Husse och jag hade bestämt att vi skulle dit i måndags och jag hade bestämt träff med en tjej en halvtimme innan för att påbörja lite BAT-träning. Men husse kom som vanligt inte hem i tid, trots att det var två och en halv timmar efter hans arbetstid slutade och vi hade planerat detta länge. Det är varken första eller andra eller tjugonde gången det händer, så jag blev rosenrasande när han väl kom hem. Det slutade med att jag inte orkade gå, jag hade varken tålamod med Nelson eller husse, men husse åkte och slöt sig upp med de andra.
De hade hållt sig på avstånd, långt avstånd, precis så att Nelson låg under sitt stresströskelvärde och inte började skälla, göra utfall eller stressa. Utan bara så att han hela tiden var medveten om de andra hundarna där framme. Och så gick dem i en timme, och kunde för var minut ta några steg närmare.
Sedan dess har hundmöten varit mycket lättare. Vi träffade en Irländsk Setter 50 meter bort, och jag vek in i buskagen där det fanns en liten passage innan de hann komma närmare och fortsatte genom till andra sidan. Nelson var klart och tydligt medveten om den andra hunden, och tittade lite över axeln när vi gick, men kallade jag på honom kom han direkt och han varken stressade eller drog. Samma erfarenhet fick jag under våra andra hundmöten, grannens aggressiva Rottweiler, två dvärgpudlar, en amstaffvalp. De har alla varit på ungefär 35-50 meter, vilket är MYCKET närmare än vad Nelson brukar klara av utan att tappa fattningen. Och alla gånger har han glott på hundarna, men kommit när man påkallat hans uppmärksamhet och hade inga problem med att vända ryggen till och gå vidare. Allvarligt talat tror jag aldrig att han har klarat av det såhär bra, oavsett avstånd till den andra hunden.
Nej, det blir till att promenixa tillsammans med Malmö Hundkamrater nästa måndag också. Det känns verkligen himlasänt, det här. Vi har gjort enorma framsteg bara på ett par dagar. Mer framsteg än vad vi gjort på sju månader trots konstant träning.