Lika pepp man blir när allting funkar, Nelson är som en liten solstråle och man själv känner sig som världens bästa ägare, lika förgörande är det när ingenting funkar, Nelson har julgodis i öronen och man känner att någon borde spärra in en så dålig hundägare man är. Och idag funkar ingenting.
Vi hade en jättemys morgon där Nelson som vanligt snoozade och använde mig som kudde, och jag gosade med honom tills jag kände att jag kunde explodera av kärlek. Men sedan.
Jag fick inte klä på mig ifred utan alla kläder skulle jagas och bitas i. Helst slängas i också, som en lian av byxben. Att han råkade hugga tag i mig ett par gånger spelade honom ingen roll. Och det här med "nej".. vad betydde nu det? Jag tänkte ta ut honom på långprommis runt mossen och mysa vid vattendragen men jag insåg innan jag ens nått åkrarna att jag inte skulle orka så som Nelson skällde och, fortfarande, odlade julgodis i hörselgångarna. Dessutom har han bestämt sig för att vara rädd för mina älskade TreatToob!! Jag fick bokstavligen talat dra honom hem för han vägrade gå efter ett tag.
Lite duktig var han i alla fall. Han stannade och vändate vid vägkanten som vi har tränat så mycket på... Fast vid närmare eftertanke stannade han nog mer av protest än något annat...
Något gott kom i alla fall ut av promenaden. Vi träffade på en jättecharmig Boxertös vid namn Sally som visade sig vara precis lika gammal som Nelson! Ägaren kunde(/ville..?) inte stanna så länge så de han inte leka, men jag hoppas på att vi träffas igen snart.
Just nu pendlar Nelson som en jävla jojo fram och tillbaka mellan att jaga katterna och skälla som en tok vid dörren. Suck. Giv mig styrka. Ta mig till brud i år så någon annan slipper. Gud förbarme sig över mitt smutsiga lilla hjärta.
Vi hade en jättemys morgon där Nelson som vanligt snoozade och använde mig som kudde, och jag gosade med honom tills jag kände att jag kunde explodera av kärlek. Men sedan.
Jag fick inte klä på mig ifred utan alla kläder skulle jagas och bitas i. Helst slängas i också, som en lian av byxben. Att han råkade hugga tag i mig ett par gånger spelade honom ingen roll. Och det här med "nej".. vad betydde nu det? Jag tänkte ta ut honom på långprommis runt mossen och mysa vid vattendragen men jag insåg innan jag ens nått åkrarna att jag inte skulle orka så som Nelson skällde och, fortfarande, odlade julgodis i hörselgångarna. Dessutom har han bestämt sig för att vara rädd för mina älskade TreatToob!! Jag fick bokstavligen talat dra honom hem för han vägrade gå efter ett tag.
Lite duktig var han i alla fall. Han stannade och vändate vid vägkanten som vi har tränat så mycket på... Fast vid närmare eftertanke stannade han nog mer av protest än något annat...
Något gott kom i alla fall ut av promenaden. Vi träffade på en jättecharmig Boxertös vid namn Sally som visade sig vara precis lika gammal som Nelson! Ägaren kunde(/ville..?) inte stanna så länge så de han inte leka, men jag hoppas på att vi träffas igen snart.
Just nu pendlar Nelson som en jävla jojo fram och tillbaka mellan att jaga katterna och skälla som en tok vid dörren. Suck. Giv mig styrka. Ta mig till brud i år så någon annan slipper. Gud förbarme sig över mitt smutsiga lilla hjärta.