Än har jag inte sett att han reagerat på någon annan än Primus, vilket är skönt. Jag hoppas att han inte får några bestående men.
Idag träffade vi Primus i rastgården för första gången efter "attacken". Han var kopplad, så jag vågade släppa Nelson och Zack. Och Nelson? Han vågade inte gå fram, vilket är väldigt olikt honom. Jag är inte van vid att se honom påverkad av något alls, än mindre andra hundar som annars är hans största lycka i världen. Han skakar alltid av sig saker på någon sekund. Men nej, han vågade inte ens fram för att hälsa. Han frustrationsskällde som han ofta gör, vilket för det mesta retar upp mer än något annat han kan göra men det har han inte insett än, men höll sig på några meters avstånd. Förutom att han såg till att inte komma för nära Primus var han som vanligt, men det är mycket mer reaktion än vad jag har sett från Nelson, någonsin.
Än har jag inte sett att han reagerat på någon annan än Primus, vilket är skönt. Jag hoppas att han inte får några bestående men.
0 Comments
Dagen till ära har jag skrivit en sång. Jag menar, något måste man ju göra när man sitter i hundrastgården och häckar. Friends pee together. Lalalala.
Friends run free together. Lalalala. Friends chase dames together. Lalalala. Friends play games together. Lalalala. Friends will chase you with a stick. Friends will kindly lick your dick. Friends will bark when you bark too. Friends will share his toys with you. Friends never argue (more than a bit). Friends run in circles and make you stay fit. Friends won't sleep while you're around. Friends will help you tear the socks you found. If you bite too hard I won't scream at you. If you eat stuff I must eat it too. If you snuggle up very close to me, I won't think you are being creepy. Sedan var det dags att gå så jag kom inte längre. Men detta definierar mer eller mindre min dag idag. Jag tänkte bjuda på några bilder från idag. Det är då inga mästerverk, det kan jag lova, men de är lite mysiga i alla fall! Och, eftersom jag ännu inte fattat hur min kamera fungerar, råkade jag börja filma istället för fota utan att fatta det förräns halvvägs igenom filmen. Sedan hittade jag inte knappen för att sluta spela in. XD Den är 12 sekunder lång och bara Nelson som andas, men eftersom han är så förbaskat söt så tyckte jag att jag kunde lägga in den i alla fall. Allt ser alltid så olika ut på stillbilder jämfört med filmer. Så här har ni nu för första gången: Nelson i rörelse. Hur är det möjligt att trots att Nelson är den överjävligaste jag någonsin träffat, är han ändå bättre än alla andra hundar med hästlängder?
Idag bor Zack hemma hos oss. Det är kul, tycker jag, eftersom han har en speciell plats i mitt hjärta. Jag vet inte riktigt vad det är som är så speciellt med honom, egentligen. Som husse sade, "men han är ju bara en vanlig hund..?". Kanske det, kanske, men en ovanligt fin sådan.
Zacks matte och husse tittar på Cesar Millan och avgudar denna man. Vilket innebär att (stackars) Zack är uppfostrad på hans sätt. Vilket i sin tur innebär att han inte lyssnar på glada och positiva kommandon. Vilket i sin tur innebär att jag måste försöka bete mig som Cesar Millan för en dag för att det inte skall bli kaos här. Herrejisses! Nog är det bra för att bli av med aggressioner. Att skrika och dra i hunden och nejja och fya. Att rycka i kopplet. Att sparka i magen. Men inte fan kan det vara bra, varken för hunden eller relationen. Zack lyssnar nämligen bara på kommandon om man står upp, håller honom i nackskinnet och halvskriker åt honom. Vilket blir ett smärre problem när han tar något han inte får och springer iväg med det. Typ mattes glasögon. Eller en läderstövel. Då får man jaga honom läääänge innan han tröttnar. Han får inte vara i soffan, för då är han på samma höjd som människorna och då bryter helvetet löst. Det får mig att inse att Nelson kanske inte är riktigt så dåligt uppfostrad som man kan tro. Faktiskt. Det är en liten tröst för jag tycker fortfarande att det inte är okej att nafsa i människor, även om man bara är nio månader, men jag tycker faktiskt jag har bättre kontroll över Nelson än vad Zacks matte har över honom. Men, mysigt är det att ha Zack över i alla fall. Jag har fullt sjå att hålla överlyckliga Nelson ifrån honom så han kan vila. Nelson ödslar ingen tid på att vila. Inte när det finns en hundkompis i närheten! Han är så fruktansvärt varm att jag inte vet om jag vågar hålla honom i famnen tills han somnar heller. Jag får väl ta fram det där manliga kylhalsbandet, kanske. De spelade Jesus Christ Superstar, eller som husse kallar det, Jesus Superchrist, i Dalby Stenbrott för gratis pengar, så vi hängde med mor, far och några familjekompisar dit. Hunden hängde självklart också med. Det var ungefär 2000 pers där allt som allt, så vi såg med andra ord absolut ingenting. Men hörde gjorde vi. Och det var väl trevligt.
