inga lyckliga slut
eller
du tror du vet vad allting handlar om. ödet saknar omtanke och kärleken är en lögn.
ett
Det finns inga lyckliga slut säger du och värmer händerna runt koppen. Lyckliga slut är en lögn. Ett slut är ett slut är ett slut. Och det finns inga lyckliga slut.
Hon svarar inte. Det behövs inte. Det är inte menat som en fråga. Du vet vad du pratar om.
Du leker med vattenångan istället. Får den att slå volter i luften. Den bildar en virvel. Som en enorm tornado, förminskad till behändig storlek. Du håller den vid liv innan du tröttnar och sänker handen.
Du ser inte hennes blickar. Det är något fel med dem. Något tomt. Hon vill skrika och slå och sparka och döda dig för att du får allt att låta så enkelt. Men vattenångan tar all din uppmärksamhet. Den vrider och vänder sig, den vill inte vara här. Hon vill inte heller vara här. Men du ser fortfarande ingenting.
Du vänder på huvudet och tittar ut. Stressade människor springer förbi, och du skulle bara vilja trycka på paus när du ser dem. Du skulle ta fram din Nalle Puh-sminkväska och rädda deras liv. Göra dem så som de vill se ut. Ta bort påsarna under ögonen de fick för att de var tvungna att jobba hela natten, borsta deras rufsiga hår som skvallrar om det försenande bråket med maken på morgonen, rätta till deras kläder, ta bort klumparna i mascaran, sudda ut varje spår av felhet. Sedan långsamt starta upp världen igen i slow motion, så att det gick lite långsammare. Så att deras andetag nästan såg djupa och lugna ut. Så att de inte blinkade fullt så ofta. Så att man kunde göra paniken i deras ögon lite suddig. Du får ont i magen av att se dem såhär.
Hon ser vad du tänker, och hon klarar inte av det här mer. Hon klarar inte av att ljuga för dig, ljuga dig rakt upp i ansiktet med kaffekoppen i handen. Hon har kämpat så länge med att inte säga något, men hon klarar inte av det här mer. Det förgiftade syret möter hennes förfallna lungor.
”Soulsister, jag...” börjar hon och du möter hennes blick. Nu ser du. Du är duktig på att läsa folk, men hon är duktig på att dölja, så du ser bara hälften. Du ser att hon vill att du ska tro att hon måste gå hem, och du ser att det inte alls är så. Du reser dig. Sveper jackan runt dig med en ryckig rörelse. Du blir ledsen. Frågar henne om ni ses imorgon. Hon svarar inte.
Då går du.
Eldflugor (eller stearinljus?), det är så kallt men ändå så varmt. Det är granar och tomhet och tankarna har tid att virvla runt i snöstormarna. Kepler kom på att snöflingorna hade sex uddar, men det tycker du är uppenbart när du noga granskar de små kristallerna som landat på din jacka innan de smälter för att aldrig igen existera. Stjärnor lyser i fönster och ögon och du kan både se och lukta dem. Det glimmar i pupillerna, ett ändlöst hav. Stanken av lycka avges från deras kroppar och sluter sig runt dig men du luktar precis lika tungt som du alltid gör. Det blir ännu lite mer stämning, ännu lite mer stress.
Du tycker om vintern. Du blir så konkret levande då, när livet stiger som rökpelare runt dig. Det brukar lugna dig, men just idag skrämmer det dig. Ändå kan du inte släppa det med blicken.
Du formar händerna som om du höll en cigarett, andas djupt in och blåser ut. Du känner hur rökmolnet sluter sig runt dig, som för att påminna dig om sin existens. Det känns kallare, tycker du. Du tänker att det är säkert så det känns om ett spöke passerar dig. Genom dig. Ditt spöke.
Ditt spöke? Du tycker inte om den tanken. Du rynkar pannan och skakar på huvudet, liksom för att få tanken att tappa greppet. Det gör den inte. Den klamrar sig fast ännu hårdare, så då tar du ett djupt andetag till. Ser livet som en diffus massa stiga från dina läppar. Det är ditt liv, tänker du, inte ditt spöke. Det är beviset på att du slår och skapar och kämpar och cellandar. Rakt där, framför dig. Du kan ju inte tvivla nu. Men, tänker du och sedan: skärp dig. Du följer ångan, livet, med blicken igen. Det är så skört, du förstår inte hur det kan vara så skört. Och sedan försvinner det. Bara sådär. Nu står du plötsligt och tittar rakt ut i tomma intet. Ditt ansikte förvrids i en min av förvirring och fruktan. Hur kan det bara försvinna? Rakt franför dina ögon? Det förstår inte du. En sista gång låter du diafragman suga in syret och stöta ut koldioxiden. Men det försvinner igen. Då får du panik. Du rynkar pannan hårt, du kniper ihop ögonen som om ett russin och du håller andan. Du vill inte se mer. Det räcker nu.
Det börjar blixtra för ögonen, och du börjar bli yr. Du måste hålla fast dig i en lyktstolpe för att inte ramla. Du märker inte längre att folk tittar på dig, allt du märker är hur det piper i öronen. En lång ton. Du kan inte definiera den. Du tror att det är ett A. Eller ett B. Sedan försvinner plötsligt marken under fötterna, handen greppar om ingenting. Upp är ner och ner är upp och när du slår upp ögonen ser du en ung mans ansikte. Han är en av de stressade människorna. Du får ont i magen igen.
Han pratar med dig. Han försöker få ögonkontakt med dig, men du tittar bort. Alla stressade människor står runt er och tittar på sina klockor. Klumpen omsluter dig på alla håll trehundrasextio grader ingen flyktväg. Du tycker inte om det. Det får dig att känna dig som en av dem. Du måste härifrån, nu! Han pratar fortfarande med dig, men du bara sträcker dig efter din väska, fumlar med händerna, men bredvid dig finns bara asfalt. Någon i klumpen håller i din väska. Du kan inte urskilja vem, de flyter ihop med varandra. Det ger dig svårt att andas. Du lyfter armen mot den. Men ingen ser vad du vill, de ser bara sina klockor, sekundvisare minutvisare timvisare, (jag har egentligen inte tid med detta, jag måste rusa vidare, åh, varför var jag så dum att stanna här?), så du reser dig snabbt och sliter den från klumpen. Du följer armen upp not ansiktet: det är en kvinna som håller den och hon stirrar på dig. Hon har en röd hatt. Den framhäver hennes rödgråtna ögon. Det tänker du, sedan går du iväg. Rakt genom ringen. Du hör hur mannen ropar, de försöker stoppa dig. De sliter och drar i dina armar, de är arga på dig för att du är så otacksam, men vad skulle du säga, att du inte ville dö? Du hör sirener. De ringde efter en ambulans åt dig. Men du vill inte till steriliserat vita väggar, så du börjar springa. Snabbt, bort från klumpen. Det dunkar i dig när dina fötter slår emot marken. Det åskar i ditt huvud: du reser ragg när blixten slår ner. Snart ligger du och gråter utanför dörren. Som om dina fingrar vore täckta med såpa, du fibblar med nyckeln men den glider ur dina händer. Väskan vänds ut och in, bak och fram och allt ramlar ut. Din nyköpta walkmanmobil, din plånbok, dina tofsar, några värktabletter, din Nalle Puh-sminkväska, Soulsisters födelsedagspresent. Du orkar inte bry dig nu, du måste bara in. Greppar nycklarna och öppnar dörren.
Bambi på is, du stapplar in på ostadiga ben och ramlar in i soffan. Du lägger dig på den och gråter dig till söms. Soulsister kommer förbi mitt i natten och stänger dörren som slår i blåsten. Hon lämnar en lapp till dig på soffbordet:
Min Soulsister, min älskade.
Var är du? Varför tar du inte med mig dit?
Hon trippar tyst runt i huset och ställer allt tillrätta, som om en tomtenisse. Hon röjer och rensar. Hon viker dina kläder som du så oförsiktigt slängt in i garderoben, hon diskar dina flera dagar gamla tallrikar. När hon får tråkigt ställer hon alla dina böcker i bokstavsordning, tar ut dem igen, dammar av dem och sätter tillbaka dem i bokstavsordning igen. Och sedan gör hon om det. Det får henne att må lite bättre än innan. När hon är klar med allt sätter hon sig på en sliten köksstol och betraktar din kropp som rytmiskt rör sig upp och ned i takt med det väsande som kommer någonstans djupt nerifrån din hals. Du brukar inte fundera på varför ditt hus alltid är så städat, fastän du aldrig har rört vid dammsugaren. Du brukar inte fundera på varför Soulsister ofta sitter och tittar på dig när du vaknar med det ansiktsuttryck som skvallrar om att den kärlek hon känner för dig är bortom denna världen. Du brukar mest se det som en självklarhet, liksom.
När du vaknar sitter hon där och tittar på dig som vanligt. Hon tänker på hur vackra dina kindben är. Dina kindben är vackra. Men hennes ögon fixerade på ditt ansikte ger dig panik och du börjar skrika efter din Nalle Puh-sminkväska. Hon säger fortfarande inget, utan letar bara fram den från under soffan. Hon har lagt den där, tillsammans med alla andra saker du slängde ur väskan igår. Du pudrar och målar och suddar ut och ritar dit igen och Soulsister håller spegeln åt dig. Hon pillar i ditt hår medan du skapar ditt mästerverk. När du är klar gråter hon. Du lägger dig i hennes knä. Saltvatten droppar från hennes haka ner på ditt ansikte och du är orolig för att det ska smeta ut din mascara. Du kämpar för att inte ta upp din magiväska och rätta till det igen. Hon märker, hon gråter ännu mer. Ni sitter så ett långt tag, tills du ser hennes lapp. Blyerts formar ord du inte vill se: händer skakar.
Du tittar på henne. (Vad menar du? Jag är här.)
Hon skakar på huvudet. (Varför ljuger du för mig?)
Du tittar på henne. (Jag är här.)
Hon tittar på dig. (Du är långt borta.)
Soulsister har alltid haft många blåmärken men nästa gång ni träffas har hon ännu fler än innan. Hon är lättad över att det är vinter, det ser du på henne. Hon är lättad över att hon kan ha långärmade tröjor utan att folk undrar. Du har alltid vetat vad hon har hållit på med. Du är inte säker på om hon vet att du vet, för hon är duktig på att dölja men du är duktig på att se. Du vet vad hon känner, du har läst det i hennes ansikte som om en bok. Hon har himmelsdrömmar. Men du är inte orolig, du vet att hon inte kan lämna dig. Du vet att hon kommer stanna hos dig.
Tid att tänka på Café Gredelin i centrum. Du dyker genom rökbarriären och går genom alla rummen. Sätter dig i fåtöljen längst in och placerar muggen framför dig. Du tar upp din Illustrerad Vetenskap. Du sträckläser den, fast du hoppar över alla historiesidor. Du kommer aldrig ihåg någonting av vad du har läst, men det fördriver tiden.
Du tycker om att sitta ensam i din fåtölj på Café Gredelin. Man får vara sig själv där, tycker du. Just där, ihopkrupen till en boll i fåtöljen. En noppig filt. En tidning. Det finns ingen Klump, ingen kapplöpning, inga krav. Ingenting. Bara du och din filt. Det är bara udda människor som går på Gredelin. En samlingsplats för felande länkar.
Det luktar nikotin och lungcancer i sofforna. Det kommer aldrig att försvinna trots miljoner rökförbud. Det är så djupt inpräntat i dem att du kan se alla människor som suttit i dem och rökt framför dig. De gråter och skrattar och skriker och du vet precis vad som hänt var och en av dem. Du brukar ha långa dialoger med dem i ditt huvud ibland. De frågar aldrig om hur du mår. Det tycker du är skönt. De säger precis det du vill att de skall säga.
Plötsligt. En mans hand på din axel. Du rycker till. Han ler mot dig. Du ler inte tillbaka.
Du undviker att titta på honom, men du granskar hans ansiktsuttryck noggrant i ögonvrån. Det är svårtolkat. Du går igenom en rad olika möjligheter, men det är precis lika kryptiskt som innan. Han talar till dig nu.
”Det var inte så juste att bara springa din väg. Ambulansmännen sade åt mig att läxa upp dig om jag någonsin såg dig igen.”
Du tittar fortfarande inte på honom. Men du känner igen honom nu. Hans röst har skrikit ditt namn efter dig när du lämnar i panik.
