Nu ligger jag här i sängen och eftersvettas härligt. Jag och Nelson tog nyss en underbar kvällspromenad tillsammans. En och en halv timme var vi ute allt som allt, och gick ungefär 4 km. Kanske inte jättelänge egentligen, men det räckte kan jag säga. Vi var båda halvdöda när vi äntligen släpade oss över tröskeln hem.
Vi gick till brukshundklubben och lekte agility. Jag introducerade slalom för lillkillen, och han förstod inte riktigt poängen men det kämpar vi vidare med! Vi hoppade lite försiktigt och det var kul tyckte han. Tyvärr har han blivit rädd för sitt absoluta favorithinder, balanshindret. Jag var klantig för två veckor sedan och lät honom springa på balansen, utan att tänka på att det stod en vippbräda direkt efter. Så Nelson flög upp på balansen, ner i full fart och upp på - vad han trodde - var ett balanshinder till. Han blev såklart jätterädd när den började vippa och hoppade av i farten och for med huvudet först i marken. Han skadade sig inte, men han måste varit chockad.. Sedan dess tycker han det är läbbigt med balanshinder. Men jag fick över honom ett par fyra gånger, kanske. Vippen ställde vi oss på längst nere på kontaktfältet och belönade, vi försökte inte ens gå högre upp än så. Först skall vi bli av med rädslan.
Huffa vad jag sprang, kan jag säga. Jag viftade och skrek och tjoade och skuttade för att få Nelson att bry sig om annat än de andra hundarnas doft i marken. Jag var helt svett när vi gick därifrån. Men så kom jag på, inkallningslekar! Det borde vi leka. Vi kör en där vi säger "klara, färdiga, hit!", och på hit springer jag så snabbt jag kan bort från Nelson. Och så maaaassvis med lek och godis när han kommer fram. Så den började jag köra på hemvägen lite då och då och blev ju inte mindre trött av det. ;)
Vi gick förbi mossen på väg hem, så att Nelson kunde vara lite lös och springa upp den sista energin han hade. Vid det här laget letade han efter alla vattendrag han kunde för att dricka, och min egen hals kändes som sandpapper. När vi kom hem var det kvällsmat till lillen, medan jag däckade i sängen. Jag tror jag skall ta en kalldusch innan jag går och lägger mig, det känns otroligt lockande just nu.
Vi gick till brukshundklubben och lekte agility. Jag introducerade slalom för lillkillen, och han förstod inte riktigt poängen men det kämpar vi vidare med! Vi hoppade lite försiktigt och det var kul tyckte han. Tyvärr har han blivit rädd för sitt absoluta favorithinder, balanshindret. Jag var klantig för två veckor sedan och lät honom springa på balansen, utan att tänka på att det stod en vippbräda direkt efter. Så Nelson flög upp på balansen, ner i full fart och upp på - vad han trodde - var ett balanshinder till. Han blev såklart jätterädd när den började vippa och hoppade av i farten och for med huvudet först i marken. Han skadade sig inte, men han måste varit chockad.. Sedan dess tycker han det är läbbigt med balanshinder. Men jag fick över honom ett par fyra gånger, kanske. Vippen ställde vi oss på längst nere på kontaktfältet och belönade, vi försökte inte ens gå högre upp än så. Först skall vi bli av med rädslan.
Huffa vad jag sprang, kan jag säga. Jag viftade och skrek och tjoade och skuttade för att få Nelson att bry sig om annat än de andra hundarnas doft i marken. Jag var helt svett när vi gick därifrån. Men så kom jag på, inkallningslekar! Det borde vi leka. Vi kör en där vi säger "klara, färdiga, hit!", och på hit springer jag så snabbt jag kan bort från Nelson. Och så maaaassvis med lek och godis när han kommer fram. Så den började jag köra på hemvägen lite då och då och blev ju inte mindre trött av det. ;)
Vi gick förbi mossen på väg hem, så att Nelson kunde vara lite lös och springa upp den sista energin han hade. Vid det här laget letade han efter alla vattendrag han kunde för att dricka, och min egen hals kändes som sandpapper. När vi kom hem var det kvällsmat till lillen, medan jag däckade i sängen. Jag tror jag skall ta en kalldusch innan jag går och lägger mig, det känns otroligt lockande just nu.