Kärlek är när någon kräks riktigt ordentligt på din kudde klockan 4 på morgonen och din genuint första reaktion är: "Men gumman, hur står det till?!"
0 Comments
Jag tog mig nyss igenom den värsta promenad jag någonsin har tagit. Jag vill inte prata om det.
Men, för att avsluta lite mer positivt togs det ett par bilder från prommisen som jag tänkte dela med mig av. Yay. Jag är dålig på många saker. Men allra sämst är jag på det här med lagom. Lagom är ett helt främmande koncept för mig. Det är väl inget kul med lagom, liksom?
Nelson som aldrig åt när han var mindre. Och nu äter han, typ sedan kastrationen. Tjohoo, säger vi, och langar upp mat. Härligt med en hund som äter upp hela sin portion för en gångs skull! Allt eller inget, liksom, så hiva på med VoH. 500g är säkert lagom för en benig corgi som måste gå upp i vikt lite. Och sedan idag. Plötsligt bara. Nämen, vänta nu? Vart tog midjan vägen? Husse kom nyss hem från kvällsprommis. Och vad han berättade gjorde mig väldigt ledsen. För att inte tala om hur ledsen det måste gjort husse.
Såhär. Husse är inte särskilt hundintresserad. Han är som en vanlig hundägare - han går kissrundor, myser i soffan och hänger ibland med på av matte initierade långpromenader. Och där tar hans engagemang i hundägandet slut. Han älskar hundarna, men han kan inte så mycket. Som en Svensson-hundägare, ungefär. Jag har min tentaperiod nu, så husse fick ta ut dem på kvällspromenad. Precis när de kom ut på gatan kom en annan man med två småhundar ut från en parallellgata 50 meter bort. Direkt när de såg HNT (HusseNelsonTali) började småhundarna skälla, och de skällde hela vägen mot HNT. Jag som satt inne och skrev (och stördes väldigt mycket) hörde dem skälla i 4 minuter. Tydligen hade Nelson, som ju har problem med hundmöten, blivit stressad och gnällig och dragit och hoppat i kopplet. Tali, som verkar vara i lite av en spökålder då hon lätt blir rädd i mörker, skrek till av rädsla, hoppade in bakom husse och kissade på sig. Och mitt i detta går mannen vars hundar har skällt i 4 minuter förbi, hånskrattar, och säger till husse att "om du inte ens kan hantera hundar kanske du inte borde ha två stycken?". Vi har nyss fått valp. Valp är osäker, Nelson är osäker, vi är osäkra. Vi lär oss fortfarande. Är det inte då en större synd att ha två vuxna, världsvana hundar som skäller som fån på allt som rör sig? Hur har han mage att säga något sådant när han själv inte heller verkar kunna hantera sina hundar? Visst borde man kunna skaka av sig sådant här. Men det är så väldigt svårt när en del av honom har rätt - just nu HAR vi inte 100% kontroll på läget. Men skall man verkligen förväntas ha det, såhär 4 dagar efter valp nummer två flyttat in...? Så. Att klicka in. Om mitt minne inte sviker mig var det inte ett jätteproblem med Nelson. Han hade svårt att lära sig kommandon istället, men just själva klicket fattade han rätt fort.
Tali, å andra sidan. Jag spenderade två pass à 10 godisar med att klicka in henne, och sedan gick jag vidare. Det räckte inte, såklart, men jag klickade in Nelson medan vi tränade på ögonkontakt, och gör samma nu. Det har gått bra hittills. Trots några träningar då och då under 4 dagar har Tali fortfarande inte fattat att hon kan få godiset att komma genom att titta på mig. Det är inte det att hon är störd av annat, utan hon förstår bara inte, tappar sugen efter fem sekunder och går. Trots det så klickar jag för allt som kan liknas vid ögonkontakt - en blick på mig överhuvudtaget räcker. Och det går sällan mer än två sekunder mellan klicken. Det är bara det att hon inte förstår det där med att det faktiskt är HON som påverkar klicken. Att hon kan manipulera mig till att få det hon vill ha. Kanske nådde vi en breakthrough idag. Jag tror att hon aktivt sökte ögonkontakt på slutet av passet. Men det är så svårt att veta om det bara var en tillfällighet eller faktiskt hade någon form av tanke bakom. Det började lite småknaggligt mellan voffarna, men från och med igår kväll är de bästisar. De har så kul ihopa och har svårt att sluta tugga varandra lite sådär i förbifarten i kinden.
Idag besökte vi Dalby Stenbrott. Sedan åkte vi förbi Coop och satte oss och tittade på folk tills vi tröttnade och lade oss ner. Sedan åkte vi hem till mina föräldrar och min lillebror som är hemma en vecka. Jag har en mycket trött Tali-maus vid min sida nu, och en mycket trött Pirrimann över mina ben. I could get used to this.
Nu är det 26 timmar kvar tills vi hämtar lillan. Jag är så nervös, rädd, glad, förväntansfull, orolig, hysterisk och stressad. Eller som min psykologiföreläsare säger, "ambivalent". Ena sekunden är jag övertygad om att det här kommer vara det bästa som kunde hända oss.. Andra sekunden är jag helt säker på att vi tar på oss för mycket, att det här aldrig kommer gå och att jag hade en släng av hybris när jag bestämde att jag ville ha en brukshund.
Hade jag kunnat vara objektiv hade jag känt igen det här. Vi gick igenom precis samma sak när vi skaffade Nelson. Jag var ett hysteriskt nervvrak och var säker på att vi aldrig skulle klara av honom. Men så fort han flyttat hem hit kändes det som det mest naturliga i världen. Hade jag kunnat vara objektiv hade jag kunnat anta att det kommer vara samma sak med Tali. Men nu kan jag inte vara objektiv. Inte just nu. Inte när jag härbergerar en hel flock fjärilar i min mage. |
Archives
November 2016
Categories
All
|