Du vill inte höra hans tjat, så du stänger av helt. Rökarna i ditt huvud talar högre och högre. De vrålar ut sina livshistorier nu. Du hör fru Lundgren skrika om sin ofungerande Volvo och sin mans älskarinna, Malin gapar om faderns händer om natten, om Vodkan som helar, Herr Hansson gastar om hur han förgäves kämpar med renoveringen av verktygsboden, men du måste be dem att vara tysta när du märker att han inte rör på munnen. Han säger ingenting. Långsamt börjar han intressera dig. Varför gör han inte som han borde göra? Han ler inte medlidsamt, han väntar bara. Du blir ställd och tittar upp på honom.
Han rör sig fortfarande inte. Ni begrundar varandra. Du fotograferar av varje veck, varje ögonfrans, varje färgskiftning i ögonen på din näthinna och stoppar bilden långt bak i hjärnan så du kan ta fram den när som helst. Du vet han gör samma sak, lagrar dig som en levande bild i högra hjärnhalvan. Diskret rör han ögonen över ditt ansikte med sådan intensitet att du nästan känner spåren av dem. Men han aktar sig noga från att släppa dina ögon helt. Som om han desperat klamrade sig fast i dig i rädlsa för att mista dig så snart. Bara några sekunder färre och du vet du skulle sprungit. Man du har stannat för länge, det finns ingen återvändo längre.
Han sätter sig när framför dig nu men han släpper dig aldrig med blicken. Ställer sin tekopp på bordet och börjar mycket långsamt röra i teet med en jämn rörelse. En nolla, sedan en åtta. Du memorerar. Han är en sådan som rör med nollor och åttor. Han är en sådan.
Tystnad. Den borde ha varit pinsam, men det kändes precis som Soulsisters och din tystnad. Du blir förvirrad. Bryter den i ren desperation.
”Förlåt” viskar du och du kommer på dig själv med att verkligen mena det.
Han rör fortfarande inte en muskel. Han bara tittar på dig med stora ögon.
”Förlåt” säger du igen. Lite högre den här gången.
Han nickar långsamt.
”Varför?” säger han sedan eftertänksamt och lutar huvudet lite lätt åt vänster. För honom. Höger för dig.
”Jag ville inte dö.”
Du blir skrämd av din uppriktighet. Han ser. Du vet inte om han förstår vad du menar, men han frågar inte mer om det. Han kommer aldrig fråga mer om det.
Soulsistertystnad.
”Jag heter Charlie” säger han.
”Hej” säger du.
”Hej” säger han.
Det blir inte alls som du har tänkt dig. Du är inte alls så tyst som du skulle vilja vara. Allt ska ut på en gång, du har så mycket att berätta, så mycket som du har bestämt dig för att glömma, alldeles för mycket, du snubblar på orden och det blir bara fel, som att du aldrig har pratat förut, första gången, hur är det med språket egentligen, men han bara ler och ler och han lyssnar, du vet att han lyssnar, du ser det på honom, han förstår trots dina fel och misstag och brister, alla dina brister, dina miljoner brister, men han stannar kvar, han lämnar dig inte här och det är då du förstår att han aldrig kommer göra det.
När du har berättat allt blir du helt tom. Han släpper dig med blicken för första gången. Han rör med skeden i téet ett varv, innan han dricker. Det har blivit kallt. Han lämnar resten. Du vet inte vad som händer sedan, men ni slutar i hans lägenhet över en kopp te till. Det luktar polkagris om det. Hela hans lägenhet luktar polkagris. Du bestämmer för att kalla honom Polkagrispojken. När du berättar börjar han skratta. Säger att det heter pepparmynta. Det bryr du dig inte om. Det smakar i alla fall polkagris säger du som en trotsig treåring. Då skrattar han igen.
Han skrattar mycket, din Polkagrispojke. Du tycker om att lyssna på hans skratt. Du tänker bäckar. Du tänker fan också att det ska vara en sådan typisk klyscha för du vill verkligen att detta ska vara speciellt. Det är speciellt. Och så kommer bäckarna och förstör allting. Du blir tjurig. Känner att nu kan det kvitta. Han ser att det mulnar: han kysser dig på kinden och skrattar bäckar igen. Den vackraste bäcken, din Polkagrispojke, det finns bara en sådan.
Du sover över hos honom. Han lånar ut sin säng till dig, själv spenderar han natten på golvet. Avlägsna snarkningar vaggar dig till sömns. Han kan dö för dig. Tryggheten visslar på John Blund.
Du vaknar flera gånger av mobilens vibrerande mot ditt lår. På morgonen har du 21 missade samtal från Soulsister.
Hemma igen: du ränner runt med dammvippor och suddar ut ditt gamla liv. Det var aldrig menat att vara på det viset, möbler får nya hem. Kvinnan på Erikshjälpen niger och tackar så hjärtligt. Allt du har kvar nu är din säng och soffan. Du sätter dig på golvet, och för första gången kan du andas. Du njuter av det, känner hur blodet pumpas runt i din kropp. Det är uppfriskande, känns som om du har fötts på nytt. Du glömmer Soulsister helt. Du menar det inte. Det bara blir så. Du kommer skämmas för det sedan, men just nu vet du inte om det. Du kan inte hjälpa det, hon är bara borta.
Du har glömt Soulsister men hon har inte glömt dig. Faktiskt så tänker hon på dig en väldig massa just nu. Hon är orolig. Hon vill inte att du skall må såhär. Du skulle inte förstå, du mår ju för en gångs skull så bra ju! Hon vill inte berätta, för hon vet att du hade bett henne förklara. Hon vet att hon inte skulle klarat av det. Hon hatar att du är så dum och naiv. Hur kan någon så brunögd vara så blåögd?
Du lägger dig ner. Som en utpumpad hund ligger du där och flåsar lyckligt. Du känner inte kyla från marmorn. Det negativa bor inte här längre, det finns inget ont under regnbågen, inte ens tysta människor i hissar finns det bara du på ditt marmorgolv.
Denna gång somnar du utan maskararänder på kinderna.
Hon svarar inte. Det behövs inte. Det är inte menat som en fråga. Du vet vad du pratar om.
Du leker med vattenångan istället. Får den att slå volter i luften. Den bildar en virvel. Som en enorm tornado, förminskad till behändig storlek. Du håller den vid liv innan du tröttnar och sänker handen.
Du ser inte hennes blickar. Det är något fel med dem. Något tomt. Hon vill skrika och slå och sparka och döda dig för att du får allt att låta så enkelt. Men vattenångan tar all din uppmärksamhet. Den vrider och vänder sig, den vill inte vara här. Hon vill inte heller vara här. Men du ser fortfarande ingenting.
Du vänder på huvudet och tittar ut. Stressade människor springer förbi, och du skulle bara vilja trycka på paus när du ser dem. Du skulle ta fram din Nalle Puh-sminkväska och rädda deras liv. Göra dem så som de vill se ut. Ta bort påsarna under ögonen de fick för att de var tvungna att jobba hela natten, borsta deras rufsiga hår som skvallrar om det försenande bråket med maken på morgonen, rätta till deras kläder, ta bort klumparna i mascaran, sudda ut varje spår av felhet. Sedan långsamt starta upp världen igen i slow motion, så att det gick lite långsammare. Så att deras andetag nästan såg djupa och lugna ut. Så att de inte blinkade fullt så ofta. Så att man kunde göra paniken i deras ögon lite suddig. Du får ont i magen av att se dem såhär.
Hon ser vad du tänker, och hon klarar inte av det här mer. Hon klarar inte av att ljuga för dig, ljuga dig rakt upp i ansiktet med kaffekoppen i handen. Hon har kämpat så länge med att inte säga något, men hon klarar inte av det här mer. Det förgiftade syret möter hennes förfallna lungor.
”Soulsister, jag...” börjar hon och du möter hennes blick. Nu ser du. Du är duktig på att läsa folk, men hon är duktig på att dölja, så du ser bara hälften. Du ser att hon vill att du ska tro att hon måste gå hem, och du ser att det inte alls är så. Du reser dig. Sveper jackan runt dig med en ryckig rörelse. Du blir ledsen. Frågar henne om ni ses imorgon. Hon svarar inte.
Då går du.
Eldflugor (eller stearinljus?), det är så kallt men ändå så varmt. Det är granar och tomhet och tankarna har tid att virvla runt i snöstormarna. Kepler kom på att snöflingorna hade sex uddar, men det tycker du är uppenbart när du noga granskar de små kristallerna som landat på din jacka innan de smälter för att aldrig igen existera. Stjärnor lyser i fönster och ögon och du kan både se och lukta dem. Det glimmar i pupillerna, ett ändlöst hav. Stanken av lycka avges från deras kroppar och sluter sig runt dig men du luktar precis lika tungt som du alltid gör. Det blir ännu lite mer stämning, ännu lite mer stress.
Du tycker om vintern. Du blir så konkret levande då, när livet stiger som rökpelare runt dig. Det brukar lugna dig, men just idag skrämmer det dig. Ändå kan du inte släppa det med blicken.
Du formar händerna som om du höll en cigarett, andas djupt in och blåser ut. Du känner hur rökmolnet sluter sig runt dig, som för att påminna dig om sin existens. Det känns kallare, tycker du. Du tänker att det är säkert så det känns om ett spöke passerar dig. Genom dig. Ditt spöke.
Ditt spöke? Du tycker inte om den tanken. Du rynkar pannan och skakar på huvudet, liksom för att få tanken att tappa greppet. Det gör den inte. Den klamrar sig fast ännu hårdare, så då tar du ett djupt andetag till. Ser livet som en diffus massa stiga från dina läppar. Det är ditt liv, tänker du, inte ditt spöke. Det är beviset på att du slår och skapar och kämpar och cellandar. Rakt där, framför dig. Du kan ju inte tvivla nu. Men, tänker du och sedan: skärp dig. Du följer ångan, livet, med blicken igen. Det är så skört, du förstår inte hur det kan vara så skört. Och sedan försvinner det. Bara sådär. Nu står du plötsligt och tittar rakt ut i tomma intet. Ditt ansikte förvrids i en min av förvirring och fruktan. Hur kan det bara försvinna? Rakt franför dina ögon? Det förstår inte du. En sista gång låter du diafragman suga in syret och stöta ut koldioxiden. Men det försvinner igen. Då får du panik. Du rynkar pannan hårt, du kniper ihop ögonen som om ett russin och du håller andan. Du vill inte se mer. Det räcker nu.
Det börjar blixtra för ögonen, och du börjar bli yr. Du måste hålla fast dig i en lyktstolpe för att inte ramla. Du märker inte längre att folk tittar på dig, allt du märker är hur det piper i öronen. En lång ton. Du kan inte definiera den. Du tror att det är ett A. Eller ett B. Sedan försvinner plötsligt marken under fötterna, handen greppar om ingenting. Upp är ner och ner är upp och när du slår upp ögonen ser du en ung mans ansikte. Han är en av de stressade människorna. Du får ont i magen igen.
Han pratar med dig. Han försöker få ögonkontakt med dig, men du tittar bort. Alla stressade människor står runt er och tittar på sina klockor. Klumpen omsluter dig på alla håll trehundrasextio grader ingen flyktväg. Du tycker inte om det. Det får dig att känna dig som en av dem. Du måste härifrån, nu! Han pratar fortfarande med dig, men du bara sträcker dig efter din väska, fumlar med händerna, men bredvid dig finns bara asfalt. Någon i klumpen håller i din väska. Du kan inte urskilja vem, de flyter ihop med varandra. Det ger dig svårt att andas. Du lyfter armen mot den. Men ingen ser vad du vill, de ser bara sina klockor, sekundvisare minutvisare timvisare, (jag har egentligen inte tid med detta, jag måste rusa vidare, åh, varför var jag så dum att stanna här?), så du reser dig snabbt och sliter den från klumpen. Du följer armen upp not ansiktet: det är en kvinna som håller den och hon stirrar på dig. Hon har en röd hatt. Den framhäver hennes rödgråtna ögon. Det tänker du, sedan går du iväg. Rakt genom ringen. Du hör hur mannen ropar, de försöker stoppa dig. De sliter och drar i dina armar, de är arga på dig för att du är så otacksam, men vad skulle du säga, att du inte ville dö? Du hör sirener. De ringde efter en ambulans åt dig. Men du vill inte till steriliserat vita väggar, så du börjar springa. Snabbt, bort från klumpen. Det dunkar i dig när dina fötter slår emot marken. Det åskar i ditt huvud: du reser ragg när blixten slår ner. Snart ligger du och gråter utanför dörren. Som om dina fingrar vore täckta med såpa, du fibblar med nyckeln men den glider ur dina händer. Väskan vänds ut och in, bak och fram och allt ramlar ut. Din nyköpta walkmanmobil, din plånbok, dina tofsar, några värktabletter, din Nalle Puh-sminkväska, Soulsisters födelsedagspresent. Du orkar inte bry dig nu, du måste bara in. Greppar nycklarna och öppnar dörren.
