Hej. Klockan är 18.00 och jag vaknade nyss. Nog för att jag var på kalas igår, men alltså. Jag var i och för sig ute med Nelson imorse i rastgården. Vi träffade tre stora svarta hundar som vi aldrig träffat innan och som såg lite läskiga ut, men som visade sig vara snälla och roliga tyckte Nelson. Men så fort jag kom in gick jag och lade mig igen, och sov tills nu. Kära nån. Nu skall jag äta LCHFPizza, titta på Stargåte Atlåntis och drömma om att kunna sova i natt...
0 Comments
Jag, Daniel och min lillebror Fredrik var på kalas hos farmor och farfar hela dagen idag. Det var trevligt, för det mesta. Vi spelade Uno och åt. I 10 timmar. Typ. Nelson var med och jag blev förvånad över hur mycket de faktiskt tyckte om honom. Det var jag inte beredd på. Han fick jättemycket beröm för hur vältränad och lydig han var. Men jag var lite besviken på honom, eftersom han kissade inne. Inte bara en gång, utan tre gånger. Förståeligt såklart om vi inte hade tagit ut honom, men varannan timme var vi ute och gick lite. Han som är så duktig på det här med rumsrenhet. Jag tror att han fick för sig att deras uterum, som han kissade i alla tre gångerna, faktiskt var utomhus.
Trevligt för det mesta sade jag. Jag var ute med Nelson i en kvart och när jag kom hem tittade både farmor och faster Monica på mig. Det började med en kommentar om "var du inte ute lite väl länge nu?" Jag förklarade att jag kan ju inte ta ut Nelson bara för att kissa, han behöver någon sorts motion också om vi skall vara här hela dagen. 15 min är ändå en bråkdel av de timmar vi normalt sett är ute. Farmor svarade att "är du på kalas måste du faktiskt prioritera det över hunden." Och jag blev nog argare än vad jag borde. Jag borde klappat henne på huvudet och sagt att det kanske är din åsikt, men jag tycker annorlunda och sedan släppt det. Men näe. Jag tycker inte om när folk talar om för mig hur jag skall göra, och jag tycker inte om när folk underprioriterar mina familjemedlemmars välbefinnande bara för att de inte går på två ben. Nej, då blev jag arg. Riktigt arg. Men förutom det var det trevligt. Vi trotsade blåsten och snön och gav oss ut i skogen. Vi gick spåret på 5 km, men vi gick så långsamt att det tog lång tid. Nelson var riktigt duktig, och kom nästan alltid när vi kallade på honom. Och han skällde bara lite mot hundarna vi mötte. Här är några bilder från prommisen. Tryck på bilderna för att se dem i större format.
Welsh Corgi Cardigan är en av de äldsta boskapsvallarna. Exakt hur länge denfunnits vet ingen, men man har hittat skelett från 900-talet som är identiska med dagens Corgis skelett. Den var från början en kovallade som nafsade korna i hälarna, och det är också anledningen till att de är så låga. Sparkade korna mot dem så gick sparken bara över huvudet på hunden och missade. De användes även till att vakta hus och gård.
Dagens Corgi är ofta runt 30 cm i mankhöjd och väger upp till 20 kg för en stor hane. Trots att de är vallhundar kräver de inte galet mycket motion utan nöjer sig med medelmycket, men besitter samtidigt alla vallhundsegenskaper och passar därför utmärkt till många hundporter. De är lätta att ha ihop med andra hundar och människor och är glada och framåt. Det är en frisk och långlivad ras utan några specifika rassjukdomar. Idag har vi tvättid, vilket i och för sig är mycket välbehövligt, men också något jag ångestar en del över. Det innebär att alla de kläder jag tog hem från mormors lägenhet som ligger i vardagsrummet och sprider en mjuk mormorsdoft över hela lägehenheten också måste tvättas. Det gör mig ledsen. Jag vill inte utplåna det en gång för alla, men jag kan inte rättfärdiggöra att låta dem ligga ett tag till. Och jag vill kunna använda dem. Bära med mig mormor.
