lördagmorgon för att ta mig in till hundfältet i Malmö. Tidigare valpar vi har passat från Nelsons uppfödare har alla varit lite osäkra runt nya hundraser. De har bott med 10+ corgisar i en flock, och nu skall de plötsligt klara sig ensamma, och dessutom kring raser de aldrig träffat förr. Därför gillar jag att ta dem till hundfältet på Ribban, ett enoooooormt fält där alla hundar springer fritt och leker med varandra. Som en enorm jättemegarastrastgård deluxe på stranden med agilitybana och allt. Det brukar vara många hundar, men såhär många tror jag aldrig jag har sett där samtidigt förr. Vi måste varit minst 35 stycken, med tillhörande mattar och hussar. Och aaaalla ville självklart hälsa på Ankan. Där var många barn som lekte och pillade och lyfte och klappade, och alla vuxna ville också hälsa. Nelson var överlycklig över att kunna leka med så många hundar, så det gick ingen nöd på honom heller. Det var länge sedan jag såg honom så alldeles hysteriskt lycklig, och det värmde i mattehjärtat. Lite skyldig känner man ju sig när man släpat in en liten plums som Nelson mest bara tycker är pest och pina. Till en början höll sig Ankan i hälarna på mig, som han gjort ända sedan han flyttade in hos oss i onsdags för tre dagar sedan. Men allteftersom tiden gick började han långsamt söka upp nya personer och hundar själv. Mot slutet gick han dessutom för att sniffa i buskarna en bit bort. Det var så kul att se hur hans självförtroende ökade. Och jag tänker såhär: kontakt är superviktigt. Men ännu viktigare är att ha en glad hund som inte är rädd för något. Jag vill hellre att han söker sig utåt nu som liten, springer och hälsar på folk och hundar och andra djur och är nyfiken på världen. Lydnaden och självkontrollen kan man ta senare. Framförallt med tanke på att han knappt rör sig ifrån hälarna på oss för att kissa. Det är inte kontakt han behöver träna i huvudsak, utan att våga röra sig utåt, bortåt. Och när han mot slutet i glädje rusar fram mot en joggare (lite får man väl skylla sig själv om man joggar över en hundrastplats?!) för att hälsa så ber jag om ursäkt utåt, men inåt dansar jag en liten segerdans. Duktig ankunge! Det blir nog något av dig också, skall du se! Det var massa jippon där också. Folk som delade ut kaffe och LED-halsband och gratis mat och tuggben och godis. Någon filmade när hundarna lekte, och såklart var Ankan sötast på fältet och fick mest screen time. ;) En person hade med sig ordentliga proffsfotogrejer, och frågade om han fick lov att fota Ankan. Självklart, sade jag! Senare under dagen fick jag den här bilden till min mail, bara sådär. Ibland träffar man bra fina människor ibland, alltså. Som av en ren händelse träffade vi på Nelsons kullsyster Vigdis också! Jag visste inte ens att de bodde här i närheten. Det var jättekul att se hur hon såg ut nu, det var ju Daniels favorit ur Nelsons kull när de var småttingar. Mattarna däremot kopplade henne och gick snabbt vidare, så de hann inte leka så länge. Men en liten kindpuss hann hon få! Ni förstår att vi hade världens bästa dag, va? :D Därefter skulle vi ta oss hem också. Vid det laget hade vi varit på fältet i tre (!!) timmar, och Ankan var så trött så trött. Jag bar honom under den två kilometer långa promenaden till stationen och han sov i mina armar. Väl där missade vi tåget och fick vänta en halvtimme. Malmö C vid lunchtid en lördag är ingen lugn plats, men lillen var alldeles däckad och märkte nog inte ens av att det fanns en värld runtomkring honom. Nelson som också annars brukar tycka att Malmö C är en lite läskig plats reagerade inte han heller, och inte ens när andra hundar kom förbi spände han sig. En riktig stjärna!