Bambi på is, du stapplar in på ostadiga ben och ramlar in i soffan. Du lägger dig på den och gråter dig till söms. Soulsister kommer förbi mitt i natten och stänger dörren som slår i blåsten. Hon lämnar en lapp till dig på soffbordet:
Min Soulsister, min älskade.
Var är du? Varför tar du inte med mig dit?
Hon trippar tyst runt i huset och ställer allt tillrätta, som om en tomtenisse. Hon röjer och rensar. Hon viker dina kläder som du så oförsiktigt slängt in i garderoben, hon diskar dina flera dagar gamla tallrikar. När hon får tråkigt ställer hon alla dina böcker i bokstavsordning, tar ut dem igen, dammar av dem och sätter tillbaka dem i bokstavsordning igen. Och sedan gör hon om det. Det får henne att må lite bättre än innan. När hon är klar med allt sätter hon sig på en sliten köksstol och betraktar din kropp som rytmiskt rör sig upp och ned i takt med det väsande som kommer någonstans djupt nerifrån din hals. Du brukar inte fundera på varför ditt hus alltid är så städat, fastän du aldrig har rört vid dammsugaren. Du brukar inte fundera på varför Soulsister ofta sitter och tittar på dig när du vaknar med det ansiktsuttryck som skvallrar om att den kärlek hon känner för dig är bortom denna världen. Du brukar mest se det som en självklarhet, liksom.
När du vaknar sitter hon där och tittar på dig som vanligt. Hon tänker på hur vackra dina kindben är. Dina kindben är vackra. Men hennes ögon fixerade på ditt ansikte ger dig panik och du börjar skrika efter din Nalle Puh-sminkväska. Hon säger fortfarande inget, utan letar bara fram den från under soffan. Hon har lagt den där, tillsammans med alla andra saker du slängde ur väskan igår. Du pudrar och målar och suddar ut och ritar dit igen och Soulsister håller spegeln åt dig. Hon pillar i ditt hår medan du skapar ditt mästerverk. När du är klar gråter hon. Du lägger dig i hennes knä. Saltvatten droppar från hennes haka ner på ditt ansikte och du är orolig för att det ska smeta ut din mascara. Du kämpar för att inte ta upp din magiväska och rätta till det igen. Hon märker, hon gråter ännu mer. Ni sitter så ett långt tag, tills du ser hennes lapp. Blyerts formar ord du inte vill se: händer skakar.
Du tittar på henne. (Vad menar du? Jag är här.)
Hon skakar på huvudet. (Varför ljuger du för mig?)
Du tittar på henne. (Jag är här.)
Hon tittar på dig. (Du är långt borta.)
Soulsister har alltid haft många blåmärken men nästa gång ni träffas har hon ännu fler än innan. Hon är lättad över att det är vinter, det ser du på henne. Hon är lättad över att hon kan ha långärmade tröjor utan att folk undrar. Du har alltid vetat vad hon har hållit på med. Du är inte säker på om hon vet att du vet, för hon är duktig på att dölja men du är duktig på att se. Du vet vad hon känner, du har läst det i hennes ansikte som om en bok. Hon har himmelsdrömmar. Men du är inte orolig, du vet att hon inte kan lämna dig. Du vet att hon kommer stanna hos dig.
Tid att tänka på Café Gredelin i centrum. Du dyker genom rökbarriären och går genom alla rummen. Sätter dig i fåtöljen längst in och placerar muggen framför dig. Du tar upp din Illustrerad Vetenskap. Du sträckläser den, fast du hoppar över alla historiesidor. Du kommer aldrig ihåg någonting av vad du har läst, men det fördriver tiden.
Du tycker om att sitta ensam i din fåtölj på Café Gredelin. Man får vara sig själv där, tycker du. Just där, ihopkrupen till en boll i fåtöljen. En noppig filt. En tidning. Det finns ingen Klump, ingen kapplöpning, inga krav. Ingenting. Bara du och din filt. Det är bara udda människor som går på Gredelin. En samlingsplats för felande länkar.
Det luktar nikotin och lungcancer i sofforna. Det kommer aldrig att försvinna trots miljoner rökförbud. Det är så djupt inpräntat i dem att du kan se alla människor som suttit i dem och rökt framför dig. De gråter och skrattar och skriker och du vet precis vad som hänt var och en av dem. Du brukar ha långa dialoger med dem i ditt huvud ibland. De frågar aldrig om hur du mår. Det tycker du är skönt. De säger precis det du vill att de skall säga.
Plötsligt. En mans hand på din axel. Du rycker till. Han ler mot dig. Du ler inte tillbaka.
Du undviker att titta på honom, men du granskar hans ansiktsuttryck noggrant i ögonvrån. Det är svårtolkat. Du går igenom en rad olika möjligheter, men det är precis lika kryptiskt som innan. Han talar till dig nu.
”Det var inte så juste att bara springa din väg. Ambulansmännen sade åt mig att läxa upp dig om jag någonsin såg dig igen.”
Du tittar fortfarande inte på honom. Men du känner igen honom nu. Hans röst har skrikit ditt namn efter dig när du lämnar i panik.
Du vill inte höra hans tjat, så du stänger av helt. Rökarna i ditt huvud talar högre och högre. De vrålar ut sina livshistorier nu. Du hör fru Lundgren skrika om sin ofungerande Volvo och sin mans älskarinna, Malin gapar om faderns händer om natten, om Vodkan som helar, Herr Hansson gastar om hur han förgäves kämpar med renoveringen av verktygsboden, men du måste be dem att vara tysta när du märker att han inte rör på munnen. Han säger ingenting. Långsamt börjar han intressera dig. Varför gör han inte som han borde göra? Han ler inte medlidsamt, han väntar bara. Du blir ställd och tittar upp på honom.
Han rör sig fortfarande inte. Ni begrundar varandra. Du fotograferar av varje veck, varje ögonfrans, varje färgskiftning i ögonen på din näthinna och stoppar bilden långt bak i hjärnan så du kan ta fram den när som helst. Du vet han gör samma sak, lagrar dig som en levande bild i högra hjärnhalvan. Diskret rör han ögonen över ditt ansikte med sådan intensitet att du nästan känner spåren av dem. Men han aktar sig noga från att släppa dina ögon helt. Som om han desperat klamrade sig fast i dig i rädlsa för att mista dig så snart. Bara några sekunder färre och du vet du skulle sprungit. Man du har stannat för länge, det finns ingen återvändo längre.
Han sätter sig när framför dig nu men han släpper dig aldrig med blicken. Ställer sin tekopp på bordet och börjar mycket långsamt röra i teet med en jämn rörelse. En nolla, sedan en åtta. Du memorerar. Han är en sådan som rör med nollor och åttor. Han är en sådan.
Tystnad. Den borde ha varit pinsam, men det kändes precis som Soulsisters och din tystnad. Du blir förvirrad. Bryter den i ren desperation.
”Förlåt” viskar du och du kommer på dig själv med att verkligen mena det.
Han rör fortfarande inte en muskel. Han bara tittar på dig med stora ögon.
”Förlåt” säger du igen. Lite högre den här gången.
Han nickar långsamt.
”Varför?” säger han sedan eftertänksamt och lutar huvudet lite lätt åt vänster. För honom. Höger för dig.
”Jag ville inte dö.”
Du blir skrämd av din uppriktighet. Han ser. Du vet inte om han förstår vad du menar, men han frågar inte mer om det. Han kommer aldrig fråga mer om det.
Soulsistertystnad.
”Jag heter Charlie” säger han.
”Hej” säger du.
”Hej” säger han.
Det blir inte alls som du har tänkt dig. Du är inte alls så tyst som du skulle vilja vara. Allt ska ut på en gång, du har så mycket att berätta, så mycket som du har bestämt dig för att glömma, alldeles för mycket, du snubblar på orden och det blir bara fel, som att du aldrig har pratat förut, första gången, hur är det med språket egentligen, men han bara ler och ler och han lyssnar, du vet att han lyssnar, du ser det på honom, han förstår trots dina fel och misstag och brister, alla dina brister, dina miljoner brister, men han stannar kvar, han lämnar dig inte här och det är då du förstår att han aldrig kommer göra det.
När du har berättat allt blir du helt tom. Han släpper dig med blicken för första gången. Han rör med skeden i téet ett varv, innan han dricker. Det har blivit kallt. Han lämnar resten. Du vet inte vad som händer sedan, men ni slutar i hans lägenhet över en kopp te till. Det luktar polkagris om det. Hela hans lägenhet luktar polkagris. Du bestämmer för att kalla honom Polkagrispojken. När du berättar börjar han skratta. Säger att det heter pepparmynta. Det bryr du dig inte om. Det smakar i alla fall polkagris säger du som en trotsig treåring. Då skrattar han igen.
Han skrattar mycket, din Polkagrispojke. Du tycker om att lyssna på hans skratt. Du tänker bäckar. Du tänker fan också att det ska vara en sådan typisk klyscha för du vill verkligen att detta ska vara speciellt. Det är speciellt. Och så kommer bäckarna och förstör allting. Du blir tjurig. Känner att nu kan det kvitta. Han ser att det mulnar: han kysser dig på kinden och skrattar bäckar igen. Den vackraste bäcken, din Polkagrispojke, det finns bara en sådan.
Du sover över hos honom. Han lånar ut sin säng till dig, själv spenderar han natten på golvet. Avlägsna snarkningar vaggar dig till sömns. Han kan dö för dig. Tryggheten visslar på John Blund.
Du vaknar flera gånger av mobilens vibrerande mot ditt lår. På morgonen har du 21 missade samtal från Soulsister.
Hemma igen: du ränner runt med dammvippor och suddar ut ditt gamla liv. Det var aldrig menat att vara på det viset, möbler får nya hem. Kvinnan på Erikshjälpen niger och tackar så hjärtligt. Allt du har kvar nu är din säng och soffan. Du sätter dig på golvet, och för första gången kan du andas. Du njuter av det, känner hur blodet pumpas runt i din kropp. Det är uppfriskande, känns som om du har fötts på nytt. Du glömmer Soulsister helt. Du menar det inte. Det bara blir så. Du kommer skämmas för det sedan, men just nu vet du inte om det. Du kan inte hjälpa det, hon är bara borta.
Du har glömt Soulsister men hon har inte glömt dig. Faktiskt så tänker hon på dig en väldig massa just nu. Hon är orolig. Hon vill inte att du skall må såhär. Du skulle inte förstå, du mår ju för en gångs skull så bra ju! Hon vill inte berätta, för hon vet att du hade bett henne förklara. Hon vet att hon inte skulle klarat av det. Hon hatar att du är så dum och naiv. Hur kan någon så brunögd vara så blåögd?
Du lägger dig ner. Som en utpumpad hund ligger du där och flåsar lyckligt. Du känner inte kyla från marmorn. Det negativa bor inte här längre, det finns inget ont under regnbågen, inte ens tysta människor i hissar finns det bara du på ditt marmorgolv.
Denna gång somnar du utan maskararänder på kinderna.
två
Soulsister bara finns där på morgonen. Hennes ögon lyser suspekt röda och hade du brytt dig hade du sett att hon gråtit. Du är duktig på att läsa folk men du försöker inte ens idag. Du fokuserar på annat. Du förstår inte hennes tystnad. Du tror den är beundrande. Du vet att hon alltid har velat byta liv med dig, och du tror dig känna tillbedjan i hennes avvaktande. Du tror att hon ser skillnaden. Du tror hon förstår. Hon gör det. Hon förstår allt. Och det är därför hon är så djupt ner att du inte ens kan höra henne skrika.
Soulsisters långa lila naglar flätar ditt röda hår. De rör sig snabbt och smidigt. Det är ett välbekant mönster för dem. De skapar flätan och löser upp den igen. Skapar och förstör. Tystnaden ligger tung över rummet men för dig känns den bara som en varm hand över hjärtat. Utan att mena det får den Polkagrispojkens långa pianofingrar. De spelar över ditt bröst och berör dig djupt. Du är lycklig. För första gången i ditt liv är du lycklig.
Soulsister väcker dig ur dina drömmar.
Var var du igår?
Hennes viskning är knappt hörbar. Hennes fingrar slutar leka med ditt hår och hon andas mycket långsamt med slutna ögon.
Var var du?
Ingenstans.
Du njuter av att inte vara beroende. Du njuter av att vara värd med än hon är.
Var var du igår?