Nelson uppförde sig rätt bra. Utom en gång när han slet sig när jag inte var beredd och sprang mot en annan hund. Jag skämdes ihjäl och hatade mig själv så mycket att jag kunnat hoppa utför stupet där och då. Jag tror till och med att jag glömde be om ursäkt, vilket gör det ännu värre. Förutom det skällde han bara ca 5 gånger under föreställningen, vilket var klart färre än det antal hundar som passerade oss med mindre än 5 meters avstånd. Framsteg? Nja, han var nog snarare distraherad av annat. Jag är så trött och uppgiven just nu. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Hittills har jag aldrig någonsin funderat på om det var rätt att skaffa hund, det har varit en självklarhet, men just nu undrar jag för första gången om det verkligen var en så smart idé. Jag har verkligen lagt ner min själ i Nelsons uppfostran, men jag känner att det inte har lett till någonting. Jag har läst en miljon böcker, jag har läst en miljon trådar på forum, jag har gått kurser. Däremot har jag ingen praktisk erfarenhet såklart, men jag har teoretisk så att det sprutar ur öronen. Och jag försöker verkligen. Och det leder ingenstans. Vi står stilla och stampar, medan Nelson äter på saker och nafsar på människor och hoppar när han hälsar och skäller efter hundar och drar i kopplet och springer efter vilt. Jag fattar inte hur kreti och pleti utan något som helst hundintresse eller -erfarenhet kan uppfostra sina hundar tusen gånger bättre än vad jag kan. Jag har svårt att tro att Nelson skulle vara så mycket svårare än gemene hund. Jag gör allt man skall. Jag klickertränar, jag berömmer jättemycket när han gör rätt, det skulle aldrig falla mig in att skrämma honom till att lyda eller att göra honom illa och jag älskar honom till bitar och jag låter honom veta det. Men det räcker inte. Det hjälper inte. Det är inte nog i alla fall. Jag är inte nog i alla fall. Jag är medveten om att han är i samma ålder som alla Blocketomplaceringar. Jag är medveten om att han är en tonåring. Men han hade sin värsta tonårsperiod hittills redan vid sex månaders ålder. Nu är han bara Nelson, samma som alltid. Samma beteende som han alltid har haft sedan vi fick honom. Och det är just det som är problemet. Jag kan inte skylla på slyngelåldern nu. Jag kan inte hoppas att det blir bättre med tiden. För han har alltid varit såhär. Varför klarar jag inte av att uppfostra hund? Her name was Brahbrah. No, I think it was Barbara. Her name was Brahbrah. It was Barbara, there's no such name as Brahbrah. ... är det enda jag kan tänka på när jag tänker på Nelsons framtida dagmattes namn. Se nedan för referens, 1:53. Det kändes bra. Husse och hon kände varandra sedan innan, visade det sig när vi sågs. Husse har lagat hennes bil på jobbet. Vi bor i en liten värld...
Vi tog en mycket kort promenad tillsammans så hon fick en känsla om hur Nelson är. Vi gick in i hundrastgården bredvid hennes hus och lät Nelson leka med andra hundar och det var nog en bra idé, så man kunde prata igenom vad man skall tänka på etc. Jag skall för säkerhets skull skriva en liten lista med grejor att tänka på. Vilka kommandon han kan. Hur hon skall göra vid hundmöten. Och så vidare und so weiter. Så skönt känns det att slippa oroa sig över just detta. Lättnad! Nu har jag helt slut på tålamod. Nu är det såhääär långt kvar att han åker upp på Blocket. Han har skällt hela natten och inte låtit oss sova en blund, ännu en gång, och när jag varknade imorse ser jag att han har slitit sönder mitt enda par skor. Mitt svindyra enda par skor, eftersom det enda jag kan, och alltid har kunnat, gå i är super-duper-gympaskor. Så nu får jag gå barfota tills vi kan ta oss till mamma och låna ett par gympaskor av henne, som jag ändå kommer få skoskav av, för att sedan åka till någon sportaffär och punga ut 2000 kr för ett par skor jag bara panikköper och kommer ångra senare, för att sedan svälta resten av månaden.
Allt på en timme, för efter det måste vi till hans potentiella dagmatte. Jag tror att jag älskar honom, någonstans långt inne har jag för mig att det finns någon form av kärlekskänslor, men såhär arg har jag aldrig varit på honom tidigare. Någonsin. Klockan 22, kvällsprommis i skogen tänkte vi. Så mysigt! När vi kommer dit har de släckt alla lysen för det var för sent. Bäcksvart var det, så vi vågade inte gå in i skogen utan lamporna. Tänk så hade vi gått vilse? Så vi hoppar lite på stenar etc i skogsbrynet innan vi åker hem en kvart senare. Totalt slöseri med bensin, tid och Nelsons och mitt tålamod.
Husse övertalar mig på väg hem att handla en McFlurry på McDonalds. Plötsligt, en liten kattunge i buskarna på den ö mellan motorvägarna McDonalds ligger på. Vi spenderar nästan exakt två timmar med att försöka fånga den utan resultat, och min McFlurry dimper i golvet på bilen utan att jag ens hinner röra den. Med McFlurry överallt, en döende kattunge på vift och Nelson tokskällandes i baksätet ger vi upp och åker hem. Nu är klockan halv tre och vi kom nyss hem, jag är klarvaken och kan inte tänka mig att sova, trots att vi skall träffa Nelsons potentiella dagmatte tidigt imorgon. Är det bara jag som råkar ut för såhär episka misslyckanden på åtminstone veckolig basis, eller är det likadant för alla? Det var länge sedan vi vägde Herr Tonåring nu, men djuraffären hade en våg så vi passade på att använda den när vi ändå var där. 17,85 kilogram. 9 månader och tio dagar gammal. Undrar hur mycket till han växer? Jag hoppas på några kilo till.
|
Archives
November 2016
Categories
All
|