Lillasyster är inte riktigt lika glad...
0 Comments
Nu är det 26 timmar kvar tills vi hämtar lillan. Jag är så nervös, rädd, glad, förväntansfull, orolig, hysterisk och stressad. Eller som min psykologiföreläsare säger, "ambivalent". Ena sekunden är jag övertygad om att det här kommer vara det bästa som kunde hända oss.. Andra sekunden är jag helt säker på att vi tar på oss för mycket, att det här aldrig kommer gå och att jag hade en släng av hybris när jag bestämde att jag ville ha en brukshund.
Hade jag kunnat vara objektiv hade jag känt igen det här. Vi gick igenom precis samma sak när vi skaffade Nelson. Jag var ett hysteriskt nervvrak och var säker på att vi aldrig skulle klara av honom. Men så fort han flyttat hem hit kändes det som det mest naturliga i världen. Hade jag kunnat vara objektiv hade jag kunnat anta att det kommer vara samma sak med Tali. Men nu kan jag inte vara objektiv. Inte just nu. Inte när jag härbergerar en hel flock fjärilar i min mage. Jaha. Det blir visst en schäfer.
Vi hämtar henne på fredag, om fyra dagar. Demonens Jippie heter hon, men kommer hos oss heta Tali, och är 4 månader gammal. Just nu har jag så många förväntningar att jag inte vet vart jag skall bli av. I helgen har vi varit runt till uppfödare och hälsat på valpkullar. Jag kan ju erkänna att jag inte har varit så imponerad av de aussievalpar jag träffat hittills - ingen var social, de tyckte Nelson var obehaglig, de gömde sig från både oss och honom, och de kunde inte leka alls annat än brottas med varandra. När jag frågade om de aldrig kampade med varandra fick jag ett väldigt avvaktande "njae...". Men det var nyttigt ändå. Vi fick kött på benen i vårt hundletande, Nelson hade dökul och vi hjälpte minsann till att socialträna de stackars valparna som verkligen verkade behöva det.
Nej, det blir nog ingen av dem. Vi har däremot fått ögonen på en liten schäfertik av brukstyp som vi inte alls tänkte oss från början. Vi tittade förbi uppfödaren en timme i alla fall för vi körde förbi ändå, och det kändes så bra. Nu var ju hon snart 4 månader vilket ju gör att hon har en mer utvecklad personlighet än småttingar, vilket ju är vad jag brukar falla för, men det var inte bara det. Brorsan hennes fanns också där, och han gillade jag inte alls. Men tiken. Tiken var så pömsig när vi var där, men hon var ändå så positiv och social. Hon påminde mig väldigt om Nelson, vilket ju är jättebra. Han är ju allt jag vill ha i en hund, fast han saknar träningsviljan som en bruksschäfer med stor sannolikhet har. Vi skall tillbaka dit nu i veckan för att träffa henne när hon är vaken, så får vi se vad som händer. Kanske blir det en schäfer ändå, jag som sade att jag aldrig skulle ha en sådan? Jag har börjat cykla med Underhunden. Eftersom det ju i huvudsak skall travas går det inte så mycket fortare än att gå (det är ju det där med avsaknaden av benlängden igen...), men det är ibland smidigare för matte som egentligen är en cykelmänniska. Dessutom är det finfin fysträning, och det tackar vi ju inte nej till när vi inte tränar så mycket annat.
Vi började försiktigt med att cykla till rastgården någon kilometer bort några dagar, men idag körde vi på stort: vi cyklade till mina föräldrar. Det är sju kilometer dit och det är rakt genom centrum och alltihopa, men vi skötte det jättesnyggt. I den värsta innerstaden (så mycket det nu kan bli det här) hoppade jag av cykeln och gick istället, det blev en välbehövd paus dessutom för Kleinemann. Överlag var han jätteduktig och har snabbt fattat vad det är för regler som gäller när man springer bredvid cykeln. Och vilken belöning sedan att komma hem till mattes föräldrar! Vi har haft en händelserik helg här hemma hos Olsson-Bascone. I lördags var det corgipromenad arrangerad av regionsombuden i SWCK (som ju bara råkar vara våra uppfödare) och jag förbannar lite att jag glömde kameran hemma, för vilken syn! Det var hur många corgisar som helst. Corgisar på längden och på tvären och nästan på höjden också. Vi promenerade lite i skogen, vi bet lite i varandra och vann en tipspromenad. Matte blev en regnponcho och ett förstahjälpen-kit rikare, och Underhunden fick en torkad klöv att mumsa på.