Det irriterar dig att hon upprepar sig. Det är inte din plikt att svara. Det är inte hennes grej att nosa i. Orden blir precis lika hårda som du tänkt dig när du väser.
Det är min ensak.
Hon stelnar till marmorstaty. Dina ord misshandlar henne på insidan och hon kämpar inte ens emot tårarna som kommer för att besöka henne igen. Inte ett ljud undslipper henne medan maskarasaltvattensnor regnar ner för hennes haka. Innan hade du förstått henne. Innan hade du gråtit med henne tills världen svämmade över men inte nu längre. Hon passar inte in i ditt nya liv. Hon är sorg och ångest och blåspräcklig. Hon är alla de saker som är förbjudna nu. Över hela Soulsister står det tabu. Hon tillhör det gamla. Allt det du vill lämna.
Du reser dig och tittar ner på henne. Du vill nästan skratta. Så patetisk. Så skulle du aldrig vara, det hon gör skulle du aldrig göra. Hon vänder huvudet upp mot dig. Hennes ögon ber.
Lämna mig inte här.
Du möter dem i några sekunder innan du vänder henne ryggen och går ut.
Du lämnar henne där.
Du stannar utanför dörren. Ett stort svart hål har flyttat in i din mage och tvingar dig att hyperventilera för att få nog med luft. Det sticker och gör ont och du kvävs i skuldkänslor. Du övertygar dig själv. Det var nödvändigt. Hon är inte en del av dig längre. Du skall inte gråta för henne.
Det gör du inte. För ingenting kan stoppa dig nu.
Då och då poppar dessa destruktiva Soulsistertankar upp igen. Själv har du väldigt svårt att ta livet av dem, men dyker Polkagrispojken upp behöver du inte ens anstränga dig för att bannlysa dem. Och han dyker upp väldigt ofta. Ibland sitter ni på café tills ni blir utslängda eller så träffas ni hos honom. Du tycker bäst om att vara i Polkagrispojkens trånga lägenhet. Doften förknippar du med trygghet och hans skrattgropar. Ni är aldrig hos dig. Han tjatar lite på dig, men något får dig att inte vilja. Du drar dig för att öppna dig helt. Att låta honom se hur du bor känns för dig som ett av de ultimata stegen där alla möjligheter till flykt klipps av. Egentligen är det kontrollen du njuter av. Allt är på dina villkor. Du vill ju inte fly. Du har inte varit såhär lycklig på länge. Det är därför du blir så förvånad när det ringer på dörren och Polkagrispojken står på din dörrmatta.
Han står med ena ögonbrynet lyft frågande och ser skyldig ut. När du öppnar ler han lite försiktigt. Han vet mycket väl varför du inte vill att han skall komma hem till dig. Han förstår att han överträder en tydligt dragen gräns. Ändå frågar han om han får komma in.
Du står och funderar. Väger fördelar mot nackdelar. Kontemplerar. Kommer du kunna förlåta det här?
Han pressar på. Snälla.
Till slut släpper du in honom. Men du säger ingenting. Du tjurar. Såhär får han inte göra, och det skall du minsann visa honom. Han märker såklart och låtsas vara ledsen över den reaktion han framkallat, men han har svårt att dölja lyckan över vinsten. Den skiner igenom i neonfärger.
Lite för ivrig och lite för rak i ryggen börjar han insupa ditt hus. Det går långsammare och långsammare för var rum och tillslut ser han så perplex ut att du nästan slänger ut honom igen.
"Var är alla dina möbler?"
"Jag slängde ut dem. Jag behövde dem inte längre. Nu bor de hos en fattig familj i Tanzania eller hos den snåla tanten på hörnet. Inte här. Jag behövde dem inte längre."
"Så en soffa och en säng?"
"Det är allt jag behöver."
Han tystnar för ett ögonblick.
"Tja. Det är ju en jäkligt snygg soffa, i alla fall."
Han ler snett. Du förlåter honom för hans synder. Ni dricker te på soffkuddar i matsalen. Det pratas och skrattas och skvalpas. När han flera timmar senare återvänder hemåt ligger doften av trygghet och skrattgropar även i ditt hem och du funderar ett tag på om Polkagrispojken faktiskt förstår dig bättre än vad du själv gör.
När solen återskapats och återigen börjar hälla ultraviolett strålning över Guds skapelser i ofantliga mängder. Du förstår nu vad de pratade om, mormor och farmor och farbror och morfar och faster och alla mammas gamla väninnor, när du fortfarande sprang runt i prinsessdrömmar och trollade bort ondska med trollstavar köpta på LekOhlssons för en tjuga.
”Ungdomen är en härlig tid”, sade de och musklerna i ansiktet jobbade som slavar för att skapa leendena. ”Jag säger då det. Vänta bara, så skall du få se”, sade de och skrockade, lyfte kaffekoppen till läpparna och vände dig ryggen igen.
Ibland tänkte du mycket på vad de menade, ibland passade det inte alls in i dina drömmar. Men nu vet du, nu inser du och visst, tiden är lite sen men den gick säkert vilse på vägen för nu är den äntligen här! Din tid är kommen. Olycka är ett historiskt begrepp som ej angår dig, ty ditt är riket, din är makten och äran.
Din favoritsysselsättning blir att vattna blommor. Att ge liv. Redan i februari köper du en stor färgglad vattenkanna och går rundor i parken. Ibland själv, ibland låter du Polkagrispojken följa med. Han fryser lite där ni går, men du låter honom hålla vattenkannan och då blir han glad. Han vet hur mycket det betyder för dig. Ofta tar han med polkagristé och bullar, och så sitter ni ihopkrupna på hans jacka och luktar på världen en stund. Du säger till dig själv att det är klart att du fortfarande leker med Soulsister då och då, men nu när du inte behöver henne för att kunna andas sker det alltmer sällan. Om du skulle tänkt efter så skulle inte kunna komma ihåg när senaste gången var. Du stannar aldrig upp för att tänka att hon kanske behöver dig.
Polkagrispojkens lägenhet är tio kvadrat och ditt andra hem. Du är hans Hurricane och det gör dig lycklig. Han säger att du vänder upp och ner på allt han visste. Att du dansar så vackert. Du påpekar att du aldrig någonsin har dansat. Han skrattar säger det är ingen skillnad på när du går och dansar. Intensiteten framkallar andra gradens brännskador på din pannlob.
Polkagristeet har ni druckit upp för länge sedan och billigt jordgubbste fungerar som substitut ikväll och din totala lycka gör att det inte ens känns lite undermåligt. Du delar med dig av din livsvisdom.
Det finns inga lyckliga slut säger du. Och kärleken är en lögn.
Kanske borde du ha noterat hur han ryckte till.
Det gjorde du inte.
Det du gör gör också Polkagrispojken. Det Polkagrispojken gör gör också du. Ni är samma person. Samma intressen, samma tankar och drömmar. Ni är alltid på samma ställe. Vissa hade kallat det destruktivt. Soulsister till exempel. Hon tycker det är destruktivt. Hon har minsann sett er på stan ibland. Ibland gömmer hon sig till och med vid ditt hus för att få se dig med honom. Hon förstår att han är mer värd än henne så hon hindrar er aldrig. Men hon saknar dig. Och hon är ledsen. Hennes ljus och livlina är borta. Ingen livbåt. Hon har kastats ut i det ack så kända som hon aldrig ville vara med om. Utan sin egen Soulsister vet hon inte om hon vill vara med längre.
Du förstår henne inte alls.
Och det är just det som är problemet. Hon skulle aldrig lämna dig, men när du redan har lämnat henne betyder hennes löfte ingenting alls. Utan dig har Soulsister inget kvar att leva för. Ändå har hon aldrig någonsin tidigare varit såhär levande. Hon har bestämt sig. Insett.
Tankar rör sig i hennes huvud. Hon planerar och planerar. Hennes fokus ligger enbart på denna sista uppgift. Meningen är borta. Inget behov finns. Utom behovet av denna sista sak. Hon är ledsen, visst, men inte lika ledsen som innan. Hon har ett mål nu. Och sedan lycka. Hon måste bara nå dit. Vägen dit är knepig. Den är inte menad att gå på. Man behöver skapa den själv. Man måste bli av med grenarna som täcker den. Kanske med några piller. Kanske med en tråd. Det finns inga gränser för fantasin. Det finns ingen hejd på desperation.
Den dagen sitter du och Polkagrispojken på hans röda regnjacka bredvid tulpanrabatten i parken. Du har precis vattnat dem, så din vattenkanna är helt tom. Den står mellan er. Dina favorittulpaner har du gett namn. Just nu sitter du och smeker Alva längs kronbladen.
”Vet du att det finns ungefär hundra arter tulpaner?” säger Polkagrispojken.
”Jasså” säger du svävande medan du studerar Alvas gulspräckliga blad.
”Jo” säger han och ändrar ställning så att han kan sträcka lite på sig, precis som han alltid gör när han blir entusiastisk. ”Och det finns flest i Kazakstan.”
”Mhmm.”
”Trots att man säger att det är Holland som är tulpanernas land. Och vet du, det var en schweizare som först-”
Du lyssnar inte. Du bryr dig inte om vad han har att säga, men hans röst får gärna surra i bakgrunden till dina tankar i alla fall. Det är så lugnande. Just nu tänker du på telefonkioker och eskimåer och djupa hav och olika nyanser av gult. Han pratar fortfarande om tulpaner när din telefon ringer.
Det lyser Soulsister på displayen. Du rör dig inte. Du bara betraktar det frenetiskt blinkande namnet. Du vet inte vad det är som får dig att inte trycka bort det direkt, precis som du gjort med alla Soulsisters tidigare samtal. Kanske är det något med ögonblicket. Kanske är det något med vädret eller månen eller Polkagrispojken. Du vet inte, men du låter telefonen ligga i din handflata och vibrera hjälplöst medan du studerar den noga. Länge ligger den där. Hon borde gett upp för länge sedan. Kanske är det viktigt. Kanske borde du svara. Kanske.
Du trycker på grön lur och för långsamt telefonen till örat. Det är någon som skriker på andra sidan. Någon som skriker och snyftar och snörvlar och hickar. Någon som inte är Soulsister. Rösten låter ömsom arg, nästintill förbannad, ömsom bedjande. Rösten har svårt att formulera hela meningar men du uppfattar innebörden. Något är ditt fel.
Bilder skapar jordbävning i ditt huvud: Soulsisters blåmärken hennes pillerburkar hennes himmelsdrömmar. Du räknar broarna i stan räknar motorvägar. Hur många rep?
Du sitter redan ner, men det bryr sig inte ditt balansorgan om. Världen snurrar som aldrig förr runt dina ögon och du börjar må illa. Du vet inte om det beror på snurrandet eller något annat. Du slänger din mobil på Polkagrispojken och hör ett gällt skrik. Du förstår genast att det är du som skriker, men du förstår inte vad det är du skriker för något. Men det är inte det viktiga, det viktiga är att du skriker, högre och starkare än någonsin tidigare medan världen fortsätter snurra och du vet inte riktigt var Polkagrispojken är just nu men det skulle kunna vara hans starka fingrar som greppar om dina handleder som slår åt alla håll omkring dig eller kanske bara hänger utmed dina sidor och du bryter nog Alvas stjälk nu men det gör fan detsamma. Inom dig är det kaos och din stämma ekar i hela parken innan den bryts och du bryter samman och ihop och så ligger du och gråter i Polkagrispojkens knä medan du kraftlöst slår honom med knytnävarna. Ett skrämmande lugn sköljer över dig. Du vet att Polkagrispojken talar oroligt till dig, men du kan inte höra honom. Du vill inte höra honom. Det är han som har förstört allt. Om du aldrig hade träffat honom.
Han lyfter upp ditt ansikte och torkar ömt dina tårar med sina fingrar. Han frågar dig många frågor och du svarar enstavigt. Du är inte ens medveten om det, din hjärna har stängt av helt och håller bara de mest vitala delarna igång. Du pumpar och andas. Mer än så är det inte. Du som annars har så mycket energi och känslor har aldrig varit mer apatisk. Du hade gjort en grönsak stolt.
Polkagrispojken kör dig till sjukhuset. Har det alltid varit såhär långt dit? Han pratar och pratar, du vet han gör det av omtanke men det irriterar dig. Han har förstört allting och ändå har han mage att prata till dig som om han vore oskyldig. Vreden växer i dig och bubblar.
