Det var väldigt länge sedan sist. Jag tänker inte säga att jag skall komma igång med bloggandet mer nu, för det kommer jag inte. Jag tänkte mest bara göra en uppdatering av läget till de som fortfarande tittar in här ibland.
Det var som sagt väldigt länge sedan sist. Lydnadslägret i somras var det sista jag skrev om. Och det har hänt hur mycket som helst sedan dess. Vi gick ett spårläget. Vi har träningstävlat. Vi har till och med tävlat. Men en sak i taget.
Lydnadslägret var lärorikt och bra, men det gick katastrofalt dåligt för oss. Underhunden kunde inte ens hålla ögonkontakt med mig, så vi fick mest ut teoretisk kunskap av det. Det gick liksom inte att få ut något praktiskt av det när jag inte ens kunde få honom att titta på mig.
Spårlägret var... intressant. Det har gjort mig till en både bättre och sämre hundägare och människa. Det var vi och sju brukshundar av typen malle/schäfer/HH. Därmed också en massa "BK-folk", som har sitt speciella sätt att träna. Nelson, som ju har en egen agenda varenda gång vi tränar, fick mig att få så mycket skit av ledaren och deltagarna. "Varför säger du inte till honom? Varför brottar du inte ner honom? Varför drar du inte honom i nackskinnet?" Ledaren slet honom i halsbandet en gång och då blev jag förbannad. Så -GÖR- man inte med min hund. Punkt slut. Då hånskrattade de och sade att de hoppas att jag aldrig någonsin skaffar en brukshund. Jag lärde mig mycket, men kanske inte så mycket om spår som om träningsteorier. Större delen av lägret handlade om att diskutera om vad som var rätt och fel med de andra deltagarna. Det kändes rätt ensamt, då de alla hade en annan åsikt än vad jag hade, och att min åsikt, samma åsikt som alla andra klickertränare har, var "ett nybörjarmisstag".
Något hände under sommaren. Det var som en knapp som slogs på. Plötsligt blev Nelson lite mer... hanterbar. Jag slutade använda koppel eftersom han faktiskt började lyssna på vad jag sade. Jag kunde börja träna med honom på riktigt. Vi gick en lydnadskurs till. Vi hade jättekul. Och sedan började vi träningstävla.
Det är en jävla rollercoaster, det är vad det är. Nelson vill, Nelson vill inte. Nelson orkar, Nelson orkar inte. Nelson bryr sig, Nelson bryr sig inte. Och det märks inte på honom i förväg. Vad som känns viktigt för mig är inte resultatet. Det är att han försöker göra vad jag ber honom om. Vi kan alla momenten. Vi vet hur man gör. Vi har störningstränat och uthållighetstränat. Men Nelson har fortfarande, alltid, en egen agenda. Och den skulle kunna vara något helt annat än det vi håller på med. Den brukar vara något helt annat än det vi håller på med.
På vår första träningstävling i lydnad fick vi 74p. 74p. Man skulle kunna gråta. Men det gjorde vi inte, vi firade, eftersom Nelson verkligen verkligen försökte. Det är nog vår bästa tävling hittills, trots resultatet. Det var mer än 30 grader varmt och lille Nelson kämpade på så gott han orkade. Men det blev några glömda sitt. Ett par nollor. Det spelar ingen roll. Han försökte. Jag var jätteglad.
Vi träningstävlade lite till, fick ett förstapris med en andraplats. Men det gick alldeles värdelöst, han var inte med mig alls. Han var ointresserad och dryg. Det gick upp och ner och upp och ner och det var ett tärningsslag om han skulle jobba med mig eller mot mig.
Vi tävlade officiellt. Rallylydnad. Första tävlingen blev frivillig disk från min sida. Jag var stolt och glad, Nelson gjorde sitt bästa med de förutsättningarna jag gav honom på tävlingsdagen, vilka var alldeles värdelösa. Uppflyttningspoäng på tävling två. Och sedan. Tävling tre. Det är ett under att vi ens tog oss igenom banhelvetet. Nelson var en riktig demon. Och då bara gav jag upp. Jag orkade inte mer. Jag skippade alla andra tävlingar och träningstävlingar vi anmält oss till. Jag har lagt ner min själ i att träna med honom, jag har gjort allt jag kan. De säger att det aldrig är hundens fel, bara ägarens, men jag tyckte jag hade prövat allt, gett honom allt jag är kapabel till. Som att kasta pärlor för svin. Jag grät och grät i flera dagar. Och sedan kom jag ihåg spårlägret och deras förslag. Och jag kände att nej. Om positiv träning inte fungerar, så får jag väl testa att bestraffa honom.
Så jag testade. Jag tog tag i nackskinnet när han tappade sugen. Och visst - det gav resultat. Han försökte mer. Han gjorde mer. Han jobbade mer. Men jag tappade mig själv. Det är inte så jag vill behöva träna. Jag vill inte behöva skrämma min hund till att vilja jobba med mig.
