Tränaren som håller i vår vardagslydnad (som börjar nu på måndag, yay!) har kurser i både Lund och Helsingborg, men kurserna i Hbg ställdes in under veckan pga sportlovet. Istället hade hon en öppen promenad för alla att komma på, och inte ett öre kostade det. Gissa vilka snåljåpar som gick dit? Just precis, vi. Det var massanyttigt för Nelson att umgås med andra hundar, och träningen vi gjorde på Jägersro visade verkligen resultat. Vi hade jätteroligt och Nelson var så trött efteråt. Husse tog ett par bilder, både med vår kamera och med tränarens.
0 Comments
Jag är sjuk. Som vanligt. Har inte varit på föreläsningar på tre veckor nu. Är det inte läkarbesök i utredande syfte är det läkarbesök i förebyggande syfte och är det ingetdera spökar min hudsjukdom så jag inte kan gå. Det är så evinnerligt jobbigt. Jag jobbar mig igenom TV-serier i rasande fart, för mycket annat kan man inte göra när man inte kan röra sig.
Nelson har blivit mycket bättre på kontakt ute på promenader. Framförallt är fotpositionen (enligt mina ideal) skitsnygg. Den kommer liksom naturligt när Nelson tar kontakt, jag har inte satt något kommando på det än. Vi är någonstans mellan 5 och 10 steg med oavbruten kontakt, vilket nästan kändes omöjligt tidigare. Så yay för det! Den agilityförberedande kursen på Lunds BK börjar i slutet på mars och vi har fått plats. Det var väldigt fort, kul eftersom jag fick vänta ett år senaste gången jag anmälde mig till kurs hos dem. Jag är lite nervös, eftersom instruktören skrev som om alla ägare redan kunde agility men jag har ju ingen aning om något trots att jag försökt läsa på så gott jag kan! Agility var ju den enda hundsport jag sade att Nelson och jag aldrig skulle hålla på med för jag var så totalt ointresserad, men jag tror att Nelson hade älskat det och då blir det ju roligt för mig också. Vi får hoppas på att jag har rätt, och att jag inte är den enda på kursen som inte kan eller förstår ett jota. Det kom lite som en uppenbarelse igår, när jag belönade med leksak istället för godis under kontaktträningen. När var senaste gången jag gjorde det? Tre månader sedan? Och sedan, som en blixt från klar himmel, fattade jag allt.
Jag kan inte ens minnas senaste gången jag studsade runt och klappade händerna, så som Nelson tycker är så kul, när han gjort något bra. Numera heter det "Bra, vad duktig du är". Jag kan inte minnas senaste gången jag började kuta åt motsatta håll när Nelson inte kom på kommando. Numera sänker jag rösten och blir mer bestämd tills han kommer. Jag kan inte minnas senaste gången jag pratade med Nelson på sådär töntigt sätt när rösten går upp och ner och upp och ner och är jättespännande för corgiöron att lyssna på. När var senaste gången jag var rolig, egentligen? När var jag oförutsägbar sist? Det enda jag gör numera är att fya, hyssja, gnälla och neja. Hur i hela friden hände det här? Jag suckar över att han har blivit så tonårig, men hur mycket av det är egentligen han och inte jag som är att beskyllas för...? För att citera vår gamla rallytränare, det är inte så konstigt att han inte bryr sig om mig. Jag har varit en tråkmatte. En latmatte. En rutinmatte. Skäms på mig. Det här måste ändras! Husse jobbar idag och jag får lite extra tid ensam med Nelson. Så vi slängde på rallykopplet och gick ut till gräsmattan utanför. De första klicken gick seeeegt, men när jag började belöna med leksak fick jag minsann kontakt så det både räckte och blev över. Fotpositionen blev å andra sidan helt skev, för han skulle skutta framför mig hela tiden i halvgalopp. Men en sak i taget. Bra kontakt är hundra gånger viktigare än en snygg och jämn fotposition. Och kontakten blir bättre varje gång vi tränar. Success!
