Ikväll blir det rallylydnadsträning igen och oj vad pepp jag är! Den här gången tar vi med både godis och pipleksak och håller tummarna för att vi äger (efter våra förutsättningar då, såklart!).
Idag är jag sjuk, har ont i halsen och näsan och kan inte prata och livet känns delvis pest och pina. Jag har satt upp kompostgallrena för trädgården igen, så nu sitter Nelson och jag här ute och får lite luft, i alla fall. Han sitter och tittar på fåglarna och sniffar lite i luften. Det påminner mig om att vi borde köpa en liten barnpool, så vi har något att göra här ute.
Ikväll blir det rallylydnadsträning igen och oj vad pepp jag är! Den här gången tar vi med både godis och pipleksak och håller tummarna för att vi äger (efter våra förutsättningar då, såklart!).
3 Comments
Igår på valpkursen var vi mitt inne i stan igen. Plötsligt kommer det en otroligt smal kvinna med så stark brytning att man knappt kan höra vad hon säger. Hon går fram till kursledaren efter att ha hälsat på alla våra valpar och frågar om hon tränar hundar.
"Ja, det gör jag." "För jag har en Leonberger", svarar hon. "Jag väger 60 kg. Han väger 80 kg." "Okeeej..", svarar valpkursledaren lite avvaktande. "Nej! Det är inte okej!", nästan skriker hon. "Han drar omkull mig! Så vi har börjat gå promenader vid midnatt, men då är det folk som samlas med sina hundar ändå. Så då gick vi ut klockan fyra på morgonen, men lik förbaskat skall det vara folk ute med sina hundar då också. Klockan fyra på morgonen!" "Men han behöver ju gå ut mer än en gång om dygnet.." började kursledaren. "Det går inte. Det är ju alltid folk ute. Hela tiden. Det går inte." Hennes röst bröts flera gånger under samtalet, och det lät som om hon grät. Jag såg däremot inte hennes ansikte då, så jag vet inte. Hon fick kursledarens telefonnummer, och jag hoppas att hon kan få hjälp. Jag tycker synd om henne, men jag förstår däremot inte hur det kan bli så fel. Hur kan det bli så fel? Mina tvillingbröder tog studenten i veckan. Den ena i tisdags, den andra i fredags. Nelson fick inte vara med på festerna, men vi var i alla fall med på utsläppen. Det var höga ljud överallt, fullt med människor, stora lastbilar med högtalarsystem som dundrade ut Skrillex, folk som sprang och skrek och visslade i visselpipor, ballonger som smällde, partysmällare och egentligen var det galenskap att ha med honom men vi såg det som miljöträning. Och Nelson, kolugn som alltid, lade sig ner i skuggan och vilade tills vi skulle gå. Han är så otroligt stabil och orädd, denna lille kille!
Våra kusiner var nere för stundenterna också, hur gamla de är har jag glömt men fyra och sex år är kanske en rimlig gissning? Nelson har träffat de en gång förut och han blev så glad, men förstod också att han måste ta det försiktigt med småttingarna. Han blev så utom sig att han ställde sig framför dem och skällde, men han hoppade i alla fall inte upp på dem. De lekte och gosade tillsammans, och Nelson pussades massvis. Det är bra träning för honom att vara försiktig, och jag tycker att han klarar det rätt bra. Nej, allt som allt är jag mycket stolt över min skithunds uppförande under mina småbröders studenter. Jag tänkte försöka hålla det här barnvänligt, så det absolut roligaste ögonblicket med Nelson tror jag att vi lämnar osagt... >.>
Det är en jättesvår fråga, det här. Han är rätt clownig, så det är mycket skratt. Små saker, som att se honom springa i full fart i sand, är helt underbara. Hur han börjar ylprata med dig om du varit borta ett tag. Hur han sover, och när han springer och skäller i sömnen. Hur han var gång han blivit blöt får corgifnatt och rusar runt i lägenheten, rakt in i alla väggar, tungan hängandes och slängandes och så full fart runt runt runt. Man kan inte annat än skratta. Jag kan nog inte säga en speciell (barnvänlig) grej, faktiskt. Rallylydnadträning idag igen. Det var bara fyra ekipage som dök upp, tyvärr, så den största anledningen att vi åkte dit, för att vänja Nelsonrumpan vid andra hundar, föll ju lite platt som en pannkaka. Däremot ledde ju avsaknaden av störningar till att Nelson blev duktigare på att göra banan. Så det var kul i alla fall!
Det hade regnat hela dagen var det blött och luktade gott i gräset, så min torktumlehjärna till hund sniffade som en tok. Men han lyssnade på kommando, i alla fall. Andra gången jag gick banan tog jag upp hans pipleksak och viftade lite med den, och då höll han till och med ögonkontakt under majoriteten, om än bara en knapp sådan, av banan! Usch, jag blir sådär farligt pepp ibland. Sådär så att jag känner att jag verkligen måste hålla igen mina hästar. Typ som nu. Jag vill bara öva rallyskyltar med Nelsonmonstret, men jag vet att han kommer tycka att det är aptråkigt. Och jag har lovat mig själv att inte vara en tråkig matte. Så det får vänta. Men ack så svårt det är när man bara vill träna träna träna träna! Gissa vem som blev överlycklig när himlen plötsligt öppnades upp och en vertikal flod började rinna? Matte! Såhär mycket har det inte regnat sedan.. jag vet inte när. Definitivt inte sedan jag flyttade tillbaka till Sverige. Så ut stövlade jag iklädd tunt linne och knäkort kjol med hunden i släptåg, och tänkte att nu tar vi oss en megalång prommis och känner all vår oro och alla våra synder rinna ner i avloppen.