Och nu. 3 månader senare. Nu är det ett absolut vakuum här hemma. Nelson är lycklig, men det är inte jag. Vi har inte tränat en enda gång sedan dess. Jag har blivit en tråkmatte. Jag har aldrig med godis. Jag har aldrig med leksak. Jag har aldrig med min själ. Vi går långpromenader och det är ju det Nelson vill. Promenera, springa, leka, sniffa. Men det är inte det jag vill. Jag har haft svackor innan, men det här är ingen svacka. Nu har jag tappat det på riktigt.
Vi har lekt agility istället. Det är det Nelson vill. Jag bryr mig inte, men det är i alla fall någonting som vi kan göra tillsammans. Han gjorde sig illa för en månad sedan på banan, och tränaren, som jag har väldigt stort förtroende för, nämnde försiktigt att jag kanske skall överväga att inte hålla på med agility pga Nelsons kroppsbyggnad. Att skaderisken är stor. Och jag är ett svart hål nu. Jag har struntat i kurstillfällena. Inte ens ringt in mig som sjuk. Bara gett upp. Det enda jag kunde få honom att tycka var roligt. Det enda vi kunde göra tillsammans som inte bara var att promenera. Jag skiter i det här nu. Nelson får bli en sällskapshund. Men det är ju inte en sällskapshund jag vill ha.
Nej, det är ju inte en sällskapshund jag vill ha. Jag vill ha en hund att träna med. Att jobba ihop med. Att vara ett team med. Men varningsklockorna ringer. Om jag skaffar en till hund, en brukshund, vad händer då om det spårlägerdeltagarna sade var sant? Vad händer om det visar sig att det inte är Nelson som är ointresserad av att träna utan det är jag som är en dålig hundtränare? Vad händer om den nya hunden inte heller vill träna? Vad händer om jag inte kommer ur min träningsuppgivenhet trots en ny träningsglad hund?
Jag har skrivit hundra sådana här inlägg. Bloggen ser gnälligare och gnälligare ut. Men det är just det jag menar. Det är klart att det kan gå dåligt ibland, men jag klarar inte av sådana här totala toppar och dalar. Det blir inget kul om allt lämnas åt chans. Det är därför jag blir sällskapshundägare nu, och Nelson blir en sällskapshund, med risk för att låta överdramatisk. Kanske skaffar vi en hund till om ett år när vi hunnit tänka igenom det ordentligt. Kanske växer Nelson upp och blir mer intresserad av träning. Vi får se. Men i nuläget, och med största sannolikhet även en bra stund framöver, ligger allt som har med träning att göra med på hyllan.
Det var som sagt väldigt länge sedan sist. Lydnadslägret i somras var det sista jag skrev om. Och det har hänt hur mycket som helst sedan dess. Vi gick ett spårläget. Vi har träningstävlat. Vi har till och med tävlat. Men en sak i taget.
Lydnadslägret var lärorikt och bra, men det gick katastrofalt dåligt för oss. Underhunden kunde inte ens hålla ögonkontakt med mig, så vi fick mest ut teoretisk kunskap av det. Det gick liksom inte att få ut något praktiskt av det när jag inte ens kunde få honom att titta på mig.
Spårlägret var... intressant. Det har gjort mig till en både bättre och sämre hundägare och människa. Det var vi och sju brukshundar av typen malle/schäfer/HH. Därmed också en massa "BK-folk", som har sitt speciella sätt att träna. Nelson, som ju har en egen agenda varenda gång vi tränar, fick mig att få så mycket skit av ledaren och deltagarna. "Varför säger du inte till honom? Varför brottar du inte ner honom? Varför drar du inte honom i nackskinnet?" Ledaren slet honom i halsbandet en gång och då blev jag förbannad. Så -GÖR- man inte med min hund. Punkt slut. Då hånskrattade de och sade att de hoppas att jag aldrig någonsin skaffar en brukshund. Jag lärde mig mycket, men kanske inte så mycket om spår som om träningsteorier. Större delen av lägret handlade om att diskutera om vad som var rätt och fel med de andra deltagarna. Det kändes rätt ensamt, då de alla hade en annan åsikt än vad jag hade, och att min åsikt, samma åsikt som alla andra klickertränare har, var "ett nybörjarmisstag".
Något hände under sommaren. Det var som en knapp som slogs på. Plötsligt blev Nelson lite mer... hanterbar. Jag slutade använda koppel eftersom han faktiskt började lyssna på vad jag sade. Jag kunde börja träna med honom på riktigt. Vi gick en lydnadskurs till. Vi hade jättekul. Och sedan började vi träningstävla.
Det är en jävla rollercoaster, det är vad det är. Nelson vill, Nelson vill inte. Nelson orkar, Nelson orkar inte. Nelson bryr sig, Nelson bryr sig inte. Och det märks inte på honom i förväg. Vad som känns viktigt för mig är inte resultatet. Det är att han försöker göra vad jag ber honom om. Vi kan alla momenten. Vi vet hur man gör. Vi har störningstränat och uthållighetstränat. Men Nelson har fortfarande, alltid, en egen agenda. Och den skulle kunna vara något helt annat än det vi håller på med. Den brukar vara något helt annat än det vi håller på med.
