På eftermiddagen idag träffade jag två andra ekipage för att träna rallylydnad. Eftersom Nelson har blivit så duktig på ögonkontakt och följsamhet tänkte jag att vi var redo att träna en hel bana. Nu var ju iofs förutsättningarna inte de bästa - det var varmt, solen sken, vi fick gå tre kilometer till mötesplatsen, jag hade inte nog med vatten med till oss båda, vi tränade på ett ställe vi aldrig varit på tidigare, det var en hel del folk runt omkring och Nelson lekte sig trött med de andra hundarna redan innan vi började. Det gick alltså inte alls. Eller, nej, det är för starkt. Det gick, men alltså. Nelson lunkade på bredvid mig, rörde sig som en snigel, satte sig i slow-mo och tittade inte på mig en enda gång. Han hade så tradigt. Han ville inte. De andra hade brukshundar och vilken attityd de hade! Och jag blev så trött.
Jag blev så trött. Jag älskar att träna. Jag vill tävla. Kanske siktar jag inte på SM, men jag vill i alla fall upp i de högre klasserna. Och Nelson vill inte. Han vill inte hålla på och tönta sig i fotposition. Jag försöker motivera, dansa, leka, bjuda på gott godis men det är inte nog. Det tar ändå fem sekunder för Nelson att sätta sig ner. Han vill inte träna. Det är något han måste göra eftersom jag säger åt honom att göra det, men finge han välja hade han aldrig satt foten på brukshundklubben igen.
Missförstå mig rätt. Jag älskar Nelson så mycket att det gör ont. Men vi vill inte samma saker. Jag blir bara ledsen och frustrerad när vi försöker mötas på mitten, och jag är säker på att han känner likadant. Nelson är gladast om han bara får ta en riktigt lång promenad där han får springa lös och leka med ett par hundar på vägen. Och det är bara hälften av vad jag vill ha. Och det är då det slår mig. Jag vill ha en hund till. Visst har jag sagt det mycket. Drömt om det. Men det har mest handlat om i framtiden någon gång. Mest för att det vore kul. Den här gången vill jag ha den nu. En brukshund som vill samma sak som jag. Nelson kan få sina långa mysiga promenader och slippa träna. Jag kan slippa bli besviken. Vi kan alla göra vad som gör oss gladast.
Ger jag upp för lätt? Är jag orättvis mot Nelson? Är jag egentligen bara bitter och sur över att det inte fungerade just idag? Jag vet inte. Kanske. Men det är så överväldigande just nu.
Jag känner massvis med skuldkänslor mot Nelson. Jag blir jätteledsen när jag tänker på att vi omöjligtvis kommer ha råd med en hund till förrän om minst fyra år. Skall jag bespara mig besvikelsen, Nelson tråktragglandet och Daniel pengarna och bara strunta i att träna? Eller skall jag bita ihop, tvinga honom att göra vad jag vill göra och hoppas att träningsglädjen kommer med åldern?