Igår var en sådan där många-bäckar-små-blir-en-stor-å-dag. Vaknade mitt i natten med dödande huvudvärk, vaknade på morgonen med ett svullet och ömt öga som sedan fortsätter störa mig hela dagen eftersom jag inte ens kan öppna det mer än halvvägs och 1) ser ännu mer monstruös ut än vad jag brukar och 2) blir tokig på att ögonlocket bara hänger och är ivägen.
När jag kom hem var jag dödshungrig, men vi hade som vanligt ingen mat hemma och jag hade verkligen ingen matlust heller så jag ville inte gå till ICA och handla. Så jag gick och lade mig för att sova, så jag slapp vara hungrig. Jag sov hela dagen.
På kvällen var jag på rallykurs, sista tillfället. Det ösregnade och vi blev fyra stycken ekipage allt som allt. Nelson hade ingen fokus alls och jag kämpade SÅ HÅRT för att han skulle bry sig om mig och vad jag sade. Vi kom runt banan, men långt ifrån lika "bra" som de förra gångerna... Det var nästan katastrof, faktiskt. Instruktören tog mig åt sidan och plötsligt började det hagla kritik över mig. Det som tog hårdast var "du har en massa töntiga smeknamn för honom. Han har ett namn. Använd det. Det är inte konstigt att han inte förstår vad du vill". Jag vet inte varför det gjorde så ont att höra. Jag fick också reda på att jag reagerade fel, dåligt och otillräckligt när han såg andra hundar, att den nya dyra specialselen gör honom obekväm, jag var dålig på att belöna och belönade inte nog och att jag var dum som inte lärt honom ett kontaktkommando. Hon var nog lite mer konstruktiv i sin kritik än så, men hon var väldigt hård och rättfram. Jag som är sådär duktig på att ta kritik i vanliga fall utan att känna mig totalt värdelös blev helt knäckt. Jag började nästan störtgråta på plats. Men jag tog mig samman och lyckades faktiskt ta oss igenom banan en gång till trots mitt mentala skick just då, något jag är väldigt stolt över.
Behöver jag nämna att jag inte klarade av att gå till jobbet imorse? Klockan är snart ett nu och jag har fortfarande inte tagit mig ur sängen. Suck.