Du kokar. Hur kan han göra såhär, hur kan han sitta där och förneka allt? Låtsas som att ödet är ingens fel men du vet att det finns inget öde och allt som sker är deras fel. Inte ditt. Du gör ju så gott du kan, det går inte mer. Polkagrispojken däremot. Det var han som förstörde allt. Han som fick dig att ignorera och till slut glömma. Och ändå låtsas han. Du ber att han skall brinna i evighet. Du ber att han skall se sina barn tyna bort för att sedan bli glasklara och tomma. Du ber om en massa hemska saker som skall hända honom, och han förtjänar alltihop.
Du ryker. Du vill slå honom i hans vackra bekymrade ansikte så han inte längre kan sitta där och se ut som en ängel. Du vill slå och slå och slå tills han gråtandes ber om nåd eller det inte längre finns något kvar. Och då skall du slå lite till. Du slutar inte förrän alla ben är brutna och han inte ens kan klämma ur sig en bortförklaring. Inte förrän blod pulserar ur alla kroppsöppningar kommer du vara nöjd.
Han stannar bilen. Du känner igen dig, ni står utanför sjukhusingången nu. Du blir genast medveten om vad som komma skall. Fruktan. Du har inte plats för mer än en känsla i din primitiva hjärna så vreden lämnar dig lika plötsligt som den dök upp. Det vakuum som bebott dig den senaste halvtimmen lägger sig över ditt bröst igen, men lite vassare denna gång. Det rör sig över din kropp. Fruktan.
Hans oroliga ögon är riktade åt ditt håll men du möter dem inte. Just nu vill du bara att han skall försvinna. Han pratar och frågar lite till och du lyckas övertyga honom om att du klarar dig själv. Motvilligt låter han dig gå ur bilen.
Du verkar ha glömt hur man går. Du försöker komma ihåg och flyttar ena benet framför det andra och flyttar över tyngden. Och sedan gör du det igen. En utomstående hade misstänkt båda benen brutna men du har inte tid att beakta sådana obetydliga detaljer för din hjärna har börjat arbeta igen. Plötsligt är den full av tankar och minnen.
Du minns lekar och sandslott och gungor på dagis. Du minns hopprep. Du minns linbanorna och kojorna och snögubbarna. Du minns vackra händer som skapar magi i ditt hår. Du minns skratt. Du minns klarröda leenden. Du minns hjärtrytm från alla nätter du spenderat på hennes bröst. När du minns stannar du. Tio meter ifrån dubbeldörrarna stannar du. Du står där i en evighet eller två innan du känner Polkagrispojkens arm runt din midja. Han leder dig långsamt fram över asfalten genom dörrarna mot disken. Han pratar åt dig och får reda på viktig information. Finns det något sådant längre? Du bryr dig inte längre om att Polkagrispojken är här, du bryr dig inte om hans arm runt din midja. Du vill bara till din Soulsister nu. Du drömmer dig bort, inbillar dig att hon saknar dig att hon väntar på dig. Du kan föreställa dig hennes långa lila naglar otåligt trummande på kanten av sängen medan hon hela tiden kastar hungriga blickar mot dörren. Ni smälter ihop, er längtan blir en, era känslor och minnen. Ni vill inget annat än att återförenas i en omfamning så att hennes tunna blåspräckliga armar kan smeka din rygg och ditt hjärta och dina lite starkare armar kan stryka hennes gula hår och blåsa bort ondskan och smärtan från de nyaste blåmärkena. Ni skulle viska lugnande till era parasympatiska nervsystem tills era pupiller bara var tunna sträck i ögonen för inget kan skada er längre när ni har varandra. Ni kommer ihåg allt ni har gjort tillsammans och skrattar åt det så den spända atmosfären tvingas fly för sitt liv. Inte ens ett litet spår av hysteri finns att finna i skratten. Ni kommer ihåg Polkagrispojken som har förstört allting men hon bara skakar på huvudet och det är förlåtet alltihop. Bara han inte kommer tillbaka.
Du märker knappt att du i verkligheten lyfter bort Polkagrispojkens arm från din midja med ett stadigt grepp. Han tittar frågande på dig, men dina ögon bor inte här längre. De bor i borta hos Soulsister i ett parallellt universum, för Soulsister här vill ju ingenting. Längre.
Ni går igenom långa vita korridorer efter ett blått tygstycke med döda ögon. Du föreställer dig demonernas jämmer genom alla dörrar ni passerar. Nummer på väggarna berättar hur långt det är kvar till himlen. Du försöker se så lite som möjligt. Det är en ren försvarsmekanism, du vet att du skulle sprungit ut direkt om du såg ansikten. Men du kan inte undvika att se siffran som förklarar att här är det kört. Här har man bara några stegpinnar kvar att klättra till Pärleporten. Och det är här tygstycket stannar och vinkar in er i ett rum.
Du tvekar. Du vill inte ta med Polkagrispojken in. Han älskar inte Soulsister som du. Han har aldrig blött för henne. Du känner att det gör väldigt stor skillnad. Du känner att om det bara finns en sak kvar i världen som betyder något så är det detta. Du vänder dig om så att du står öga mot öga med Polkagrispojken och lägger stadigt en hand på hans bröst. Din regnbågshinna ändrar färg till iskall och han förstår. Detta är inte en del av hans liv. Du nickar och kliver över tröskeln.
Det står saker i rummet. Saker som ritar och piper, som klickar och väser. Saker som droppar. Sakerna är stora och mäktiga och det tar ett tag för dig att upptäcka den lilla gestalten i sängen. Du går närmare. Hon ser inte ut som hon brukar. Nagellacket har flagnat och lila bitar går att hitta i sängkläderna. Läpparna är bleka i kontrast mot den klarröda nyans de hade förra gången du såg henne. Utan ögonskugga, maskara och rouge ser hon ut som vem som helst här. Inte som Soulsister. Hon har inte alls den bleka döende porslinshuden poeter tjafsar om. Du tycker hon ser röd och svullen ut. Du rynkar på pannan. Hon är ful. Hon är ful, och hon äcklar dig. Du är precis på väg att gå ut och säga till det blå skynket att det har blivit något misstag att det inte alls är Soulsister när du hör det. Det är ljudet av miljontals våldnaders klagan, av alla universums undergångar. Det skär i dina öron och du blir medveten om att det faktiskt är Soulsister i sängen framför dig men ändå står du bara där och stirrar. Nej. Det här fick ju inte hända. När allt plötsligt blir så verkligt att du kan ta på det börjar du tvivla. För det fick ju inte hända. Det kunde ju inte hända. Hon lovade ju. Eskapismen dansar runt dig, men du ser igenom. Nej, skriker du. NEJ. Du lovade. Men ljudet slutar inte. Bomber faller, naglar skrapas mot svarta tavlan och barn skriker medan psykopater långsamt bryter alla ben i deras späda kroppar. Blå skynken kommer instormande med fler saker i händerna som du känner igen från TV. Någon leder ut dig lite för snabbt för att vara avslappnat. Naglarna skär in i din axel lite för mycket. Dörren stängs framför dina ögon och du hör hur de bökar. Det piper och dunsar och låter. De skriker. Du är inte dum. Du förstår att det inte finns något hopp. Du vänder dig om och går medan ljudet av en rät linje fyller korridoren.
Soulsisters långa lila naglar flätar ditt röda hår. De rör sig snabbt och smidigt. Det är ett välbekant mönster för dem. De skapar flätan och löser upp den igen. Skapar och förstör. Tystnaden ligger tung över rummet men för dig känns den bara som en varm hand över hjärtat. Utan att mena det får den Polkagrispojkens långa pianofingrar. De spelar över ditt bröst och berör dig djupt. Du är lycklig. För första gången i ditt liv är du lycklig.
Soulsister väcker dig ur dina drömmar.
Var var du igår?
Hennes viskning är knappt hörbar. Hennes fingrar slutar leka med ditt hår och hon andas mycket långsamt med slutna ögon.
Var var du?
Ingenstans.
Du njuter av att inte vara beroende. Du njuter av att vara värd med än hon är.
Var var du igår?
Det irriterar dig att hon upprepar sig. Det är inte din plikt att svara. Det är inte hennes grej att nosa i. Orden blir precis lika hårda som du tänkt dig när du väser.
Det är min ensak.
Hon stelnar till marmorstaty. Dina ord misshandlar henne på insidan och hon kämpar inte ens emot tårarna som kommer för att besöka henne igen. Inte ett ljud undslipper henne medan maskarasaltvattensnor regnar ner för hennes haka. Innan hade du förstått henne. Innan hade du gråtit med henne tills världen svämmade över men inte nu längre. Hon passar inte in i ditt nya liv. Hon är sorg och ångest och blåspräcklig. Hon är alla de saker som är förbjudna nu. Över hela Soulsister står det tabu. Hon tillhör det gamla. Allt det du vill lämna.
Du reser dig och tittar ner på henne. Du vill nästan skratta. Så patetisk. Så skulle du aldrig vara, det hon gör skulle du aldrig göra. Hon vänder huvudet upp mot dig. Hennes ögon ber.
Lämna mig inte här.
Du möter dem i några sekunder innan du vänder henne ryggen och går ut.
Du lämnar henne där.
Du stannar utanför dörren. Ett stort svart hål har flyttat in i din mage och tvingar dig att hyperventilera för att få nog med luft. Det sticker och gör ont och du kvävs i skuldkänslor. Du övertygar dig själv. Det var nödvändigt. Hon är inte en del av dig längre. Du skall inte gråta för henne.
Det gör du inte. För ingenting kan stoppa dig nu.
Då och då poppar dessa destruktiva Soulsistertankar upp igen. Själv har du väldigt svårt att ta livet av dem, men dyker Polkagrispojken upp behöver du inte ens anstränga dig för att bannlysa dem. Och han dyker upp väldigt ofta. Ibland sitter ni på café tills ni blir utslängda eller så träffas ni hos honom. Du tycker bäst om att vara i Polkagrispojkens trånga lägenhet. Doften förknippar du med trygghet och hans skrattgropar. Ni är aldrig hos dig. Han tjatar lite på dig, men något får dig att inte vilja. Du drar dig för att öppna dig helt. Att låta honom se hur du bor känns för dig som ett av de ultimata stegen där alla möjligheter till flykt klipps av. Egentligen är det kontrollen du njuter av. Allt är på dina villkor. Du vill ju inte fly. Du har inte varit såhär lycklig på länge. Det är därför du blir så förvånad när det ringer på dörren och Polkagrispojken står på din dörrmatta.
Han står med ena ögonbrynet lyft frågande och ser skyldig ut. När du öppnar ler han lite försiktigt. Han vet mycket väl varför du inte vill att han skall komma hem till dig. Han förstår att han överträder en tydligt dragen gräns. Ändå frågar han om han får komma in.
Du står och funderar. Väger fördelar mot nackdelar. Kontemplerar. Kommer du kunna förlåta det här?
Han pressar på. Snälla.
Till slut släpper du in honom. Men du säger ingenting. Du tjurar. Såhär får han inte göra, och det skall du minsann visa honom. Han märker såklart och låtsas vara ledsen över den reaktion han framkallat, men han har svårt att dölja lyckan över vinsten. Den skiner igenom i neonfärger.
Lite för ivrig och lite för rak i ryggen börjar han insupa ditt hus. Det går långsammare och långsammare för var rum och tillslut ser han så perplex ut att du nästan slänger ut honom igen.
"Var är alla dina möbler?"
"Jag slängde ut dem. Jag behövde dem inte längre. Nu bor de hos en fattig familj i Tanzania eller hos den snåla tanten på hörnet. Inte här. Jag behövde dem inte längre."
"Så en soffa och en säng?"
"Det är allt jag behöver."
Han tystnar för ett ögonblick.
"Tja. Det är ju en jäkligt snygg soffa, i alla fall."
Han ler snett. Du förlåter honom för hans synder. Ni dricker te på soffkuddar i matsalen. Det pratas och skrattas och skvalpas. När han flera timmar senare återvänder hemåt ligger doften av trygghet och skrattgropar även i ditt hem och du funderar ett tag på om Polkagrispojken faktiskt förstår dig bättre än vad du själv gör.
När solen återskapats och återigen börjar hälla ultraviolett strålning över Guds skapelser i ofantliga mängder. Du förstår nu vad de pratade om, mormor och farmor och farbror och morfar och faster och alla mammas gamla väninnor, när du fortfarande sprang runt i prinsessdrömmar och trollade bort ondska med trollstavar köpta på LekOhlssons för en tjuga.
”Ungdomen är en härlig tid”, sade de och musklerna i ansiktet jobbade som slavar för att skapa leendena. ”Jag säger då det. Vänta bara, så skall du få se”, sade de och skrockade, lyfte kaffekoppen till läpparna och vände dig ryggen igen.
