Åh, vi har hållt på att dö av tristess här hemma. En hel vecka utan träning eller kurser pga av påsk och kastreringen. Men nu är vi äntligen igång igen och gissa om vi är glada att bli av med rastlösheten?!
I tisdags hade vi vardagslydnadskursen. Det var jätteroligt och jag var mycket imponerad av Nelson. Dagens tema var "följsamhet", så vi trollade fram våra långlinor och tränade med dem. Mitt i stan! Jag är den första att erkänna att jag var lite orolig, men det var inga problem alls för Nelson. Han följde mig fint, men lite för långt bort i mitt tycke, då han vissa stunder befann sig en hel meter bort. I slutet av kursen tappade jag nästan hakan. Vi bad hundarna sitta med 3 meters mellanrum medan vi gick iväg 10 meter. Tänk typ platssittning. Bara det var imponerande nog, men när det gick förbi en hund på ca fem meters avstånd och Nelson tittade på den men reagerade knappt, då tappade jag bokstavligt talat hakan. Jag fick lite hjärnsläpp och rusade fram mot honom med bästa kampleksaken i högsta hugg för att belöna, bara för att förstöra övningen för alla andra hundar samtidigt. Jag fick en vänlig men bestämd utskällning av kursledaren för att jag belönar för mycket, och det var nyttigt för mig att höra. Jag har inte själv tänkt på det tidigare, men nu när jag fick höra det inser jag att det nog är sant. Det är inte lätt att hänga med när ens hund går från okontaktbart monster till en samarbetsvillig ängel.
Igår hade vi agilitykursen, och än en gång uppförde sig Nelson exemplariskt. Han hade fullt fokus på mig hela tiden, han sniffade knappt alls, gjorde alla övningar perfekt och sprang rakt över bommen utan en extra tanke, trots att han förra gången inte vågade sätta mer än två tassar på den. Vi sprang faktiskt en minikombination också på fyra hinder med ett framförbyte i mitten, och vi båda var jätteduktiga. Vi liksom flöt fram. Inga fel eller missförstånd, inget fokus på annat än mig.
Nu har jag fått hoppet åter, efter alla löptiksfiaskon. :D
I tisdags hade vi vardagslydnadskursen. Det var jätteroligt och jag var mycket imponerad av Nelson. Dagens tema var "följsamhet", så vi trollade fram våra långlinor och tränade med dem. Mitt i stan! Jag är den första att erkänna att jag var lite orolig, men det var inga problem alls för Nelson. Han följde mig fint, men lite för långt bort i mitt tycke, då han vissa stunder befann sig en hel meter bort. I slutet av kursen tappade jag nästan hakan. Vi bad hundarna sitta med 3 meters mellanrum medan vi gick iväg 10 meter. Tänk typ platssittning. Bara det var imponerande nog, men när det gick förbi en hund på ca fem meters avstånd och Nelson tittade på den men reagerade knappt, då tappade jag bokstavligt talat hakan. Jag fick lite hjärnsläpp och rusade fram mot honom med bästa kampleksaken i högsta hugg för att belöna, bara för att förstöra övningen för alla andra hundar samtidigt. Jag fick en vänlig men bestämd utskällning av kursledaren för att jag belönar för mycket, och det var nyttigt för mig att höra. Jag har inte själv tänkt på det tidigare, men nu när jag fick höra det inser jag att det nog är sant. Det är inte lätt att hänga med när ens hund går från okontaktbart monster till en samarbetsvillig ängel.
Igår hade vi agilitykursen, och än en gång uppförde sig Nelson exemplariskt. Han hade fullt fokus på mig hela tiden, han sniffade knappt alls, gjorde alla övningar perfekt och sprang rakt över bommen utan en extra tanke, trots att han förra gången inte vågade sätta mer än två tassar på den. Vi sprang faktiskt en minikombination också på fyra hinder med ett framförbyte i mitten, och vi båda var jätteduktiga. Vi liksom flöt fram. Inga fel eller missförstånd, inget fokus på annat än mig.
Nu har jag fått hoppet åter, efter alla löptiksfiaskon. :D