Jag äter, sover och andas hund. Hela mitt liv revolverar runt hundarna. Jag åker till föreläsningarna i sista minuten, pratar om hundar med kursarna eftersom jag inte kan något annat, och åker hem i förtid så att de aldrig är ensamma längre än två timmar om dagen. Jag är alltid med dem. Jag har knappt några vänner längre, för jag hinner inte spendera tid med dem. Det enda jag har är mina hundar.
Igår var jag iväg. För första gången på... jag vet inte vad. Ett halvår? Min finaste vän hade födelsedagskalas. Vi lämnade hundarna ensamma med ett kilo torkad vom att tugga på, i två timmar. Sedan åkte vi hem, för längre än så kan vi inte stanna. Och när vi kom hem.
Två böcker från en stängd låda. Ett gosedjur från ovanför garderoben på 2 meters höjd. En lampa. En del av sängen. Ett par klädesplagg. Katträdet. Allt det här. Sönderflisat av Talitänder. Och jag bryter ihop.
Det är inte det att hela mitt liv går sönder bara för att hon slitit sönder mina saker. Det går att köpa nya saker. Det är det att när jag för en gångs skull tar en paus från att lägga ner bokstavligen 100% av min tid på dem, så bryter helvetet löst. Jag är trött på otacksamheten. Jag är trött på ointresset jag får tillbaka. Jag är så otroligt trött på känslan av att jag lägger ner mitt allt på dem och får ingenting tillbaka just nu. De hade lika gärna kunnat vara mördarguldfiskar som simmar runt i min lägenhet och tar sönder allt utan någon förståelse för det som händer runt om dem.
Jag orkar inte. Jag är den värsta människan på jorden, men jag orkar inte mer.
Igår var jag iväg. För första gången på... jag vet inte vad. Ett halvår? Min finaste vän hade födelsedagskalas. Vi lämnade hundarna ensamma med ett kilo torkad vom att tugga på, i två timmar. Sedan åkte vi hem, för längre än så kan vi inte stanna. Och när vi kom hem.
Två böcker från en stängd låda. Ett gosedjur från ovanför garderoben på 2 meters höjd. En lampa. En del av sängen. Ett par klädesplagg. Katträdet. Allt det här. Sönderflisat av Talitänder. Och jag bryter ihop.
Det är inte det att hela mitt liv går sönder bara för att hon slitit sönder mina saker. Det går att köpa nya saker. Det är det att när jag för en gångs skull tar en paus från att lägga ner bokstavligen 100% av min tid på dem, så bryter helvetet löst. Jag är trött på otacksamheten. Jag är trött på ointresset jag får tillbaka. Jag är så otroligt trött på känslan av att jag lägger ner mitt allt på dem och får ingenting tillbaka just nu. De hade lika gärna kunnat vara mördarguldfiskar som simmar runt i min lägenhet och tar sönder allt utan någon förståelse för det som händer runt om dem.
Jag orkar inte. Jag är den värsta människan på jorden, men jag orkar inte mer.