När jag har valp försöker jag göra en sak om dagen. Det är mitt mål. Åka någonstans vi inte varit innan, hälsa på någon eller bara passivitetsträna i nya miljöer. Idag stod det på schemat att hälsa på en av Nelsons hundkompisar. Ankan har ju bara träffat corgisar tidigare, och tidigare valpar vi passat har varit väldigt osäkra på andra hundraser. Det är något som jag verkligen, verkligen inte vill att Ankan skall vara. Så vi har planerat in massa hundlekträffar för att vänja oss vid andra hundar, och idag hade vi alltså den första. Planen var att ses i rastgården, men vädret var allt annat än lockande, så vi valde att besöka dem hemma istället. Ankan älskade Sulli, deras hund. De lekte jättefint ihop, trots den stora storleksskillnaden. Det var härligt att se att Ankan var så glad och trygg i Sullis sällskap, för det är så viktigt för mig att han fungerar bra med andra hundar! Jag känner ju inte riktigt honom än, och vet inte alls hur han kommer reagera i nya situationer och vad jag kan förvänta mig av honom. De hade kattungar där, och kaniner. Ankan lekte snällt med kattungarna medan gnällspiken Nelson fick stanna utanför. Han är egentligen uppvuxen med katt under sina första 2,5 år, men mammas elaka katter gör honom så stissig att han numera inte riktigt kan bete sig fint runt katter. Ankan fick också hälsa på kaninerna, men de var mest till att äta på, tyckte han, och ryckte en tofs ur pannan på dem. Efter två timmars hundbus, kattungemys och kaninmutilerande var vi på väg hem igen och Ankungen gjorde en favorit i repris - han lade sig i buskarna och vägrade röra sig. Å ena sidan, dösött! Å andra sidan, måtte detta inte bli en återkommande grej, för det vet jag inte om jag har tålmod till! XD On another note har Nelsons och Ankans relation förbättrats lite idag. Hittills har de knappt interagerat alls. Inget lek, inget mys. De har knappt ens tittat på varandra. Ankungen följer mig som en ankunge och bryr sig inte alls om vad Nelson håller på med eller var Nelson är på promenaderna. Men idag lekte de med varandra för första gången! Av alla de valpar vi har passat, har Nelson betett sig såhär ointresserad mot bara en. Och det var just den av alla valparna han blev närmast kompis med i längden. Jag hoppas därför att historien upprepar sig den här gången! :D På kvällen var vi tvungna att åka och handla, så vi lämnade faktiskt hundarna själva i en knapp timme. Det hade aldrig gått med Tali, men jag vet att Ankan varit själv en del tidigare hos uppfödaren och klarar av det bra. Han reagerade inte ens när jag gick, och förutom en kissfläck på golvet var allt intakt när vi kom tillbaka. Och inte ett enda skall hörde vi, varken när vi gick eller kom. Men efter alla dessa upplevelser är han alldeles alldeles färdig, och har sovit oavbrutet i fyra timmar nu... <3
Nelson är ju som bekant inte särskilt gosig av sig. Alls, faktiskt. Han flörtar järnet med nya människor, men gamla tråkiga matte tar han för givet. Men en sak har vi. I samma ögonblick som husse stänger ytterdörren för att gå till jobbet på morgonen, kommer Nelson och lägger sig precis exakt såhär: Alldeles rakt över hela nyllet på mig. Och jag njuter. Vaddå personlig sfär? Det är så sällan han visar affektion att jag tacksamt tar emot varenda gång! Så i morse. Husse säger hejdå och stänger dörren, Nelson lägger sig tillrätta över mitt ansikte, och Ankan tycker det är en bra idé att följa John och trycker också upp sig mot mitt ansikte. Och då säger Nelson till, med en mycket snäll läpplyftning och milt men markerat morr. Ankan, som är van att bo i flock, backar och lägger sig vid mina fötter istället utan att fundera så mycket mer över det. En inte särskilt spännande grej, kan man tycka, men det gjorde mig väldigt glad.
Nåja. Avundsjuka är inget att bli glad för, kanske, och är något jag kanske kommer få jobba lite på senare. Men jag är glad för att Nelson faktiskt KAN säga till när han tycker att han behöver det, för det är något jag verkligen inte har sett ofta, om ens alls. Och mest glad är jag för att han bevisligen värdesätter våra mysstunder klockan 6 på morgonen precis lika mycket som jag gör. <3 Såatteh. Kortversionen såhär snart två år senare. Det gick inte med Tali. Nelson var olycklig över att ha en hysterisk tonåring i huset, Tali var olycklig eftersom vi inte lyckades lösa vad hennes problem var och jag blev sjukskriven. Igen. Och det gick inte. Så Tali fick flytta hem till uppfödaren igen i februari när jag till slut gav upp och erkände för mig själv att det här inte fungerade. Och Nelson blev ensamhund igen. Och lyckligare än jag hade sett honom på lääänge. Sedan hände mycket, ovanpå ångesten över att ha misslyckats med en hund. Pappa fick ALS och dog fyra månader senare. Jag fick en lungpropp på grund av en massiv långdragen inflammation och samtidigt upptäcktes att jag bara hade hälften av det blod jag borde ha. Farfar dog. Jag tappade kontakten med mina vänner och familj. Det har inte varit min tid, helt enkelt. Nelsons underbara uppfödare snappade upp detta och i ett försök att få oss att må bättre har vi fått passa deras valpar. Många gånger. Och det har känts bra och varit kul och vi har till vår stora förvåning inte misslyckats med en enda av dem. Vi har däremot inte varit redo att behålla någon. Vi har älskat dem något otroligt i de veckorna de har bott här, men det har varit det. Vi har passat och varit nöjda med det och så har det räckt. Men sedan. Nu. Alldeles plötsligt bara så kändes det rätt. Rätt individ vid rätt tid i livet och det var verkligen inte planerat men det blev såhär ändå. Så nu har det flyttat in en liten som skall bo här. Detta är Ankan. I stamtavlan heter han Carddicted Qwa Qwa och blir imorgon 12 veckor gammal. Och i och med det tänkte jag att bloggen skall komma till liv igen, så jag kan logga vår vardag och kan se tillbaka på vad vi har gjort allt eftersom tiden går.
|
Archives
November 2016
Categories
All
|