Det bidde ingen promenad. Jag orkade inte. Men vi gick ett spår med pinnarna i alla fall. Så något blev gjort.
Jag gjorde ett bekvämlighetsspår: ett spår på gräsmattan utanför huset. Det är svårt, eftersom det går en del folk där, med och utan hundar. Och jag var en dålig tränare, jag gjorde fyra försvåringar samtidigt: jag hade inget godis i spåret, jag hade med en 90 graders vinkel, jag hade med spårpinnar och jag tog längre fotsteg, ca ½m var. Jag vet, jag vet. Ni behöver inte säga det. Spåret blev nog 50m långt och det är nog det längsta hon har spårat hittills. Jag lade fyra pinnar i spåret.
Själva spårandet gick över förväntan. Eftersom jag struntade i godiset var jag rädd att hon skulle tröttna efter några meter, men det gjorde hon inte. Det svåraste var att ta upp spåret, både från början och efter avbrottet efter varje pinne. När hon väl hade kommit in i det körde hon på, och det var bra. Vinkeln tog hon okej. Men hon var duktig för att ha varit första gången!
Hon gick rakt över pinnarna, däremot. Hon sniffade på dem, men lät dem ligga. Jag försökte vara så rolig som jag bara kunde med dem, men det räckte tydligen inte, för hon steg över allihopa. Nästa steg är att köpa propylenelina som jag kan binda fast i pinnarna så hon kan jaga dem, det tycker hon alltid är en höjdare. Visst kan jag lära in det som ett trick, att apportera pinnarna, men på spårlägret Nelson och jag var på i somras var brukshundarna där så glada i spåret att de lite gav blanka fan i vad matte gav dem som belöning för att hämta pinnarna - det var ändå inte lika kul som att fortsätta spåra. Alla hundarna blev bättre på att plocka pinnar efter att man ökade föremålsintresset för dem, så jag tror faktiskt på det som metod. I alla fall till en början.
Jag gjorde ett bekvämlighetsspår: ett spår på gräsmattan utanför huset. Det är svårt, eftersom det går en del folk där, med och utan hundar. Och jag var en dålig tränare, jag gjorde fyra försvåringar samtidigt: jag hade inget godis i spåret, jag hade med en 90 graders vinkel, jag hade med spårpinnar och jag tog längre fotsteg, ca ½m var. Jag vet, jag vet. Ni behöver inte säga det. Spåret blev nog 50m långt och det är nog det längsta hon har spårat hittills. Jag lade fyra pinnar i spåret.
Själva spårandet gick över förväntan. Eftersom jag struntade i godiset var jag rädd att hon skulle tröttna efter några meter, men det gjorde hon inte. Det svåraste var att ta upp spåret, både från början och efter avbrottet efter varje pinne. När hon väl hade kommit in i det körde hon på, och det var bra. Vinkeln tog hon okej. Men hon var duktig för att ha varit första gången!
Hon gick rakt över pinnarna, däremot. Hon sniffade på dem, men lät dem ligga. Jag försökte vara så rolig som jag bara kunde med dem, men det räckte tydligen inte, för hon steg över allihopa. Nästa steg är att köpa propylenelina som jag kan binda fast i pinnarna så hon kan jaga dem, det tycker hon alltid är en höjdare. Visst kan jag lära in det som ett trick, att apportera pinnarna, men på spårlägret Nelson och jag var på i somras var brukshundarna där så glada i spåret att de lite gav blanka fan i vad matte gav dem som belöning för att hämta pinnarna - det var ändå inte lika kul som att fortsätta spåra. Alla hundarna blev bättre på att plocka pinnar efter att man ökade föremålsintresset för dem, så jag tror faktiskt på det som metod. I alla fall till en början.