Gissa vem som tyckte att det där var en sådär lagom bra idé? Nelson. Jag hade fått för mig att han var vädertålig och till och med gillade regn, men icke sade Nicke. Det var många tvärstopp innan jag ens kommit ut på trottoaren. Så den där idén om en långpromenad fick jag ju ge upp, så jag släpade honom de 200 metrarna runt gräsmattan istället.. Till och med det var för långt för surgubben Nelson, som tjurade med öronen rakt bakåt och en bister uppsyn hela vägen. Idag har jag ringt runt till en del slakterier, och även mailat de som säljer kött på blocket. Jag är på jakt efter inälvor och slaktavfall. Jag har blivit så pepp på att börja barfa igen, men att få tag på kött här i Sverige verkar smått omöjligt. I Tyskland sålde de ju alla sorter i köttdiskarna - hela grishuvuden, lungor, magar, njurar, levrar, tungor (katternas absoluta favorit!), skinnbitar och allt möjligt man kan tänka sig. Inte ens slakterierna kunde erbjuda mig detta. Jag fattar ingenting. Men det är bara att fortsätta leta! Nu gnäller jag lite till.
Midsommar firas alltid med tjocka släkten uppe i Småland - men den här gången får vi inte komma. Några där tycket inte om hundar. Nu på studenterna så får inte Nelson vara med för det finns folk som inte gillar hundar, men jag måste komma. Jag känner lite att jag och Nelson är en package deal. Kommer den ena så kommer den andra. Man kan inte dela på oss och säga att jag måste komma men Nelson inte får det. "Det känns som att Nelson är värd med än vad vi är", sade mor en gång. Men så är det ju, och är det så konstigt? Nelson och Daniel är min närmaste familj. Det är väl ändå klart att jag prioriterar dem över mer avlägsen släkt? Självklart visar jag hänsyn mot folk som inte tycker om hundar. Jag byter alltid trottoar, jag flyttar på mig. Jag har förståelse för att alla inte älskar djur. Men vill man att jag är närvarande, så får man acceptera att min hund också är det. Men okej då. Då stannar vi hemma på midsommar. Men inte igen att man kräver min närvaro och samtidigt Nelsons icke-närvaro. Det ställer jag inte upp på. Gillar man inte min familj så kan man strunta i att umgås med mig också. Jag vet inte om det anses orimligt eller ej och jag bryr mig allvarligt talat inte. Det är så jag känner och jag står för det. Hej alla barn, idag har varit en konstig dag! Jag vaknade jätteledsen eftersom jag än en gång drömde om att mormor dog. Jag kan inte riktigt smälta det, trots att det var exakt tre månaders sedan nu. Exakt. Jag har hennes gardiner i köket och har på mig hennes kläder nästan varje dag och alla hennes saker har fått hedersplatser i vårt hem. Jag hittade en fimp hon rökte sista gången hon var här. Till och med den ligger på en fin plats i finhyllan. Det kunde varit vem som helst. Bara inte mormor. Ibland när jag saknar henne extra mycket ställer jag mig i köket och sniffar lite på gardinerna. Finaste, finaste mormor.
När jag kommit över drömmen insåg jag att just det, jag skulle ju röntgas någon av dagarna. Hittar pappersutskicket, och tydligen var det den fjärde juni det skulle hänt. Oops. Ibland önskar jag att jag var som en normal människa och kunde hålla koll på någonting i livet. Typ röntgen. Så jag slapp betala 300 kr för att jag glömde, med de pengarna jag inte får eftersom jag är sjuk och måste röntgas. Åh, moment 22. När jag kommer hem från jobbet fick jag världens ryck. Nu skall jag springa! Jag som aldrig springer, men det skulle jag idag. Så jag påbörjade, ännu en gång, Couch25Kprogrammet och tänkte försöka hålla det den här gången. Förra gången kom jag inte längre än en tredjedel för jag blev inlagd på sluten psykisk anstalt. Det kanske ändå är en rätt okej ursäkt? Men den här gången skall det gå. Kanske, i alla fall... Whoop-dee-do! Selen är här och jag är klad hest. Jag blev först chockad över hur liten den var - skulle den verkligen passa Nelson? Det gjorde den, men jag är osäker på om den kommer kunna användas även när han är fullvuxen. Han borde vara i minsta laget för storleken, men jag fick spänna ut den en hel del för att han skulle få plats. Men, jag är himla nöjd och den sitter en miljon gånger bättre än vad VGWbältet vi provade gjorde. Det var ett bra val att välja Metizo.
Vi tog en kort runda runt gräsmattan utanför, och Nelson tyckte det kändes jätteovant. Även jag tyckte det, och fick för mig att han hade trasslat in sig i kopplet ett par gånger innan jag insåg att nä just det, det skall ju vara sådär, ju! Han drog inte alls. Överhuvudtaget. Han försökte ett par gånger, men stannade direkt av kopplets placering. Det är såklart till stor del på grund av ovana, men jag hoppas ändå att det håller i sig någolunda. Jag ser fram emot kvällsprommisen, då kan vi äntligen testa den på riktigt. Det riktiga eldprovet blir när vi går förbi en hund nästa gång. Det skall bli spännande att se. |
Archives
November 2016
Categories
All
|