På vår första träningstävling i lydnad fick vi 74p. 74p. Man skulle kunna gråta. Men det gjorde vi inte, vi firade, eftersom Nelson verkligen verkligen försökte. Det är nog vår bästa tävling hittills, trots resultatet. Det var mer än 30 grader varmt och lille Nelson kämpade på så gott han orkade. Men det blev några glömda sitt. Ett par nollor. Det spelar ingen roll. Han försökte. Jag var jätteglad.
Vi träningstävlade lite till, fick ett förstapris med en andraplats. Men det gick alldeles värdelöst, han var inte med mig alls. Han var ointresserad och dryg. Det gick upp och ner och upp och ner och det var ett tärningsslag om han skulle jobba med mig eller mot mig.
Vi tävlade officiellt. Rallylydnad. Första tävlingen blev frivillig disk från min sida. Jag var stolt och glad, Nelson gjorde sitt bästa med de förutsättningarna jag gav honom på tävlingsdagen, vilka var alldeles värdelösa. Uppflyttningspoäng på tävling två. Och sedan. Tävling tre. Det är ett under att vi ens tog oss igenom banhelvetet. Nelson var en riktig demon. Och då bara gav jag upp. Jag orkade inte mer. Jag skippade alla andra tävlingar och träningstävlingar vi anmält oss till. Jag har lagt ner min själ i att träna med honom, jag har gjort allt jag kan. De säger att det aldrig är hundens fel, bara ägarens, men jag tyckte jag hade prövat allt, gett honom allt jag är kapabel till. Som att kasta pärlor för svin. Jag grät och grät i flera dagar. Och sedan kom jag ihåg spårlägret och deras förslag. Och jag kände att nej. Om positiv träning inte fungerar, så får jag väl testa att bestraffa honom.
Så jag testade. Jag tog tag i nackskinnet när han tappade sugen. Och visst - det gav resultat. Han försökte mer. Han gjorde mer. Han jobbade mer. Men jag tappade mig själv. Det är inte så jag vill behöva träna. Jag vill inte behöva skrämma min hund till att vilja jobba med mig.
Och nu. 3 månader senare. Nu är det ett absolut vakuum här hemma. Nelson är lycklig, men det är inte jag. Vi har inte tränat en enda gång sedan dess. Jag har blivit en tråkmatte. Jag har aldrig med godis. Jag har aldrig med leksak. Jag har aldrig med min själ. Vi går långpromenader och det är ju det Nelson vill. Promenera, springa, leka, sniffa. Men det är inte det jag vill. Jag har haft svackor innan, men det här är ingen svacka. Nu har jag tappat det på riktigt.
Vi har lekt agility istället. Det är det Nelson vill. Jag bryr mig inte, men det är i alla fall någonting som vi kan göra tillsammans. Han gjorde sig illa för en månad sedan på banan, och tränaren, som jag har väldigt stort förtroende för, nämnde försiktigt att jag kanske skall överväga att inte hålla på med agility pga Nelsons kroppsbyggnad. Att skaderisken är stor. Och jag är ett svart hål nu. Jag har struntat i kurstillfällena. Inte ens ringt in mig som sjuk. Bara gett upp. Det enda jag kunde få honom att tycka var roligt. Det enda vi kunde göra tillsammans som inte bara var att promenera. Jag skiter i det här nu. Nelson får bli en sällskapshund. Men det är ju inte en sällskapshund jag vill ha.
Nej, det är ju inte en sällskapshund jag vill ha. Jag vill ha en hund att träna med. Att jobba ihop med. Att vara ett team med. Men varningsklockorna ringer. Om jag skaffar en till hund, en brukshund, vad händer då om det spårlägerdeltagarna sade var sant? Vad händer om det visar sig att det inte är Nelson som är ointresserad av att träna utan det är jag som är en dålig hundtränare? Vad händer om den nya hunden inte heller vill träna? Vad händer om jag inte kommer ur min träningsuppgivenhet trots en ny träningsglad hund?
Jag har skrivit hundra sådana här inlägg. Bloggen ser gnälligare och gnälligare ut. Men det är just det jag menar. Det är klart att det kan gå dåligt ibland, men jag klarar inte av sådana här totala toppar och dalar. Det blir inget kul om allt lämnas åt chans. Det är därför jag blir sällskapshundägare nu, och Nelson blir en sällskapshund, med risk för att låta överdramatisk. Kanske skaffar vi en hund till om ett år när vi hunnit tänka igenom det ordentligt. Kanske växer Nelson upp och blir mer intresserad av träning. Vi får se. Men i nuläget, och med största sannolikhet även en bra stund framöver, ligger allt som har med träning att göra med på hyllan.