I morse tog jag av Nelsons plåster. Det var då inte det lättaste jag gjort, det satt som berget! Stackars Nelson skakade som ett asplöv, men litade i alla fall på mig nog för att ligga helt stilla. Men nu är det av i alla fall!
Idag är det sommar. 18 grader och strålande sol. Jag hade inget annat än en tunn blus och leggings på mig på morgonprommisen. Och då är det tydligen inte bara respektlösa motorcyklister som vaknar ur sin dvala. Oansvariga hundägare gör det tydligen också.
Alltså, ja. Jag är en liten besserwisser. En egenanställd civilpolis. Envist principfast. När folk inte gör som jag tycker de bör blir jag bitter. Jättebitter. Men jag kan vara trevlig också. Jag håller upp dörren för folk. Jag ler alltid mot de jag får ögonkontakt med. Jag tackar busschauffören när jag stiger på och av bussen. Jag samtalar med kassörerna på ICA. Jag flyttar på mig om det finns minsta risk att jag skulle kunna vara ivägen för någon. Men, jo, när folk inte gör som jag tycker de bör blir jag bitter. Jättebitter.
Jag tog ut Nelson på morgonprommisen. Han får, pga operationen, inte leka med någon hund just nu. Och plötsligt kommer det fram en huskyblandning. Utan ägare.
Jag försöker fånga in hunden så den inte börjar leka med Nelson. Tänker att jag bör ta den till polisen då ägaren säkert är orolig. Men hunden är skygg och vill inte gå nära mig. Vi dansar runt såhär i säkert tre-fyra minuter innan ett hippiepar kommer gående förbi oss. De kastar inte ett öga på oss, men jag frågar om de skulle kunna tänka sig att hjälpa mig fånga in den här hunden så jag kan ta den till polisen.
"Det är vår hund", svarar de och går vidare.
Hunden springer fortfarande runt Nelson och sniffar, de kallar inte ens in henne. Och jag är helt mållös. Hon följer dem igen efter ett tag, men alltså. Vad i hela friden?
När jag samlat mig nog för att fortsätta promenaden stöter vi på en annan människa. Vars hund går koppellös kanske 80 meter framför honom. I ett bostadsområde.
Nu går jag snart och blir eremit. På riktigt.
Idag är det sommar. 18 grader och strålande sol. Jag hade inget annat än en tunn blus och leggings på mig på morgonprommisen. Och då är det tydligen inte bara respektlösa motorcyklister som vaknar ur sin dvala. Oansvariga hundägare gör det tydligen också.
Alltså, ja. Jag är en liten besserwisser. En egenanställd civilpolis. Envist principfast. När folk inte gör som jag tycker de bör blir jag bitter. Jättebitter. Men jag kan vara trevlig också. Jag håller upp dörren för folk. Jag ler alltid mot de jag får ögonkontakt med. Jag tackar busschauffören när jag stiger på och av bussen. Jag samtalar med kassörerna på ICA. Jag flyttar på mig om det finns minsta risk att jag skulle kunna vara ivägen för någon. Men, jo, när folk inte gör som jag tycker de bör blir jag bitter. Jättebitter.
Jag tog ut Nelson på morgonprommisen. Han får, pga operationen, inte leka med någon hund just nu. Och plötsligt kommer det fram en huskyblandning. Utan ägare.
Jag försöker fånga in hunden så den inte börjar leka med Nelson. Tänker att jag bör ta den till polisen då ägaren säkert är orolig. Men hunden är skygg och vill inte gå nära mig. Vi dansar runt såhär i säkert tre-fyra minuter innan ett hippiepar kommer gående förbi oss. De kastar inte ett öga på oss, men jag frågar om de skulle kunna tänka sig att hjälpa mig fånga in den här hunden så jag kan ta den till polisen.
"Det är vår hund", svarar de och går vidare.
Hunden springer fortfarande runt Nelson och sniffar, de kallar inte ens in henne. Och jag är helt mållös. Hon följer dem igen efter ett tag, men alltså. Vad i hela friden?
När jag samlat mig nog för att fortsätta promenaden stöter vi på en annan människa. Vars hund går koppellös kanske 80 meter framför honom. I ett bostadsområde.
Nu går jag snart och blir eremit. På riktigt.