Nelson uppförde sig rätt bra. Utom en gång när han slet sig när jag inte var beredd och sprang mot en annan hund. Jag skämdes ihjäl och hatade mig själv så mycket att jag kunnat hoppa utför stupet där och då. Jag tror till och med att jag glömde be om ursäkt, vilket gör det ännu värre. Förutom det skällde han bara ca 5 gånger under föreställningen, vilket var klart färre än det antal hundar som passerade oss med mindre än 5 meters avstånd. Framsteg? Nja, han var nog snarare distraherad av annat.
Jag är så trött och uppgiven just nu. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Hittills har jag aldrig någonsin funderat på om det var rätt att skaffa hund, det har varit en självklarhet, men just nu undrar jag för första gången om det verkligen var en så smart idé.
Jag har verkligen lagt ner min själ i Nelsons uppfostran, men jag känner att det inte har lett till någonting. Jag har läst en miljon böcker, jag har läst en miljon trådar på forum, jag har gått kurser. Däremot har jag ingen praktisk erfarenhet såklart, men jag har teoretisk så att det sprutar ur öronen. Och jag försöker verkligen. Och det leder ingenstans. Vi står stilla och stampar, medan Nelson äter på saker och nafsar på människor och hoppar när han hälsar och skäller efter hundar och drar i kopplet och springer efter vilt. Jag fattar inte hur kreti och pleti utan något som helst hundintresse eller -erfarenhet kan uppfostra sina hundar tusen gånger bättre än vad jag kan. Jag har svårt att tro att Nelson skulle vara så mycket svårare än gemene hund.
Jag gör allt man skall. Jag klickertränar, jag berömmer jättemycket när han gör rätt, det skulle aldrig falla mig in att skrämma honom till att lyda eller att göra honom illa och jag älskar honom till bitar och jag låter honom veta det. Men det räcker inte. Det hjälper inte. Det är inte nog i alla fall.
Jag är inte nog i alla fall.
Jag är medveten om att han är i samma ålder som alla Blocketomplaceringar. Jag är medveten om att han är en tonåring. Men han hade sin värsta tonårsperiod hittills redan vid sex månaders ålder. Nu är han bara Nelson, samma som alltid. Samma beteende som han alltid har haft sedan vi fick honom. Och det är just det som är problemet. Jag kan inte skylla på slyngelåldern nu. Jag kan inte hoppas att det blir bättre med tiden. För han har alltid varit såhär.
Varför klarar jag inte av att uppfostra hund?