Ibland tänkte du mycket på vad de menade, ibland passade det inte alls in i dina drömmar. Men nu vet du, nu inser du och visst, tiden är lite sen men den gick säkert vilse på vägen för nu är den äntligen här! Din tid är kommen. Olycka är ett historiskt begrepp som ej angår dig, ty ditt är riket, din är makten och äran.
Din favoritsysselsättning blir att vattna blommor. Att ge liv. Redan i februari köper du en stor färgglad vattenkanna och går rundor i parken. Ibland själv, ibland låter du Polkagrispojken följa med. Han fryser lite där ni går, men du låter honom hålla vattenkannan och då blir han glad. Han vet hur mycket det betyder för dig. Ofta tar han med polkagristé och bullar, och så sitter ni ihopkrupna på hans jacka och luktar på världen en stund. Du säger till dig själv att det är klart att du fortfarande leker med Soulsister då och då, men nu när du inte behöver henne för att kunna andas sker det alltmer sällan. Om du skulle tänkt efter så skulle inte kunna komma ihåg när senaste gången var. Du stannar aldrig upp för att tänka att hon kanske behöver dig.
Polkagrispojkens lägenhet är tio kvadrat och ditt andra hem. Du är hans Hurricane och det gör dig lycklig. Han säger att du vänder upp och ner på allt han visste. Att du dansar så vackert. Du påpekar att du aldrig någonsin har dansat. Han skrattar säger det är ingen skillnad på när du går och dansar. Intensiteten framkallar andra gradens brännskador på din pannlob.
Polkagristeet har ni druckit upp för länge sedan och billigt jordgubbste fungerar som substitut ikväll och din totala lycka gör att det inte ens känns lite undermåligt. Du delar med dig av din livsvisdom.
Det finns inga lyckliga slut säger du. Och kärleken är en lögn.
Kanske borde du ha noterat hur han ryckte till.
Det gjorde du inte.
Det du gör gör också Polkagrispojken. Det Polkagrispojken gör gör också du. Ni är samma person. Samma intressen, samma tankar och drömmar. Ni är alltid på samma ställe. Vissa hade kallat det destruktivt. Soulsister till exempel. Hon tycker det är destruktivt. Hon har minsann sett er på stan ibland. Ibland gömmer hon sig till och med vid ditt hus för att få se dig med honom. Hon förstår att han är mer värd än henne så hon hindrar er aldrig. Men hon saknar dig. Och hon är ledsen. Hennes ljus och livlina är borta. Ingen livbåt. Hon har kastats ut i det ack så kända som hon aldrig ville vara med om. Utan sin egen Soulsister vet hon inte om hon vill vara med längre.
Du förstår henne inte alls.
Och det är just det som är problemet. Hon skulle aldrig lämna dig, men när du redan har lämnat henne betyder hennes löfte ingenting alls. Utan dig har Soulsister inget kvar att leva för. Ändå har hon aldrig någonsin tidigare varit såhär levande. Hon har bestämt sig. Insett.
Tankar rör sig i hennes huvud. Hon planerar och planerar. Hennes fokus ligger enbart på denna sista uppgift. Meningen är borta. Inget behov finns. Utom behovet av denna sista sak. Hon är ledsen, visst, men inte lika ledsen som innan. Hon har ett mål nu. Och sedan lycka. Hon måste bara nå dit. Vägen dit är knepig. Den är inte menad att gå på. Man behöver skapa den själv. Man måste bli av med grenarna som täcker den. Kanske med några piller. Kanske med en tråd. Det finns inga gränser för fantasin. Det finns ingen hejd på desperation.
Den dagen sitter du och Polkagrispojken på hans röda regnjacka bredvid tulpanrabatten i parken. Du har precis vattnat dem, så din vattenkanna är helt tom. Den står mellan er. Dina favorittulpaner har du gett namn. Just nu sitter du och smeker Alva längs kronbladen.
”Vet du att det finns ungefär hundra arter tulpaner?” säger Polkagrispojken.
”Jasså” säger du svävande medan du studerar Alvas gulspräckliga blad.
”Jo” säger han och ändrar ställning så att han kan sträcka lite på sig, precis som han alltid gör när han blir entusiastisk. ”Och det finns flest i Kazakstan.”
”Mhmm.”
”Trots att man säger att det är Holland som är tulpanernas land. Och vet du, det var en schweizare som först-”
Du lyssnar inte. Du bryr dig inte om vad han har att säga, men hans röst får gärna surra i bakgrunden till dina tankar i alla fall. Det är så lugnande. Just nu tänker du på telefonkioker och eskimåer och djupa hav och olika nyanser av gult. Han pratar fortfarande om tulpaner när din telefon ringer.
Det lyser Soulsister på displayen. Du rör dig inte. Du bara betraktar det frenetiskt blinkande namnet. Du vet inte vad det är som får dig att inte trycka bort det direkt, precis som du gjort med alla Soulsisters tidigare samtal. Kanske är det något med ögonblicket. Kanske är det något med vädret eller månen eller Polkagrispojken. Du vet inte, men du låter telefonen ligga i din handflata och vibrera hjälplöst medan du studerar den noga. Länge ligger den där. Hon borde gett upp för länge sedan. Kanske är det viktigt. Kanske borde du svara. Kanske.
Du trycker på grön lur och för långsamt telefonen till örat. Det är någon som skriker på andra sidan. Någon som skriker och snyftar och snörvlar och hickar. Någon som inte är Soulsister. Rösten låter ömsom arg, nästintill förbannad, ömsom bedjande. Rösten har svårt att formulera hela meningar men du uppfattar innebörden. Något är ditt fel.
Bilder skapar jordbävning i ditt huvud: Soulsisters blåmärken hennes pillerburkar hennes himmelsdrömmar. Du räknar broarna i stan räknar motorvägar. Hur många rep?
Du sitter redan ner, men det bryr sig inte ditt balansorgan om. Världen snurrar som aldrig förr runt dina ögon och du börjar må illa. Du vet inte om det beror på snurrandet eller något annat. Du slänger din mobil på Polkagrispojken och hör ett gällt skrik. Du förstår genast att det är du som skriker, men du förstår inte vad det är du skriker för något. Men det är inte det viktiga, det viktiga är att du skriker, högre och starkare än någonsin tidigare medan världen fortsätter snurra och du vet inte riktigt var Polkagrispojken är just nu men det skulle kunna vara hans starka fingrar som greppar om dina handleder som slår åt alla håll omkring dig eller kanske bara hänger utmed dina sidor och du bryter nog Alvas stjälk nu men det gör fan detsamma. Inom dig är det kaos och din stämma ekar i hela parken innan den bryts och du bryter samman och ihop och så ligger du och gråter i Polkagrispojkens knä medan du kraftlöst slår honom med knytnävarna. Ett skrämmande lugn sköljer över dig. Du vet att Polkagrispojken talar oroligt till dig, men du kan inte höra honom. Du vill inte höra honom. Det är han som har förstört allt. Om du aldrig hade träffat honom.
Han lyfter upp ditt ansikte och torkar ömt dina tårar med sina fingrar. Han frågar dig många frågor och du svarar enstavigt. Du är inte ens medveten om det, din hjärna har stängt av helt och håller bara de mest vitala delarna igång. Du pumpar och andas. Mer än så är det inte. Du som annars har så mycket energi och känslor har aldrig varit mer apatisk. Du hade gjort en grönsak stolt.
Polkagrispojken kör dig till sjukhuset. Har det alltid varit såhär långt dit? Han pratar och pratar, du vet han gör det av omtanke men det irriterar dig. Han har förstört allting och ändå har han mage att prata till dig som om han vore oskyldig. Vreden växer i dig och bubblar.
Du kokar. Hur kan han göra såhär, hur kan han sitta där och förneka allt? Låtsas som att ödet är ingens fel men du vet att det finns inget öde och allt som sker är deras fel. Inte ditt. Du gör ju så gott du kan, det går inte mer. Polkagrispojken däremot. Det var han som förstörde allt. Han som fick dig att ignorera och till slut glömma. Och ändå låtsas han. Du ber att han skall brinna i evighet. Du ber att han skall se sina barn tyna bort för att sedan bli glasklara och tomma. Du ber om en massa hemska saker som skall hända honom, och han förtjänar alltihop.
Du ryker. Du vill slå honom i hans vackra bekymrade ansikte så han inte längre kan sitta där och se ut som en ängel. Du vill slå och slå och slå tills han gråtandes ber om nåd eller det inte längre finns något kvar. Och då skall du slå lite till. Du slutar inte förrän alla ben är brutna och han inte ens kan klämma ur sig en bortförklaring. Inte förrän blod pulserar ur alla kroppsöppningar kommer du vara nöjd.
Han stannar bilen. Du känner igen dig, ni står utanför sjukhusingången nu. Du blir genast medveten om vad som komma skall. Fruktan. Du har inte plats för mer än en känsla i din primitiva hjärna så vreden lämnar dig lika plötsligt som den dök upp. Det vakuum som bebott dig den senaste halvtimmen lägger sig över ditt bröst igen, men lite vassare denna gång. Det rör sig över din kropp. Fruktan.
Hans oroliga ögon är riktade åt ditt håll men du möter dem inte. Just nu vill du bara att han skall försvinna. Han pratar och frågar lite till och du lyckas övertyga honom om att du klarar dig själv. Motvilligt låter han dig gå ur bilen.
Du verkar ha glömt hur man går. Du försöker komma ihåg och flyttar ena benet framför det andra och flyttar över tyngden. Och sedan gör du det igen. En utomstående hade misstänkt båda benen brutna men du har inte tid att beakta sådana obetydliga detaljer för din hjärna har börjat arbeta igen. Plötsligt är den full av tankar och minnen.
Du minns lekar och sandslott och gungor på dagis. Du minns hopprep. Du minns linbanorna och kojorna och snögubbarna. Du minns vackra händer som skapar magi i ditt hår. Du minns skratt. Du minns klarröda leenden. Du minns hjärtrytm från alla nätter du spenderat på hennes bröst. När du minns stannar du. Tio meter ifrån dubbeldörrarna stannar du. Du står där i en evighet eller två innan du känner Polkagrispojkens arm runt din midja. Han leder dig långsamt fram över asfalten genom dörrarna mot disken. Han pratar åt dig och får reda på viktig information. Finns det något sådant längre? Du bryr dig inte längre om att Polkagrispojken är här, du bryr dig inte om hans arm runt din midja. Du vill bara till din Soulsister nu. Du drömmer dig bort, inbillar dig att hon saknar dig att hon väntar på dig. Du kan föreställa dig hennes långa lila naglar otåligt trummande på kanten av sängen medan hon hela tiden kastar hungriga blickar mot dörren. Ni smälter ihop, er längtan blir en, era känslor och minnen. Ni vill inget annat än att återförenas i en omfamning så att hennes tunna blåspräckliga armar kan smeka din rygg och ditt hjärta och dina lite starkare armar kan stryka hennes gula hår och blåsa bort ondskan och smärtan från de nyaste blåmärkena. Ni skulle viska lugnande till era parasympatiska nervsystem tills era pupiller bara var tunna sträck i ögonen för inget kan skada er längre när ni har varandra. Ni kommer ihåg allt ni har gjort tillsammans och skrattar åt det så den spända atmosfären tvingas fly för sitt liv. Inte ens ett litet spår av hysteri finns att finna i skratten. Ni kommer ihåg Polkagrispojken som har förstört allting men hon bara skakar på huvudet och det är förlåtet alltihop. Bara han inte kommer tillbaka.
Du märker knappt att du i verkligheten lyfter bort Polkagrispojkens arm från din midja med ett stadigt grepp. Han tittar frågande på dig, men dina ögon bor inte här längre. De bor i borta hos Soulsister i ett parallellt universum, för Soulsister här vill ju ingenting. Längre.
Ni går igenom långa vita korridorer efter ett blått tygstycke med döda ögon. Du föreställer dig demonernas jämmer genom alla dörrar ni passerar. Nummer på väggarna berättar hur långt det är kvar till himlen. Du försöker se så lite som möjligt. Det är en ren försvarsmekanism, du vet att du skulle sprungit ut direkt om du såg ansikten. Men du kan inte undvika att se siffran som förklarar att här är det kört. Här har man bara några stegpinnar kvar att klättra till Pärleporten. Och det är här tygstycket stannar och vinkar in er i ett rum.