Mormor. Mormor. Mormor. Mormor. Mormor. Påskpynt Grannen stod och gjorde fint i busken utanför vårt fönster imorse när vi vaknade. Så fint det blev, va? Det är så kul att han fixar med den busken. Han lägger ut fågelmat också. Jag pratade med honom om det och han sade att han hade lagt ut 75 kilo nötter förra året...! Det är så härligt med alla småfåglar som flyger runt här så jag är så tacksam. Vi sprang på Zack i hans trädgård idag, så nu har Daniel äntligen fått se honom också. Husse eller matte var inte där, så det blev ingen lek till både Nelsons och Zacks förtret. Det får bli någon annan gång. Men det är så kul att Daniel får se vilka vi umgås med på dagarna när han är iväg. Det känns som att det spelar stor roll för mig. Inte för hans skull, kanske, men för min. Nelson är, för övrigt, inte så mycket roligare idag än han var igår. Jag lyckades få hans uppmärksamhet i en minut under vilken jag klickade in hans BELÖNING. Då känns det som att man verkligen har sjunkit lågt. Men skam den som ger sig. Eller? Jag kände mig så ensam idag. Så jag ringde mina kompisar, men de var upptagna. Då smsade jag Nelsons brors ägare, men de var upptagna. Då ringde jag uppfödaren och frågade om vi kunde hälsa på och gå på långprommis tillsammans, men de var upptagna. Då gick jag till hundgården, men det var ingen där. Tog en liten sväng innan jag gick tillbaka till rastgården igen. Den var fortfarande tom.
Nu känner jag mig ännu mer ensam än innan.. När husse också kunde bidra med lite tålamod vågade jag ta ut Nelson på långpromenad. Vi gick ut på mossen, där husse aldrig har gått förr, och hade rätt mysigt. Nelson sprang runt på isen och drattade i på riktigt på ett ställe, men det gick bra. Han verkade inte tycka att det var hemskt, vilket glädjer mig. Han skall bli min vattenkompis i sommar har jag bestämt. Något annat alternativ finns inte.
På grund av vägarbete fastnade vi på mossen ett tag. De hade, utan förvarning, grävt en flera hundra meter lång jättegrop längs hela vägen. Och där gick vi som några fån och försökte hitta ett sätt att komma över till civilisationen på andra sidan gropen. Vi kom ut precis vid brukshundsklubben och stannade utanför deras träningsområde ett tag för att titta på hundarna. Det är faktiskt första gången någonsin jag ser någon där. De tränade lydnad, agility och hade valpkurs samtidigt och jag blev så pepp att jag intresseanmälde mig till tävlingslydnad för valpar till sommaren så fort vi kom hem. Nelson tyckte det var spännande och slocknade direkt när vi kom hem. Nelson pendlar från underbar till fruktansvärd idag och jag blir helt snurrig av att gå från glad till irriterad till lycklig till förbannad och så tillbaka till glad igen. Han var så duktig och följsam när vi koppeltränade... i alla fall första halvan. Därefter blev han MonsterCorgin igen och skällde och drog och lyssnade inte. Gah.
Jag känner mig som matadoren i Tjuren Ferdinand. "Han bröt svärdet i småbitar, han stampade i marken, han slet sitt hår! Matadoren tiggde och bad. Snälla du. Gör någonting!" Lika pepp man blir när allting funkar, Nelson är som en liten solstråle och man själv känner sig som världens bästa ägare, lika förgörande är det när ingenting funkar, Nelson har julgodis i öronen och man känner att någon borde spärra in en så dålig hundägare man är. Och idag funkar ingenting.
Vi hade en jättemys morgon där Nelson som vanligt snoozade och använde mig som kudde, och jag gosade med honom tills jag kände att jag kunde explodera av kärlek. Men sedan. Jag fick inte klä på mig ifred utan alla kläder skulle jagas och bitas i. Helst slängas i också, som en lian av byxben. Att han råkade hugga tag i mig ett par gånger spelade honom ingen roll. Och det här med "nej".. vad betydde nu det? Jag tänkte ta ut honom på långprommis runt mossen och mysa vid vattendragen men jag insåg innan jag ens nått åkrarna att jag inte skulle orka så som Nelson skällde och, fortfarande, odlade julgodis i hörselgångarna. Dessutom har han bestämt sig för att vara rädd för mina älskade TreatToob!! Jag fick bokstavligen talat dra honom hem för han vägrade gå efter ett tag. Lite duktig var han i alla fall. Han stannade och vändate vid vägkanten som vi har tränat så mycket på... Fast vid närmare eftertanke stannade han nog mer av protest än något annat... Något gott kom i alla fall ut av promenaden. Vi träffade på en jättecharmig Boxertös vid namn Sally som visade sig vara precis lika gammal som Nelson! Ägaren kunde(/ville..?) inte stanna så länge så de han inte leka, men jag hoppas på att vi träffas igen snart. Just nu pendlar Nelson som en jävla jojo fram och tillbaka mellan att jaga katterna och skälla som en tok vid dörren. Suck. Giv mig styrka. Ta mig till brud i år så någon annan slipper. Gud förbarme sig över mitt smutsiga lilla hjärta. |
Archives
November 2016
Categories
All
|