Tokhund.
Nu ligger Nelson nöjt i sin favorittugghörna och gnager på ett gurkslut. Han som man måste övertyga att äta tjurmuskler och grissvansar och märgben och allt annat tugg utom grisöron. Han som spottar ut leversnittar utan att ens äta dem, som har attityden okej-då-det-kan-jag-väl-äta-om-jag-måste om godis. Just han sitter och tuggar glatt på gurka i hörnan han har reserverat för riktigt intressant tugg.
Tokhund.
0 Comments
Idag var ju både husses och Nelsons första midsommar någonsin. Varmt som tusan är det och jag är mer saltvatten än vad jag är människa, ungefär. Det känns tomt att fira utan familjen som jag är van vid. Och lite malplacerat. Vi brukar ju ha midsommarmiddag och jordgubbstårtor och dans och lek och plocka blommor och göra kransar. Och nu bara... ingenting. Vi sov så länge att vi höll på att missa dansen runt midsommarstången till och med och efter tjugo minuter där började husse tjata om att gå hem igen. Och väl hemma har vi inget annat planerat. En dag som alla andra. Nä, det känns tomt och fel, det gör det.
Det togs inte särskilt många bilder, men ett par i alla fall. Nu har jag beställt hundförarvästar till mig och Daniel! Jag beställde två stycken i färgen grön/brun, tyckte det var snyggare än svart/grå. Och en megabillig klövjeväska till Nelson. Han är nog gammal nog att kunna börja träna på att bära klövjeväska nu, om så bara fylld med lite tidningspapper. Blir vi lite mer seriösa med klövjandet så kan man alltid beställa en Ruffwear, men tills dess så blir nog den här utmärkt till oss. Den kostade 150 kr, så om den går sönder om ett par månader gör det inte så mycket. Nelson skall ju inte behöva bära så tungt heller, så det blir nog bra.
Jag tvingade med husse med kameran till dagens rallyträning, så det blev ett par bilder. Nelson var megaduktig! Andra gången vi gick banan var han helt fokuserad på mig och sniffade inte en enda gång under första halvan! Längre än så orkade han inte hålla fokus, såklart, och jag är så otroligt imponerad! Det är faktiskt inte bara jag som är impad, de på kursen har också kommit fram flera gånger och sagt att han var duktig. "Första gången bara studsade han runt och hade ingen koll alls på var du var, men nu, bara två gånger senare, är han ju jätteduktig!", fick jag höra idag av en tjej. Och det stämmer verkligen. Han har blivit jätteduktig! Härefter lämnade husse oss för att leka med sin bil. Så på den där rundan som gick så himla bra blev det tyvärr inga bilder. Såklart. ;)
På tal om ingenting. Jag måste skaffa mig en sådan där hundförarväst. De har en på Burlövs Brukshundklubb, men frågan är om jag vill ha en med ett stort tryck på ryggen? Framförallt eftersom Burlöv inte ens är "min" klubb... Hm. Jag lider med min stackars hund som inte fått gå mer än max en halv kilometer allt som allt idag. Så jag tog fram klickern igen, och utmanade ödet lite.
Idag övade vi på "framför", vilket är något vi behöver mycket i rallylydnaden - att Nelson helt enkelt skall stå framför mig. Även om vi inte har aktivt övat det förr har vi ju alltid stått i den positionen när vi tränar tidigare, så det var inget nytt för honom. Jag började däremot befästa kommandot. Vi övade också på att backa, något vi också har gjort tidigare en gång på kurs. Jag hjälper Nelson lite med mitt kroppsspråk, men två gånger tog han faktiskt ett steg bakåt av sig själv, så då pausade jag och lät det sjunka in lite. Det gick bra idag igen. Jag håller passen mycket korta så han inte hinner tröttna, tio klick max. Han var duktig och lyhörd och intresserad. Vilket imponerar mig, för jag var då inte särskilt engagerande. Jag kunde inte prata för det gjorde för ont, jag var yr, hade huvudvärk och ont i hela kroppen och svettades floder bara av att stå upp. Så förutsättningarna var ju verkligen inte de bästa, men underhunden grejade biffen i alla fall! :D Nu blir det rallylydnadsträning om två timmar. Jag borde kanske klippa lite godis tills dess, så vi kan ha med riktigt köttgodis? Jaha. Så här går det om man blir för ivrig och vill göra allt samtidigt - man blir sjuk istället så att man inte kan göra någonting. Jag låg vaken hela natten och kallsvettades och vände och vred på mig och fick inte sova en sekund. Vid sju på morgonen lyckades jag äntligen somna med hjälp av sömntabletter och sov tills klockan tolv. Och mer skall det bli - jag VÄGRAR missa rallylydnaden ikväll på grund av att jag är sjuk. Icke sade Nicke. Så idag är det vila hela dagen som gäller. Tur att jag har en hund som är så duktig på att sova, för då går det ingen nöd på honom heller.