Du tvekar. Du vill inte ta med Polkagrispojken in. Han älskar inte Soulsister som du. Han har aldrig blött för henne. Du känner att det gör väldigt stor skillnad. Du känner att om det bara finns en sak kvar i världen som betyder något så är det detta. Du vänder dig om så att du står öga mot öga med Polkagrispojken och lägger stadigt en hand på hans bröst. Din regnbågshinna ändrar färg till iskall och han förstår. Detta är inte en del av hans liv. Du nickar och kliver över tröskeln.
Det står saker i rummet. Saker som ritar och piper, som klickar och väser. Saker som droppar. Sakerna är stora och mäktiga och det tar ett tag för dig att upptäcka den lilla gestalten i sängen. Du går närmare. Hon ser inte ut som hon brukar. Nagellacket har flagnat och lila bitar går att hitta i sängkläderna. Läpparna är bleka i kontrast mot den klarröda nyans de hade förra gången du såg henne. Utan ögonskugga, maskara och rouge ser hon ut som vem som helst här. Inte som Soulsister. Hon har inte alls den bleka döende porslinshuden poeter tjafsar om. Du tycker hon ser röd och svullen ut. Du rynkar på pannan. Hon är ful. Hon är ful, och hon äcklar dig. Du är precis på väg att gå ut och säga till det blå skynket att det har blivit något misstag att det inte alls är Soulsister när du hör det. Det är ljudet av miljontals våldnaders klagan, av alla universums undergångar. Det skär i dina öron och du blir medveten om att det faktiskt är Soulsister i sängen framför dig men ändå står du bara där och stirrar. Nej. Det här fick ju inte hända. När allt plötsligt blir så verkligt att du kan ta på det börjar du tvivla. För det fick ju inte hända. Det kunde ju inte hända. Hon lovade ju. Eskapismen dansar runt dig, men du ser igenom. Nej, skriker du. NEJ. Du lovade. Men ljudet slutar inte. Bomber faller, naglar skrapas mot svarta tavlan och barn skriker medan psykopater långsamt bryter alla ben i deras späda kroppar. Blå skynken kommer instormande med fler saker i händerna som du känner igen från TV. Någon leder ut dig lite för snabbt för att vara avslappnat. Naglarna skär in i din axel lite för mycket. Dörren stängs framför dina ögon och du hör hur de bökar. Det piper och dunsar och låter. De skriker. Du är inte dum. Du förstår att det inte finns något hopp. Du vänder dig om och går medan ljudet av en rät linje fyller korridoren.
tre
Jordfästning, säger de. De vill mata maskarna med din Soulsister. Du kommer inte. Kroppen var inte hennes och i vilket fall som helst lever hennes själ vidare i de blåmärken du skapar. Du plockar lila blommor och lägger dem på platser som betyder något för dig, eller där det är så vackert att du bara vill börja gråta när du ser det. Men ditt stenansikte tillåter inga sådana känslor. Känslor är inte dina längre. Du har domnat bort. Du har känt så mycket att det inte finns något kvar. Ett tomt skal. Icke heller talets gåva tillhör dig längre. Det är för dem som har något att säga. Och du vill mest bara försvinna.
Du har flyttat in hos Polkagrispojken. Han tar väl hand om dig. Han kokar alltid te när du inte orkar göra det själv. När du vill vara ensam får du det. Du får sitta i rummet medan han gömmer sig i köket. Han tvingar dig aldrig att prata med honom. Han har vant sig vid att föra monologer vid matbordet. Det är inte det att du inte lyssnar. Men du har inget att lägga till.
Vänner är bara främlingar du träffat för mycket. Fiender är de du träffat alldeles för mycket. Skillnaden är hårfin och i ditt fall finns den inte ens.
Du hatar Soulsister för att hon lämnade dig. Du hatar Polkagrispojken för att det var hans fel. De sju dödssynderna är ointressanta; de verkligt viktiga synderna nämns inte ens bland dem. Du vet, för de stirrar dig i ögonen och antar formen av dina älskade.
Du kommer aldrig någonsin förlåta dem. Du upprepar för dig själv. Du kommer aldrig någonsin förlåta dem. Aldrig någonsin, för det de gjort mot dig. Helt oprovocerat, du gjorde ju så gott du kunde. Du hoppas de högre makterna såg dig. Du ber till dem. Må gudarna visa nåd över din bräckliga själ. Må de ha förbarmande över ditt smutsiga lilla hjärta.
Igen. Ni sitter i parken och vattnar blommor. Du är djupt i tankar, det liknar den dagen alltför mycket. Det är bara en skillnad – det är Polkagrispojken som står för livgivandet. Han fyllde din vattenkanna hemma i lägenheten, han bar den till parken, han vattnade dina tulpaner. Han klänger desperat kvar vid er gamla relation. Han vill att allt skall vara som innan. Som att inget hänt. Själv är du lika apatisk som alltid. Men han försöker. Han ger sig inte.
Han utropar Herrens namn i desperation.
"Jag såg knappt av dig igår. Jag hatar övertid!"
Hans ansikte drar ihop sig till en grimas.
"Vad höll du på med? Jag tyckte jag såg ett block och en penna, skrev du?"
Han ler vänligt.
Du tittar inte ens på honom.
"Jag antar att jag lade fram dem själv.."
Han tappar tråden.
Du tittar inte ens på honom.
Han greppar desperat efter en annan tråd.
"Men jag är en jävel på att baka chokladkaka! Det borde vara förbjudet för sällskap på över tjugo personer att beställa en och samma rätt."
Han sneglar på dig för att mäta din reaktion.
Du tittar inte ens på honom.
Han fortsätter försiktigt.
"Jag giter inte baka mer chokladkaka idag, men jag kan röra ihop en äppelpaj om du vill? För att fira, liksom."
Dina ögonbryn klättrar nedåt till ett förvirrat ansiktsuttryck. Du orkar inte hålla kvar de länge, dina muskler har inte arbetat så hårt på länge.
Han märker. Blir glad över reaktionen.
"Ja, alltså. Vi fyller ett år idag, du och jag. Det var ett år sedan vi träffades."
Ett år? Bara ett år? Det känns som att din värld har snurrat i tusen och ett år. Du borde ha vant dig, men man vänjer sig aldrig vid att hänga upp och ner. Apati. Ångest. Misär. Och han vill fira? Idiot.
Du låter honom babbla på i en evighet och stänger av helt. Ett år. Soulsister rycker i dina tankar och du orkar inte kämpa emot längre. Du låter allt skölja över dig. Soulsisters lila naglar. Konturerna av hennes revben. Alla hennes ansiktsuttryck. Röda läppar blir plötsligt vad hela din existens roterar runt. Emotionell storm på insidan, men utåt är du likgiltighet personifierad.
Soulsister, min älskade, min älskare. Förlåt mig. Gode Gud, förlåt mig!
Ni går hem. Han bakar äppelkaka och du cellandar i sängen. Han äter och pratar glatt medan du mosar din bit med baksidan av skeden. Fira? Du vill uttrycka din avsky. Men han verkar hur glad som helst. Det bor fågelungar i hans hår som flyger lätt åt alla håll. Det finns nebulosor i hans ögon som spyr ut blänkande stjärnor. Hela han rör sig som ett bultande hjärta, som expanderande lungor. Du kan se livet som tränger ut ur alla hans porer och omsluter honom som en aura. Du avundas honom. Han som inte har sett lidande eller sorg. Han som fortfarande tror på mening. Du vill andas in hans livskraft och tvinga det att stanna i dina lungor. Men den är så stor, och du är så liten. I vilket fall som helst hade den bara bildat cancersvulster när den kom i kontakt med din äckliga kropp. Det är inte tänkt för dig längre, livet. Det är inte menat att tillhöra dig.
Och Soulsister gråter i himlen.
Liksom så många andra gånger sitter du i Polkagrisens säng och stirrar på ingenting särskilt. Du har redan räknat de blekta rosorna i tapeterna flera gånger om. Du har redan sett alla mönster på hans oljemålningar som går att se när man saknar fantasi. Du har hittat alla fläckar på parkettgolvet. Rummet är ditt kungarike och du vet var du har dina undersåtar. Du känner dig trygg där, inga oförutseddheter, inget du inte har kontroll över. Inte ens några människor finns det, som kan ställa alla dessa miljarder av frågor som är fel, säga alla dessa påståenden. Det enda stället du inte hyperventilerar på i hela denna värld är i Polkagrispojkens säng. Kanske har det också lite att göra med att hans doft dröjer sig kvar i sängkläderna och omsluter dig. Det påminner dig om gamla tider. Det påminner dig om att du fortfarande älskar honom så mycket att det gör ont.
Någon rycker i ytterdörren. Det är Polkagrispojken. Du ser honom inte för du har stängt dörren till rummet, men du vet att det är han. Han kommer alltid hem vid den här tiden på dygnet. Polkagrispojken jobbar långa dagar för att ha råd att betala för er båda. Du orkar inte jobba. Du sitter bara hemma och cellandar. Det är ovanligt krävande.
Du hör hur han slänger väskan i stolen, samma stol där hans väska alltid sitter i. Ibland funderar du på om det var det som var tanken när han köpte två fåtöljer. En till väskan, och en till dig. Själv sitter han aldrig där. Han säger att det får honom att känna sig improduktiv.
Han fibblar i köket. Gör han te? Du hör hur han tar ut koppar, vatten som bubblar. Han bökar lite till, tills du hör hans fotsteg i rummet utanför och sedan
tystnad
en mycket lång tystnad. Du vet inte hur du vet men du förstår att hans hand vilar mot dörrhandtaget. Spetsar du öronen kan du höra hur han tar djupa andetag. In och ut. In och ut. In och
Han knackar på dörren.
Det har han aldrig gjort innan. Du vaknar ur din dvala. Du anar förändring. Förnyelse. Du anar att det kommer gälla att ta ställning, och du fruktar det.
Han väntar ett tag på att du skall svara. När du inte gör det suckar han och viskar.
"Snälla, får jag komma in?"
Bristen på protester tar han som ett ja.
Han bär med sig en bricka med tekopparna som han sätter bredvid dig innan han tar en kopp och sätter sig på andra sidan om dig. Du lämnar den andra orörd. Din oro syns långan väg, du är stel som en pinne. Men han säger ingenting än. Han bara dricker sitt te bredvid dig, tyst som en mus. Det är inte förrän hans konstiga beteende har väckt ditt intresse och dina ögon frågande möter hans som han låter en till viskning undslippa honom.
”Snälla. Prata med mig. Jag kan hjälpa dig.”
Hjälpa? Det finns ingen hjälp att få.
Din tystnad sårar honom lite, men du skiter i vilket. Han borde vara van. Du har inte sagt någonting på flera veckor.
Hans röst ökar successivt i styrka.
”Jag vill inte att du skall må såhär.” Han tar ännu ett djupt andetag. ”Jag älskar ju dig.”
Du tittar på honom med slöa ögon. Det är klart att han älskar dig. Ni är ju bästa vänner. Han betyder allt för dig. Han är allt du har nu. Han är alla fyra elementen. Han är betydelsen av alla de ord du inte uttalat. Han är jordens omloppsbana runt solen.
”Hör du det? Jag älskar dig.”
Plötsligt sitter han lite för nära. Hans ögons intensitet och sättet han rör dina armar på är direkt obehagliga. Och när han långsamt lutar sig framåt och hans läppar möter dina skriker hela din kropp ut negationer.
Ut! Bort! Ut med hans tunga, bort med hans händer! Det här ville du aldrig vara med om. Det här skulle aldrig hända. Med all din kraft trycker du bort honom och den irritation och allt det hat du burit på så länge exploderar inom dig. Du lyfter din hand och slår honom. Det bästa du kan åstadkomma är ett klarrött märke på hans kind, men du ber att det aldrig kommer försvinna. Du ber att i flera generationer framåt skall märket lysa, som bevis på hans svek. Den förrädaren. Polkagrispojken. Du smakar på smeknamnet en sista gång innan du spyr ut det och allt som har med det att göra för att aldrig mer tänka tillbaka på det.
I dina ögon brinner helvetets eldar, i ditt hår slingar Medusas ormar. Och förrädaren bara stirrar.
"Ditt svin."
Din röst är hes och raspig efter månader utan användning.
"Ditt äckliga svin."
Det börjar regna på hans kinder när du reser på dig och vänder honom ryggen. Du springer runt i lägenheten och samlar ihop dina kläder. Allt annat lämnar du. Du vill ha minimalt med minnen. Under tiden skriker du alla möjliga saker åt honom, saker du aldrig förr har yttrat.
Hans tårkanaler jobbar på högvarv. Aldrig förr har han gråtit såhär. Chocken lämnar honom sittandes blick stilla, förutom de droppande tårarna och hans bröst som höjer och sänker sig i ultrarapid. Du tittar inte ens på honom en sista gång. Du bara stormar ut genom dörren. En dov duns förklarar för dig att han ligger på golvet nu, men du är redan halvvägs genom trapphuset.
