Sjuk. Igen. Min dumma hudsjukdom som gör att jag inte kan röra på mig knappt alls. Sängen till soffan går precis. Då kan ni ju tänka er hur lång Nelsons promenad blev idag...
Det är tur att vi har en enorm gräsmatta och grusplan utanför dörren. På med Flexit och så kunde han kuta runt bäst han ville. Och jag slapp gå mer än kanske 50 smärtsamma steg. För att han skulle bli i alla fall lite trött gömde jag godis, lekte och tränade med honom. Och det jag upptäckte när vi tränade var att han inte hade någon kontakt med mig alls. Överhuvudtaget.
Nelson har alltid varit duktig på kontakt. Så vi har nog ignorerat den träningen lite. Det har liksom kommit naturligt. Men synden straffar sig själv, nu när han tonårar sig så.
Mitt mål var egentligen att träna fot med honom, men det var stört omöjligt. Det slutade med att jag satte honom i fotposition och klickade för ögonkontakt. Inga 10 sekunder långa ögonkontakter, utan en snabb blick på mindre än en sekund fick duga märkte jag. Det var svårt nog, nu när alla naturens störningar tillkom för första gången på ett bra tag.
Men det var ett bra träningspass trots allt. Det var nyttigt för mig att upptäcka vår bristande kontakt, och han blev mycket bättre framåt slutet av träningen. Dessutom kunde jag passa på att öva lite impulskontroll när hans ärkefiende passerade förbi på ca 15 meters avstånd, och höll sig där i säkert fem minuter. Det var den där andra unghunden som han hamnade i bråk med en gång. Ögonkontakt var ju bara att glömma då, men jag fick honom att sitta still och vänta duktigt. En gång behövde jag stoppa flexit, men alla andra gånger han reste sig satte han sig igen när jag lugnt sade "nej". Framgång!
Det är tur att vi har en enorm gräsmatta och grusplan utanför dörren. På med Flexit och så kunde han kuta runt bäst han ville. Och jag slapp gå mer än kanske 50 smärtsamma steg. För att han skulle bli i alla fall lite trött gömde jag godis, lekte och tränade med honom. Och det jag upptäckte när vi tränade var att han inte hade någon kontakt med mig alls. Överhuvudtaget.
Nelson har alltid varit duktig på kontakt. Så vi har nog ignorerat den träningen lite. Det har liksom kommit naturligt. Men synden straffar sig själv, nu när han tonårar sig så.
Mitt mål var egentligen att träna fot med honom, men det var stört omöjligt. Det slutade med att jag satte honom i fotposition och klickade för ögonkontakt. Inga 10 sekunder långa ögonkontakter, utan en snabb blick på mindre än en sekund fick duga märkte jag. Det var svårt nog, nu när alla naturens störningar tillkom för första gången på ett bra tag.
Men det var ett bra träningspass trots allt. Det var nyttigt för mig att upptäcka vår bristande kontakt, och han blev mycket bättre framåt slutet av träningen. Dessutom kunde jag passa på att öva lite impulskontroll när hans ärkefiende passerade förbi på ca 15 meters avstånd, och höll sig där i säkert fem minuter. Det var den där andra unghunden som han hamnade i bråk med en gång. Ögonkontakt var ju bara att glömma då, men jag fick honom att sitta still och vänta duktigt. En gång behövde jag stoppa flexit, men alla andra gånger han reste sig satte han sig igen när jag lugnt sade "nej". Framgång!