Klövjeväskan kom idag. Den är liiiite stor i bakre magremmen, men det växer han nog i. Vi var ju bara tvungna att testa den, så så fort vi fått den stoppade jag den med lite tidningspapper (väger inget, men fyller ut väskorna så han vänjer sig vid känslan) och gick ut. Den var lite obehaglig och Nelson gick in i mycket de första minuterna, sedan gick det bättre. Men den var fortfarande lite läskig så jag fick muta lite med godis och då var den plötsligt inte så illa längre. Faktum är att vi gick hela 4 km med väskan på, men eftersom den inte vägde något så var det nog okej. Nelson verkade inte tycka det var så jobbigt i alla fall.
Han hade så otroligt mycket energi kvar efter promenaden så vi körde ett rejält hjärngympapass, och än en gång var han så otroligt duktig att jag blev helt paff. Vi tränade på att backa, och han kändes så säker i beteendet att jag faktiskt började lägga till kommandot. Det gick megabra. Jag tror aldrig han har varit såhär duktig och uppmärksam förr. Det är en sådan lättnad att hans motvilja till träning börjar släppa. Sedan gömde vi godis i vardagsrummet, medan Nelson fick sitta och vänta utanför, med öppen dörr. Han fuskade inte alls! Sedan fick han såklart leta upp godiset. Därefter slängde jag ut en hel del godis på gräsmattan och lät honom leta där. Sedan gick vi in och träna lite till igen, klossträning den här gången. Och underbara Nelson fattar direkt att han skall släppa att backa och börja använda klossen istället. Den här gången gick det mycket bättre att flytta bakbenen, och jag tror inte att vi är långt ifrån att gå runt hela. Några träningspass till och han har fattat det.
Trots detta är han FORTFARANDE inte trött. Que?!
Han hade så otroligt mycket energi kvar efter promenaden så vi körde ett rejält hjärngympapass, och än en gång var han så otroligt duktig att jag blev helt paff. Vi tränade på att backa, och han kändes så säker i beteendet att jag faktiskt började lägga till kommandot. Det gick megabra. Jag tror aldrig han har varit såhär duktig och uppmärksam förr. Det är en sådan lättnad att hans motvilja till träning börjar släppa. Sedan gömde vi godis i vardagsrummet, medan Nelson fick sitta och vänta utanför, med öppen dörr. Han fuskade inte alls! Sedan fick han såklart leta upp godiset. Därefter slängde jag ut en hel del godis på gräsmattan och lät honom leta där. Sedan gick vi in och träna lite till igen, klossträning den här gången. Och underbara Nelson fattar direkt att han skall släppa att backa och börja använda klossen istället. Den här gången gick det mycket bättre att flytta bakbenen, och jag tror inte att vi är långt ifrån att gå runt hela. Några träningspass till och han har fattat det.
Trots detta är han FORTFARANDE inte trött. Que?!