Eftersom vi ännu inte hämtat nycklarna från kattvakterna så har vi bara en, och den tog husse med sig till jobbet igår. Så det blev ett par rundor runt huset tills han kom hem, mer än så vågade jag inte med öppen dörr. Nelson tyckte det var urtråkigt, så idag fick vi kompensera lite för det!
Få saker är så mysiga som när man sitter och planerar hundpromenaden på google maps. Försöker hitta lagom långa rutter, sträckor man inte gått tidigare, nya spännande ställen. Vi är fortfarande relativt nyinflyttade, så man blir fortfarande överraskad ibland när man går. Idag bestämde jag mig för att passera stallet och fortsätta gå rakt fram en bit. En mysig sträcka, inga bilar i närheten, bara ett tågspår som var hyfsat inhängnat. Grusväg. Lite asfalt. Mycket åkrar, betesmarker och natur. Det tycker vi om. Jag hade med långlinan som jag bytte till när vi kom till stallet så Nelson kunde springa lite fritt, men eftersom han på senare tid blivit mycket glad i kaniner vågade jag inte ha honom helt lös. Dessutom var sikten lite dålig på spåret, så man såg inte om det kom hundar tillräckligt långt i förväg. Nej, långlinan blev super. Och Nelson var klad för att få springa fritt.
Vi träffade en kvinna med tre hundar i koppel och en svart hund springandes lös. När hon kom nära frågade hon om den svarta som sprang lös var min hund. Jag som trodde det var hennes! Det visade sig att den hade sprungit fram och tillbaka över spåren och sedan följt med henne en bit.
"Men det måste vi ju göra något åt!", sade jag.
"Jaha..?", sade hon.
"Ja, vi får ju ta honom till polisen!", tyckte jag.
Vi kopplade honom och hon erbjöd sig att ta med honom till polisen då hon hade bil.
En halvtimme senare kom en man springandes. Han viftade som en tok åt mig så jag gick för att möta honom. Det var tydligen hans hund. De hade varit ute och letat efter ett skadat vilt när linan på hunden gick sönder. Eller något. Så där släpade han på en trasig långlina. Jag dirigerade honom till polisen.
"Men din hund är okej i alla fall", sade jag. "Du behöver inte oroa dig."
"Jajaja", sade han snabbt och gick.
Konstiga typer det finns. Hade Nelson sprungit runt på spåren hade jag dött av oro.
Töntmatte glömde ju vatten till både fyr- och tvåbening, solen sken starkt och det var förbannat varmt, så när vi var halvvägs genom promenaden släpade både jag och Nelson fötterna efter oss. Han drack från ett par vattenpölar och vattendrag på vägen i alla fall, så jag behövde inte vara orolig. Vi gick nog inte mer än 6,5-7 km, men den kändes dubbelt så lång i detta väder. Men vackert var det, och mysigt var det. Om det bara kunde bli vinter snart så jag slipper den här värmen!
Få saker är så mysiga som när man sitter och planerar hundpromenaden på google maps. Försöker hitta lagom långa rutter, sträckor man inte gått tidigare, nya spännande ställen. Vi är fortfarande relativt nyinflyttade, så man blir fortfarande överraskad ibland när man går. Idag bestämde jag mig för att passera stallet och fortsätta gå rakt fram en bit. En mysig sträcka, inga bilar i närheten, bara ett tågspår som var hyfsat inhängnat. Grusväg. Lite asfalt. Mycket åkrar, betesmarker och natur. Det tycker vi om. Jag hade med långlinan som jag bytte till när vi kom till stallet så Nelson kunde springa lite fritt, men eftersom han på senare tid blivit mycket glad i kaniner vågade jag inte ha honom helt lös. Dessutom var sikten lite dålig på spåret, så man såg inte om det kom hundar tillräckligt långt i förväg. Nej, långlinan blev super. Och Nelson var klad för att få springa fritt.
Vi träffade en kvinna med tre hundar i koppel och en svart hund springandes lös. När hon kom nära frågade hon om den svarta som sprang lös var min hund. Jag som trodde det var hennes! Det visade sig att den hade sprungit fram och tillbaka över spåren och sedan följt med henne en bit.
"Men det måste vi ju göra något åt!", sade jag.
"Jaha..?", sade hon.
"Ja, vi får ju ta honom till polisen!", tyckte jag.
Vi kopplade honom och hon erbjöd sig att ta med honom till polisen då hon hade bil.
En halvtimme senare kom en man springandes. Han viftade som en tok åt mig så jag gick för att möta honom. Det var tydligen hans hund. De hade varit ute och letat efter ett skadat vilt när linan på hunden gick sönder. Eller något. Så där släpade han på en trasig långlina. Jag dirigerade honom till polisen.
"Men din hund är okej i alla fall", sade jag. "Du behöver inte oroa dig."
"Jajaja", sade han snabbt och gick.
Konstiga typer det finns. Hade Nelson sprungit runt på spåren hade jag dött av oro.
Töntmatte glömde ju vatten till både fyr- och tvåbening, solen sken starkt och det var förbannat varmt, så när vi var halvvägs genom promenaden släpade både jag och Nelson fötterna efter oss. Han drack från ett par vattenpölar och vattendrag på vägen i alla fall, så jag behövde inte vara orolig. Vi gick nog inte mer än 6,5-7 km, men den kändes dubbelt så lång i detta väder. Men vackert var det, och mysigt var det. Om det bara kunde bli vinter snart så jag slipper den här värmen!