Idag bor Zack hemma hos oss. Det är kul, tycker jag, eftersom han har en speciell plats i mitt hjärta. Jag vet inte riktigt vad det är som är så speciellt med honom, egentligen. Som husse sade, "men han är ju bara en vanlig hund..?". Kanske det, kanske, men en ovanligt fin sådan.
Zacks matte och husse tittar på Cesar Millan och avgudar denna man. Vilket innebär att (stackars) Zack är uppfostrad på hans sätt. Vilket i sin tur innebär att han inte lyssnar på glada och positiva kommandon. Vilket i sin tur innebär att jag måste försöka bete mig som Cesar Millan för en dag för att det inte skall bli kaos här.
Herrejisses!
Nog är det bra för att bli av med aggressioner. Att skrika och dra i hunden och nejja och fya. Att rycka i kopplet. Att sparka i magen. Men inte fan kan det vara bra, varken för hunden eller relationen. Zack lyssnar nämligen bara på kommandon om man står upp, håller honom i nackskinnet och halvskriker åt honom. Vilket blir ett smärre problem när han tar något han inte får och springer iväg med det. Typ mattes glasögon. Eller en läderstövel. Då får man jaga honom läääänge innan han tröttnar. Han får inte vara i soffan, för då är han på samma höjd som människorna och då bryter helvetet löst.
Det får mig att inse att Nelson kanske inte är riktigt så dåligt uppfostrad som man kan tro. Faktiskt. Det är en liten tröst för jag tycker fortfarande att det inte är okej att nafsa i människor, även om man bara är nio månader, men jag tycker faktiskt jag har bättre kontroll över Nelson än vad Zacks matte har över honom.
Men, mysigt är det att ha Zack över i alla fall. Jag har fullt sjå att hålla överlyckliga Nelson ifrån honom så han kan vila. Nelson ödslar ingen tid på att vila. Inte när det finns en hundkompis i närheten! Han är så fruktansvärt varm att jag inte vet om jag vågar hålla honom i famnen tills han somnar heller. Jag får väl ta fram det där manliga kylhalsbandet, kanske.
Zacks matte och husse tittar på Cesar Millan och avgudar denna man. Vilket innebär att (stackars) Zack är uppfostrad på hans sätt. Vilket i sin tur innebär att han inte lyssnar på glada och positiva kommandon. Vilket i sin tur innebär att jag måste försöka bete mig som Cesar Millan för en dag för att det inte skall bli kaos här.
Herrejisses!
Nog är det bra för att bli av med aggressioner. Att skrika och dra i hunden och nejja och fya. Att rycka i kopplet. Att sparka i magen. Men inte fan kan det vara bra, varken för hunden eller relationen. Zack lyssnar nämligen bara på kommandon om man står upp, håller honom i nackskinnet och halvskriker åt honom. Vilket blir ett smärre problem när han tar något han inte får och springer iväg med det. Typ mattes glasögon. Eller en läderstövel. Då får man jaga honom läääänge innan han tröttnar. Han får inte vara i soffan, för då är han på samma höjd som människorna och då bryter helvetet löst.
Det får mig att inse att Nelson kanske inte är riktigt så dåligt uppfostrad som man kan tro. Faktiskt. Det är en liten tröst för jag tycker fortfarande att det inte är okej att nafsa i människor, även om man bara är nio månader, men jag tycker faktiskt jag har bättre kontroll över Nelson än vad Zacks matte har över honom.
Men, mysigt är det att ha Zack över i alla fall. Jag har fullt sjå att hålla överlyckliga Nelson ifrån honom så han kan vila. Nelson ödslar ingen tid på att vila. Inte när det finns en hundkompis i närheten! Han är så fruktansvärt varm att jag inte vet om jag vågar hålla honom i famnen tills han somnar heller. Jag får väl ta fram det där manliga kylhalsbandet, kanske.