Tali är den valp alla andra trodde att Nelson var. Jomen faktiskt. Såhär.
Tali och Nelson har samma problematik. En antagligen väldigt vanlig problematik hos valpar. Skäller på hundar, drar i kopplet så att de stryper sig själva oavsett vad man använder, vill hälsa på alla människor, har svårt att slappna av osv. Eftersom Nelson var mycket jobbig fick jag en hel del tips. Tips som jag följde. Och som inte gjorde ett skit.
Det hette att skvallerträna och att sitta på BKn och ha tråkigt och att klicka för ögonkontakt och att stanna när valpen drar i kopplet och vänta på att den skall sluta dra framåt och att vara konsekvent och ta tålamod och att använda VGW-sele och att avleda och en massa andra saker. Saker som egentligen är rätt bra tips. Men som inte funkade alls på Nelson. Det är bara att fortsätta träna för det hjälper tillslut, hette det då. Men trots att jag tränade och tränade hjälpte det inte. Utan det var bara så att Nelson en plötslig dag bestämde sig för att lägga av med att dra i kopplet. Bara sådär. Och så fortsatte det med resten. Trots 20 kurser på ett och ett halvt år och 4 timmars träning om dagen handlade det om att han bara skulle vuxna till sig.
Nu, med Tali. Samma problematik, men plötsligt känner jag att det faktiskt gör någon skillnad när vi tränar. Det är klart att det inte sker på en eftermiddag, men man ser att träningen gör nytta. Allt det som tipsades om och misslyckades för Nelson funkar på Tali, trots att jag inte gör någonting annorlunda.
Summan av kardemumman är att det är himla skönt att känna att det inte var jag som misslyckades med Nelson, utan han var bara en svår individ som andra inte heller hade kunnat hantera. Och att det är himla skönt att ha en normal valp den här gången. Det är rätt mycket mer förlåtande. "Det är ju så de är, de där schäfervalparna" heter det nu. Ja, det är ju det. Det var ingen som sade så om Nelson. Vad jag fick höra då var att "ja då skall du inte skaffa brukshund, du kommer inte ha en chans om du tycker en CORGIVALP är jobbig". Nelson var tio gånger jobbigare än Tali. Men det blev bra tillslut ändå.
Hundträning är inte linjärt. Det som funkar för en individ funkar inte för en annan. Man ser inte jämna framsteg hela tiden. Det kanske är något att tänka på när man ger tips till folk. Framförallt när folk är nya hundägare med en extra jobbig valp.
Tali och Nelson har samma problematik. En antagligen väldigt vanlig problematik hos valpar. Skäller på hundar, drar i kopplet så att de stryper sig själva oavsett vad man använder, vill hälsa på alla människor, har svårt att slappna av osv. Eftersom Nelson var mycket jobbig fick jag en hel del tips. Tips som jag följde. Och som inte gjorde ett skit.
Det hette att skvallerträna och att sitta på BKn och ha tråkigt och att klicka för ögonkontakt och att stanna när valpen drar i kopplet och vänta på att den skall sluta dra framåt och att vara konsekvent och ta tålamod och att använda VGW-sele och att avleda och en massa andra saker. Saker som egentligen är rätt bra tips. Men som inte funkade alls på Nelson. Det är bara att fortsätta träna för det hjälper tillslut, hette det då. Men trots att jag tränade och tränade hjälpte det inte. Utan det var bara så att Nelson en plötslig dag bestämde sig för att lägga av med att dra i kopplet. Bara sådär. Och så fortsatte det med resten. Trots 20 kurser på ett och ett halvt år och 4 timmars träning om dagen handlade det om att han bara skulle vuxna till sig.
Nu, med Tali. Samma problematik, men plötsligt känner jag att det faktiskt gör någon skillnad när vi tränar. Det är klart att det inte sker på en eftermiddag, men man ser att träningen gör nytta. Allt det som tipsades om och misslyckades för Nelson funkar på Tali, trots att jag inte gör någonting annorlunda.
Summan av kardemumman är att det är himla skönt att känna att det inte var jag som misslyckades med Nelson, utan han var bara en svår individ som andra inte heller hade kunnat hantera. Och att det är himla skönt att ha en normal valp den här gången. Det är rätt mycket mer förlåtande. "Det är ju så de är, de där schäfervalparna" heter det nu. Ja, det är ju det. Det var ingen som sade så om Nelson. Vad jag fick höra då var att "ja då skall du inte skaffa brukshund, du kommer inte ha en chans om du tycker en CORGIVALP är jobbig". Nelson var tio gånger jobbigare än Tali. Men det blev bra tillslut ändå.
Hundträning är inte linjärt. Det som funkar för en individ funkar inte för en annan. Man ser inte jämna framsteg hela tiden. Det kanske är något att tänka på när man ger tips till folk. Framförallt när folk är nya hundägare med en extra jobbig valp.