Idag träffade vi Ebba, en labbekompis som är ännu vildare än Nelson och alldeles underbar. Nelson och Ebba kommer så väl överens och leker som tokar båda två. Vi tog en långpromenad och sprang lösa hela vägen, därefter fortsatte hundarna bita på varandra i vår lägenhet medan mattar och hussar spelade lite brädspel. Nu har vi gjort av med så mycket energi på så kort tid att vi lätt har kompenserat för den senaste periodens sjukdom. Bye-bye, skuldkänslor! Vi har dessutom blivit kära. Jag har sagt hela tiden att vi inte skall ha hund nummer två innan jag känner mig klar med Nelson, och det gör jag ju nu, men det känns ändå väldigt plötsligt. Men kärlek är kärlek och det hjälper inte riktigt att tänka logiskt alla gånger. Hade det varit direkt olämpligt hade det varit en annan sak, men när det nu faktiskt är lite smått på g... Det är två kärlekar vi har. Den ena är en omplaceringshund på dryga året som vi faktiskt inte träffat än. Men det är något med ansiktsuttrycket. Och hon beskrivs precis som den hunden vi skulle vilja ha. Den andra är en valp född i mitten av mars i år. Vi har träffat henne förr och faktiskt frågat om henne redan då, men det var inte aktuellt med valp i början av sommaren. Även om det nu bara är några månader senare är tiden rätt mycket mer mogen nu. Och lilla valpis bor fortfarande kvar hos uppfödaren... Vi har hört av oss till båda, men inte fått svar än. Kanske går det, kanske inte. Jag är ju en sådan som kan titta på valpannonser utan att bli valpsjuk. Valpar är söta, men de har inte den där charmiga personligheten som lite mer vuxna hundar har. Det är de som charmar mig. Men de måste ha något speciellt. Något jag inte kan sätta fingret på. Och jag tycker inte jag ser hundar med det här "något"et särskilt ofta. Men nu har jag två på en gång.. Det var väldigt länge sedan sist. Jag tänker inte säga att jag skall komma igång med bloggandet mer nu, för det kommer jag inte. Jag tänkte mest bara göra en uppdatering av läget till de som fortfarande tittar in här ibland.
Det var som sagt väldigt länge sedan sist. Lydnadslägret i somras var det sista jag skrev om. Och det har hänt hur mycket som helst sedan dess. Vi gick ett spårläget. Vi har träningstävlat. Vi har till och med tävlat. Men en sak i taget. Lydnadslägret var lärorikt och bra, men det gick katastrofalt dåligt för oss. Underhunden kunde inte ens hålla ögonkontakt med mig, så vi fick mest ut teoretisk kunskap av det. Det gick liksom inte att få ut något praktiskt av det när jag inte ens kunde få honom att titta på mig. Spårlägret var... intressant. Det har gjort mig till en både bättre och sämre hundägare och människa. Det var vi och sju brukshundar av typen malle/schäfer/HH. Därmed också en massa "BK-folk", som har sitt speciella sätt att träna. Nelson, som ju har en egen agenda varenda gång vi tränar, fick mig att få så mycket skit av ledaren och deltagarna. "Varför säger du inte till honom? Varför brottar du inte ner honom? Varför drar du inte honom i nackskinnet?" Ledaren slet honom i halsbandet en gång och då blev jag förbannad. Så -GÖR- man inte med min hund. Punkt slut. Då hånskrattade de och sade att de hoppas att jag aldrig någonsin skaffar en brukshund. Jag lärde mig mycket, men kanske inte så mycket om spår som om träningsteorier. Större delen av lägret handlade om att diskutera om vad som var rätt och fel med de andra deltagarna. Det kändes rätt ensamt, då de alla hade en annan åsikt än vad jag hade, och att min åsikt, samma åsikt som alla andra klickertränare har, var "ett nybörjarmisstag". Något hände under sommaren. Det var som en knapp som slogs på. Plötsligt blev Nelson lite mer... hanterbar. Jag slutade använda koppel eftersom han faktiskt började lyssna på vad jag sade. Jag kunde börja träna med honom på riktigt. Vi gick en lydnadskurs till. Vi hade jättekul. Och sedan började vi träningstävla. Det är en jävla rollercoaster, det är vad det är. Nelson vill, Nelson vill inte. Nelson orkar, Nelson orkar inte. Nelson bryr sig, Nelson bryr sig inte. Och det märks inte på honom i förväg. Vad som känns viktigt för mig är inte resultatet. Det är att han försöker göra vad jag ber honom om. Vi kan alla momenten. Vi vet hur man gör. Vi har störningstränat och uthållighetstränat. Men Nelson har fortfarande, alltid, en egen agenda. Och den skulle kunna vara något helt annat än det vi håller på med. Den brukar vara något helt annat än det vi håller på med. På vår första träningstävling i lydnad fick vi 74p. 74p. Man skulle kunna gråta. Men det gjorde vi inte, vi