Vi har passat på att öva på att vara lös. Inte genom stan såklart, men när vi var i skogen och på åkrarna. Vi fuskade lite grand och hade kopplet släpandes bakom honom istället för helt avtaget, men Rom byggdes inte på en dag.
Nelson var jätteduktig. Han har alltid varit duktig på att vara lös, jag behöver aldrig oroa mig för att han sticker eller inte har koll på mig. Det var länge sedan sist jag lyckades gömma mig för honom, för han har stenkoll på mig. Kortar jag min steglängd eller byter underlag jag går på tittar han genast på mig. Om jag byter hastighet, svänger lite åt ett håll, stannar till. Hela tiden har han stenkoll. Men det kan ändå vara bra att träna, för eftersom han är så säker på var jag är hela tiden så går han ofta lite längre fram än vad jag hade önskat.
Vi träffade ingen på promenaderna, vilket är det som är vårt problem. Nelson, världens gladaste hund, vill ju hälsa på allt och alla. Men det är något vi får öva på senare, när han faktiskt kan gå förbi hundar och folk med KOPPEL på sig utan att dra mot dem. >.< Tills dess känns det skönt att veta att vi kan vara lösa om vi är ensamma.