Vad som händer med honom nu?
Det skiter du i.
Det brummar lugnande under dina fötter. Bussen som tar dig till evigheten eller kanske bara till andra sidan stan gungar i takt med dig. Du tittade aldrig på vad den hette, så du vet inte varåt du är på väg. Men du vet vad du rymmer ifrån. Och det är det enda som är viktigt.
Det stör dig att hans lukt inte vill försvinna. Den sitter i ditt huvud. Den sitter i ditt hår i din hud i din själ. I dina kläder. I ett desperat försök att bli kvitt den slänger du ut sakerna du skrapade ihop hos honom när bussen öppnat dörrarna för att släppa ut ännu en främling. De landar på trottoaren utanför. Du följer dem med en blick full av avsky. Du vill aldrig mer veta av dem.
Du vet inte vart du är på väg. Du vet inte vart du vill åka. Sanningen är att du egentligen inte vill någonstans. Du suckar djupt och lämnar över din själ till den gungande bussen.
Du visste det. Var det inte det du sade hela tiden, kanske?
Det finns inga lyckliga slut. Ett slut är ett slut är ett slut. Och det finns inga lyckliga slut.
Och du vet det: det här är slutet. Du har ägt allting, och förlorat ännu mer. Vad finns det då kvar att leva för?
Du har flyttat in hos Polkagrispojken. Han tar väl hand om dig. Han kokar alltid te när du inte orkar göra det själv. När du vill vara ensam får du det. Du får sitta i rummet medan han gömmer sig i köket. Han tvingar dig aldrig att prata med honom. Han har vant sig vid att föra monologer vid matbordet. Det är inte det att du inte lyssnar. Men du har inget att lägga till.
Vänner är bara främlingar du träffat för mycket. Fiender är de du träffat alldeles för mycket. Skillnaden är hårfin och i ditt fall finns den inte ens.
Du hatar Soulsister för att hon lämnade dig. Du hatar Polkagrispojken för att det var hans fel. De sju dödssynderna är ointressanta; de verkligt viktiga synderna nämns inte ens bland dem. Du vet, för de stirrar dig i ögonen och antar formen av dina älskade.
Du kommer aldrig någonsin förlåta dem. Du upprepar för dig själv. Du kommer aldrig någonsin förlåta dem. Aldrig någonsin, för det de gjort mot dig. Helt oprovocerat, du gjorde ju så gott du kunde. Du hoppas de högre makterna såg dig. Du ber till dem. Må gudarna visa nåd över din bräckliga själ. Må de ha förbarmande över ditt smutsiga lilla hjärta.
Igen. Ni sitter i parken och vattnar blommor. Du är djupt i tankar, det liknar den dagen alltför mycket. Det är bara en skillnad – det är Polkagrispojken som står för livgivandet. Han fyllde din vattenkanna hemma i lägenheten, han bar den till parken, han vattnade dina tulpaner. Han klänger desperat kvar vid er gamla relation. Han vill att allt skall vara som innan. Som att inget hänt. Själv är du lika apatisk som alltid. Men han försöker. Han ger sig inte.
Han utropar Herrens namn i desperation.
"Jag såg knappt av dig igår. Jag hatar övertid!"
Hans ansikte drar ihop sig till en grimas.
"Vad höll du på med? Jag tyckte jag såg ett block och en penna, skrev du?"
Han ler vänligt.
Du tittar inte ens på honom.
"Jag antar att jag lade fram dem själv.."
Han tappar tråden.
Du tittar inte ens på honom.
Han greppar desperat efter en annan tråd.
"Men jag är en jävel på att baka chokladkaka! Det borde vara förbjudet för sällskap på över tjugo personer att beställa en och samma rätt."
Han sneglar på dig för att mäta din reaktion.
Du tittar inte ens på honom.
Han fortsätter försiktigt.
"Jag giter inte baka mer chokladkaka idag, men jag kan röra ihop en äppelpaj om du vill? För att fira, liksom."
Dina ögonbryn klättrar nedåt till ett förvirrat ansiktsuttryck. Du orkar inte hålla kvar de länge, dina muskler har inte arbetat så hårt på länge.
Han märker. Blir glad över reaktionen.
"Ja, alltså. Vi fyller ett år idag, du och jag. Det var ett år sedan vi träffades."
Ett år? Bara ett år? Det känns som att din värld har snurrat i tusen och ett år. Du borde ha vant dig, men man vänjer sig aldrig vid att hänga upp och ner. Apati. Ångest. Misär. Och han vill fira? Idiot.
Du låter honom babbla på i en evighet och stänger av helt. Ett år. Soulsister rycker i dina tankar och du orkar inte kämpa emot längre. Du låter allt skölja över dig. Soulsisters lila naglar. Konturerna av hennes revben. Alla hennes ansiktsuttryck. Röda läppar blir plötsligt vad hela din existens roterar runt. Emotionell storm på insidan, men utåt är du likgiltighet personifierad.
Soulsister, min älskade, min älskare. Förlåt mig. Gode Gud, förlåt mig!
Ni går hem. Han bakar äppelkaka och du cellandar i sängen. Han äter och pratar glatt medan du mosar din bit med baksidan av skeden. Fira? Du vill uttrycka din avsky. Men han verkar hur glad som helst. Det bor fågelungar i hans hår som flyger lätt åt alla håll. Det finns nebulosor i hans ögon som spyr ut blänkande stjärnor. Hela han rör sig som ett bultande hjärta, som expanderande lungor. Du kan se livet som tränger ut ur alla hans porer och omsluter honom som en aura. Du avundas honom. Han som inte har sett lidande eller sorg. Han som fortfarande tror på mening. Du vill andas in hans livskraft och tvinga det att stanna i dina lungor. Men den är så stor, och du är så liten. I vilket fall som helst hade den bara bildat cancersvulster när den kom i kontakt med din äckliga kropp. Det är inte tänkt för dig längre, livet. Det är inte menat att tillhöra dig.
Och Soulsister gråter i himlen.
Liksom så många andra gånger sitter du i Polkagrisens säng och stirrar på ingenting särskilt. Du har redan räknat de blekta rosorna i tapeterna flera gånger om. Du har redan sett alla mönster på hans oljemålningar som går att se när man saknar fantasi. Du har hittat alla fläckar på parkettgolvet. Rummet är ditt kungarike och du vet var du har dina undersåtar. Du känner dig trygg där, inga oförutseddheter, inget du inte har kontroll över. Inte ens några människor finns det, som kan ställa alla dessa miljarder av frågor som är fel, säga alla dessa påståenden. Det enda stället du inte hyperventilerar på i hela denna värld är i Polkagrispojkens säng. Kanske har det också lite att göra med att hans doft dröjer sig kvar i sängkläderna och omsluter dig. Det påminner dig om gamla tider. Det påminner dig om att du fortfarande älskar honom så mycket att det gör ont.
Någon rycker i ytterdörren. Det är Polkagrispojken. Du ser honom inte för du har stängt dörren till rummet, men du vet att det är han. Han kommer alltid hem vid den här tiden på dygnet. Polkagrispojken jobbar långa dagar för att ha råd att betala för er båda. Du orkar inte jobba. Du sitter bara hemma och cellandar. Det är ovanligt krävande.
Du hör hur han slänger väskan i stolen, samma stol där hans väska alltid sitter i. Ibland funderar du på om det var det som var tanken när han köpte två fåtöljer. En till väskan, och en till dig. Själv sitter han aldrig där. Han säger att det får honom att känna sig improduktiv.
Han fibblar i köket. Gör han te? Du hör hur han tar ut koppar, vatten som bubblar. Han bökar lite till, tills du hör hans fotsteg i rummet utanför och sedan
tystnad
en mycket lång tystnad. Du vet inte hur du vet men du förstår att hans hand vilar mot dörrhandtaget. Spetsar du öronen kan du höra hur han tar djupa andetag. In och ut. In och ut. In och
Han knackar på dörren.
Det har han aldrig gjort innan. Du vaknar ur din dvala. Du anar förändring. Förnyelse. Du anar att det kommer gälla att ta ställning, och du fruktar det.
Han väntar ett tag på att du skall svara. När du inte gör det suckar han och viskar.
"Snälla, får jag komma in?"
Bristen på protester tar han som ett ja.
Han bär med sig en bricka med tekopparna som han sätter bredvid dig innan han tar en kopp och sätter sig på andra sidan om dig. Du lämnar den andra orörd. Din oro syns långan väg, du är stel som en pinne. Men han säger ingenting än. Han bara dricker sitt te bredvid dig, tyst som en mus. Det är inte förrän hans konstiga beteende har väckt ditt intresse och dina ögon frågande möter hans som han låter en till viskning undslippa honom.
”Snälla. Prata med mig. Jag kan hjälpa dig.”
Hjälpa? Det finns ingen hjälp att få.
Din tystnad sårar honom lite, men du skiter i vilket. Han borde vara van. Du har inte sagt någonting på flera veckor.
Hans röst ökar successivt i styrka.
”Jag vill inte att du skall må såhär.” Han tar ännu ett djupt andetag. ”Jag älskar ju dig.”
Du tittar på honom med slöa ögon. Det är klart att han älskar dig. Ni är ju bästa vänner. Han betyder allt för dig. Han är allt du har nu. Han är alla fyra elementen. Han är betydelsen av alla de ord du inte uttalat. Han är jordens omloppsbana runt solen.
”Hör du det? Jag älskar dig.”
Plötsligt sitter han lite för nära. Hans ögons intensitet och sättet han rör dina armar på är direkt obehagliga. Och när han långsamt lutar sig framåt och hans läppar möter dina skriker hela din kropp ut negationer.
Ut! Bort! Ut med hans tunga, bort med hans händer! Det här ville du aldrig vara med om. Det här skulle aldrig hända. Med all din kraft trycker du bort honom och den irritation och allt det hat du burit på så länge exploderar inom dig. Du lyfter din hand och slår honom. Det bästa du kan åstadkomma är ett klarrött märke på hans kind, men du ber att det aldrig kommer försvinna. Du ber att i flera generationer framåt skall märket lysa, som bevis på hans svek. Den förrädaren. Polkagrispojken. Du smakar på smeknamnet en sista gång innan du spyr ut det och allt som har med det att göra för att aldrig mer tänka tillbaka på det.
I dina ögon brinner helvetets eldar, i ditt hår slingar Medusas ormar. Och förrädaren bara stirrar.
"Ditt svin."
Din röst är hes och raspig efter månader utan användning.
"Ditt äckliga svin."
Det börjar regna på hans kinder när du reser på dig och vänder honom ryggen. Du springer runt i lägenheten och samlar ihop dina kläder. Allt annat lämnar du. Du vill ha minimalt med minnen. Under tiden skriker du alla möjliga saker åt honom, saker du aldrig förr har yttrat.
Hans tårkanaler jobbar på högvarv. Aldrig förr har han gråtit såhär. Chocken lämnar honom sittandes blick stilla, förutom de droppande tårarna och hans bröst som höjer och sänker sig i ultrarapid. Du tittar inte ens på honom en sista gång. Du bara stormar ut genom dörren. En dov duns förklarar för dig att han ligger på golvet nu, men du är redan halvvägs genom trapphuset.
Vad som händer med honom nu?
Det skiter du i.
Det brummar lugnande under dina fötter. Bussen som tar dig till evigheten eller kanske bara till andra sidan stan gungar i takt med dig. Du tittade aldrig på vad den hette, så du vet inte varåt du är på väg. Men du vet vad du rymmer ifrån. Och det är det enda som är viktigt.
Det stör dig att hans lukt inte vill försvinna. Den sitter i ditt huvud. Den sitter i ditt hår i din hud i din själ. I dina kläder. I ett desperat försök att bli kvitt den slänger du ut sakerna du skrapade ihop hos honom när bussen öppnat dörrarna för att släppa ut ännu en främling. De landar på trottoaren utanför. Du följer dem med en blick full av avsky. Du vill aldrig mer veta av dem.
Du vet inte vart du är på väg. Du vet inte vart du vill åka. Sanningen är att du egentligen inte vill någonstans. Du suckar djupt och lämnar över din själ till den gungande bussen.
Du visste det. Var det inte det du sade hela tiden, kanske?
Det finns inga lyckliga slut. Ett slut är ett slut är ett slut. Och det finns inga lyckliga slut.
Och du vet det: det här är slutet. Du har ägt allting, och förlorat ännu mer. Vad finns det då kvar att leva för?