firade, eftersom Nelson verkligen verkligen försökte. Det är nog vår bästa tävling hittills, trots resultatet. Det var mer än 30 grader varmt och lille Nelson kämpade på så gott han orkade. Men det blev några glömda sitt. Ett par nollor. Det spelar ingen roll. Han försökte. Jag var jätteglad. Vi träningstävlade lite till, fick ett förstapris med en andraplats. Men det gick alldeles värdelöst, han var inte med mig alls. Han var ointresserad och dryg. Det gick upp och ner och upp och ner och det var ett tärningsslag om han skulle jobba med mig eller mot mig. Vi tävlade officiellt. Rallylydnad. Första tävlingen blev frivillig disk från min sida. Jag var stolt och glad, Nelson gjorde sitt bästa med de förutsättningarna jag gav honom på tävlingsdagen, vilka var alldeles värdelösa. Uppflyttningspoäng på tävling två. Och sedan. Tävling tre. Det är ett under att vi ens tog oss igenom banhelvetet. Nelson var en riktig demon. Och då bara gav jag upp. Jag orkade inte mer. Jag skippade alla andra tävlingar och träningstävlingar vi anmält oss till. Jag har lagt ner min själ i att träna med honom, jag har gjort allt jag kan. De säger att det aldrig är hundens fel, bara ägarens, men jag tyckte jag hade prövat allt, gett honom allt jag är kapabel till. Som att kasta pärlor för svin. Jag grät och grät i flera dagar. Och sedan kom jag ihåg spårlägret och deras förslag. Och jag kände att nej. Om positiv träning inte fungerar, så får jag väl testa att bestraffa honom. Så jag testade. Jag tog tag i nackskinnet när han tappade sugen. Och visst - det gav resultat. Han försökte mer. Han gjorde mer. Han jobbade mer. Men jag tappade mig själv. Det är inte så jag vill behöva träna. Jag vill inte behöva skrämma min hund till att vilja jobba med mig. Och nu. 3 månader senare. Nu är det ett absolut vakuum här hemma. Nelson är lycklig, men det är inte jag. Vi har inte tränat en enda gång sedan dess. Jag har blivit en tråkmatte. Jag har aldrig med godis. Jag har aldrig med leksak. Jag har aldrig med min själ. Vi går långpromenader och det är ju det Nelson vill. Promenera, springa, leka, sniffa. Men det är inte det jag vill. Jag har haft svackor innan, men det här är ingen svacka. Nu har jag tappat det på riktigt. Vi har lekt agility istället. Det är det Nelson vill. Jag bryr mig inte, men det är i alla fall någonting som vi kan göra tillsammans. Han gjorde sig illa för en månad sedan på banan, och tränaren, som jag har väldigt stort förtroende för, nämnde försiktigt att jag kanske skall överväga att inte hålla på med agility pga Nelsons kroppsbyggnad. Att skaderisken är stor. Och jag är ett svart hål nu. Jag har struntat i kurstillfällena. Inte ens ringt in mig som sjuk. Bara gett upp. Det enda jag kunde få honom att tycka var roligt. Det enda vi kunde göra tillsammans som inte bara var att promenera. Jag skiter i det här nu. Nelson får bli en sällskapshund. Men det är ju inte en sällskapshund jag vill ha. Nej, det är ju inte en sällskapshund jag vill ha. Jag vill ha en hund att träna med. Att jobba ihop med. Att vara ett team med. Men varningsklockorna ringer. Om jag skaffar en till hund, en brukshund, vad händer då om det spårlägerdeltagarna sade var sant? Vad händer om det visar sig att det inte är Nelson som är ointresserad av att träna utan det är jag som är en dålig hundtränare? Vad händer om den nya hunden inte heller vill träna? Vad händer om jag inte kommer ur min träningsuppgivenhet trots en ny träningsglad hund? Jag har skrivit hundra sådana här inlägg. Bloggen ser gnälligare och gnälligare ut. Men det är just det jag menar. Det är klart att det kan gå dåligt ibland, men jag klarar inte av sådana här totala toppar och dalar. Det blir inget kul om allt lämnas åt chans. Det är därför jag blir sällskapshundägare nu, och Nelson blir en sällskapshund, med risk för att låta överdramatisk. Kanske skaffar vi en hund till om ett år när vi hunnit tänka igenom det ordentligt. Kanske växer Nelson upp och blir mer intresserad av träning. Vi får se. Men i nuläget, och med största sannolikhet även en bra stund framöver, ligger allt som har med träning att göra med på hyllan. Oj, nu var det länge sedan jag skrev någonting! Men det är väl mest för att det inte har hänt något större. Vardagslydnadskursen har tagit slut, så nu har vi bara agilitykursen på torsdagar kvar. Och faktum är att de senaste två veckorna har vi inte tränat så mycket mer än så. Det har knappt varit någon träning på "fritiden" alls. Ja, förutom massvis med lösträning då - just nu går vi varenda promenad med långlina.