Lilleman har börjat sova på mina ben på natten, det har han aldrig gjort förut. Jag ser det som ett tecken på evig och gränslös kärlek. Kanske läser jag in lite för mycket i det, men jag kan inte annat än tro att det är relaterat till att vi har blivit kompisar igen efter hans tonårsuppror.
Nu ligger jag här i sängen och eftersvettas härligt. Jag och Nelson tog nyss en underbar kvällspromenad tillsammans. En och en halv timme var vi ute allt som allt, och gick ungefär 4 km. Kanske inte jättelänge egentligen, men det räckte kan jag säga. Vi var båda halvdöda när vi äntligen släpade oss över tröskeln hem.
Vi gick till brukshundklubben och lekte agility. Jag introducerade slalom för lillkillen, och han förstod inte riktigt poängen men det kämpar vi vidare med! Vi hoppade lite försiktigt och det var kul tyckte han. Tyvärr har han blivit rädd för sitt absoluta favorithinder, balanshindret. Jag var klantig för två veckor sedan och lät honom springa på balansen, utan att tänka på att det stod en vippbräda direkt efter. Så Nelson flög upp på balansen, ner i full fart och upp på - vad han trodde - var ett balanshinder till. Han blev såklart jätterädd när den började vippa och hoppade av i farten och for med huvudet först i marken. Han skadade sig inte, men han måste varit chockad.. Sedan dess tycker han det är läbbigt med balanshinder. Men jag fick över honom ett par fyra gånger, kanske. Vippen ställde vi oss på längst nere på kontaktfältet och belönade, vi försökte inte ens gå högre upp än så. Först skall vi bli av med rädslan. Huffa vad jag sprang, kan jag säga. Jag viftade och skrek och tjoade och skuttade för att få Nelson att bry sig om annat än de andra hundarnas doft i marken. Jag var helt svett när vi gick därifrån. Men så kom jag på, inkallningslekar! Det borde vi leka. Vi kör en där vi säger "klara, färdiga, hit!", och på hit springer jag så snabbt jag kan bort från Nelson. Och så maaaassvis med lek och godis när han kommer fram. Så den började jag köra på hemvägen lite då och då och blev ju inte mindre trött av det. ;) Vi gick förbi mossen på väg hem, så att Nelson kunde vara lite lös och springa upp den sista energin han hade. Vid det här laget letade han efter alla vattendrag han kunde för att dricka, och min egen hals kändes som sandpapper. När vi kom hem var det kvällsmat till lillen, medan jag däckade i sängen. Jag tror jag skall ta en kalldusch innan jag går och lägger mig, det känns otroligt lockande just nu. Så snopen jag blev när jag insåg att idag visst är måndag och inte tisdag som jag trodde - vilket innebär att det är imorgon det är rallylydnad istället. Äsch då. Jag som ville träna idag.
Jag sprang på den här duktiga corgin och hans ägare, och efter att ha tittat på många av deras videor var jag så pepp att det exploderade ur öronen på mig. Så jag plockade fram klickern, något att stå på, godis och en leksak och började träna. Det var mycket längesedan vi tränade sådär. Jag sade ju åt mig själv att lägga det på hyllan ett tag, då Nelson och jag bara blev sura och frustrerade på varandra. Så nog var jag lite nervös och orolig när jag började, men han klarade det galant! Jag tror hans huvud har börjat växa till sig lite nu, för allvarligt talat kan jag inte minnas att jag fått såhär bra respons av honom någon gång tidigare. Tasstarget har vi ju övat lite på när han var liten, och klossträning har vi ju faktiskt påbörjat lite så något helt nytt för honom var det inte. Men det spelar ingen roll, det tog inte många klick innan han stod med båda tassarna på klossen, med full fokus på matte. Att få honom att flytta bakbenen därifrån visade sig vara svårt, men jag kände hur han jobbade med mig på ett sätt han inte gjort tidigare så det kommer nog nästa gång, kanske. Efter en kort paus med lek och stim testade vi en annan övning som vi misslyckats med helt tidigare. Att sitta i fotposition. Här lockade jag faktiskt på honom, men jag tyckte det kändes bäst så. Och efter två klick fattade han direkt att det var inne vid min vänstra sida han skulle vara. :O Inte exakt position, såklart, inte sittande, men han förstod ändå det stora hela. Och hela tiden fokuserade han på mig. Jag slutade när han var som bäst, men nu kliar det i lite fingertopparna lite - jag vill fortsätta! >.< Nu får jag bara jobba på att inte förstöra det här, jag hoppas så innerligt att vi kan hålla kvar vid det här samarbetet. Jag rensar lite i datorn just nu och gissa vad jag hittade - om inte mina gamla purikurabilder. Behöver jag ens nämna hur mycket jag saknar Japan? >.< Om jag fick importera en valfri grej från Japan hade det varit en purikuramaskin. <3
|
Archives
November 2016
Categories
All
|