Vi laddar inför helgen då vi skall på lydnadsläger. Det skall bli roligt, och förhoppningsvis får jag några tips för hur jag skall kunna utöka hans koncentrationsförmåga. Jag har funderat lite på om vi skall deltaga i lydnadsträningstävling den 23:e juli, men jag vet inte. Vi får se hur långt vi har kommit tills dess, om det ens är värt det. Övriga tävlingar som vi planerade nu i sommar har jag faktiskt inte anmält mig till. Jag känner mig lite schizo - jag blir sugen på att träna än det ena, än det andra, och tycker inte att vi känns redo i något. Det blir så tråkigt att starta i både rally och HtM och inoff lydnad om ingenting känns riktigt bra. Nu har vi ju fortfarande lite tid kvar innan vi måste ha anmält oss, så jag har tid att vela lite till på vad vi skall syssla med. Huvudsaken är ju att vi skall ha roligt, inte tvinga oss till att tävla innan vi verkligen känner för det. Idag är jag helt oförklarligt på jättedåligt humör. Allt är bara bajs och jag känner hur det börjar koka i mig av minsta lilla. Men mest känner jag mig bara som världens mest bortskämda i-landsbarn eftersom inget som har hänt idag egentligen är något att bli upprörd över. Men den som lyckas förklara något sådant för min hjärna är nog värdig ett nobelpris...
Den här helgen var det karneval här, något som bara händer var fjärde år. Tråktant som jag är skippade jag karnevalen helt och hållet, förutom karnevalståget som ju bara måste ses. Tanken var att vi skulle promenera till stan idag för att se det, men vi blev så sena att vi var tvungna att ta bilen, leta parkeringsplats långt ut i tjotaheiti då allt på flera kilometers radie är avspärrat och springa som tokar för att hinna. Bajs också, det är inte så man vill börja dagen. Väl där skulle vi träffa mina kompisar, men vi fastnade på fel sida av vägen så det blev bara bajs av det. Dessutom så ösregnade det rakt igenom mina skor och mitt regnställ och jag var så kall och blöt och ynklig, och tåget var inte särskilt bra i år. Så det var bara bajs det också. Vi hade planerat att leka med en hundkompis idag, men det fick ställas in pga regnet. Bajs. Sedan slutade internet fungera, jag lagade äcklig mat, min hudsjukdom spökar och jag försökte träna med Nelson som var så ofokuserad att jag började misstänka att han blivit lobotomerad. BAJS. Dessutom hittade jag inte en enda penna till att skriva träningdagbok. BAJSBAJSBAJSBAJS. Måtte jag bli sömnig snart så jag kan sova bort resten av den här skiten. >.< Idag gjorde vi MH. Det var hur kul som helst, och Nelson var massaduktig. Resultatet och videon från det finns att se i fliken "MH" under "Nelson" i huvudmenyn. Dessutom är jag så snäll att jag länkar direkt till dem här.
Överlag gick det som förväntat, med några mindre förvåningar. Den absolut största var hans ointresse för testledaren och figuranterna. Han har ju annars börjat med den dåliga vanan att yla av glädje när han ser en människa, men idag var han helt ointresserad. Knäppgöken! Lite extra stolta är vi då vi fick höra av uppfödarna att detta är det snyggaste Cardigan-MH de sett. Visst tävlar man bara mot sig själv man det känns jävligt gött att vara bäst någon gång då och då. ;) |
Archives
November 2016
Categories
All
|