Note to self: sluta lata dig och börja belöna med leksak istället för godis! Förra gången vi försökte oss på rallylydnad slutade det med en tränare som sade att "det är inte så konstigt att han inte bryr sig om dig" och en mycket ledsen matte. Men nu har jag blivit inspirerad igen. Skyltarna skall printas, skylthållare (läs: grillpinnar) skall införskaffas, laminering skall fixas, men allting är ändå på gång.
Nu är det ju liksom inte rocket science vi håller på med här. Nelson kan gå fot i två steg inomhus, så innan vi kan faktiskt gå en bana dröjer det ett bra tag, men alla framsteg är trots allt framsteg. Vi övade på att gå bakom mig in till fotposition i morse, och han börjar redan fatta det. Sedan utmanade jag ödet och tog ut honom på gräsplätten utanför huset för att öva lite kontakt. Faktum är att det gick långt över förväntan. Jag dedikerar härmed hans röda, tunna och korta retrieverkoppel till rallykoppel. Med det på är det rally som gäller. Så jag bytte koppel halvvägs igenom promenaden och började träna. Först bara ögonkontakt, men sedan även lite fotgång. Nelson är lika snusig som snusmumriken, men jag fick förvånansvärt mycket kontakt med honom. Det kanske blir något av oss i alla fall! Åh vad jag saknar att hundkursa! Vardagslydnaden tog slut för åtta veckor sedan, och sedan dess har jag och Nelson inte haft någon träning alls med andra. Det känns så tomt och tråkigt, och så är jag så dålig på att faktiskt ta mig i kragen och träna ensam, så vi har i princip stått stilla i kunskapsnivå sedan dess. Men nu jävlar. Nu skall vi komma igång igen!
Jag anmälde oss nyss till Rallylydnad Nybörjare, Tävlingslydnad klass 1-2 och Agilityförberedande kurs på Lunds Brukshundklubb. Om jag känner dem rätt kommer det ändå ta ett halvår innan man får svar från dem. När datumen är planerade kommer jag även anmäla oss till Vardagslydnad 2 och Slyngelkurs hos samma tränare vi gick valpkurs och vardagslydnadkurs hos. Nu kommer det jobbiga - att vänta på att de skall börja och att samla ihop pengar så att man har råd till att betala alla dessa kurser. >.< Sjuk. Igen. Min dumma hudsjukdom som gör att jag inte kan röra på mig knappt alls. Sängen till soffan går precis. Då kan ni ju tänka er hur lång Nelsons promenad blev idag...
Det är tur att vi har en enorm gräsmatta och grusplan utanför dörren. På med Flexit och så kunde han kuta runt bäst han ville. Och jag slapp gå mer än kanske 50 smärtsamma steg. För att han skulle bli i alla fall lite trött gömde jag godis, lekte och tränade med honom. Och det jag upptäckte när vi tränade var att han inte hade någon kontakt med mig alls. Överhuvudtaget. Nelson har alltid varit duktig på kontakt. Så vi har nog ignorerat den träningen lite. Det har liksom kommit naturligt. Men synden straffar sig själv, nu när han tonårar sig så. Mitt mål var egentligen att träna fot med honom, men det var stört omöjligt. Det slutade med att jag satte honom i fotposition och klickade för ögonkontakt. Inga 10 sekunder långa ögonkontakter, utan en snabb blick på mindre än en sekund fick duga märkte jag. Det var svårt nog, nu när alla naturens störningar tillkom för första gången på ett bra tag. Men det var ett bra träningspass trots allt. Det var nyttigt för mig att upptäcka vår bristande kontakt, och han blev mycket bättre framåt slutet av träningen. Dessutom kunde jag passa på att öva lite impulskontroll när hans ärkefiende passerade förbi på ca 15 meters avstånd, och höll sig där i säkert fem minuter. Det var den där andra unghunden som han hamnade i bråk med en gång. Ögonkontakt var ju bara att glömma då, men jag fick honom att sitta still och vänta duktigt. En gång behövde jag stoppa flexit, men alla andra gånger han reste sig satte han sig igen när jag lugnt sade "nej". Framgång! Gårdagens kurs handlade egentligen bara om att kunna sitta och ligga kvar, medan husse och matte gick iväg någon meter, så egentligen var det inte så mycket att fota. Men eftersom vi faktiskt hade kameran med oss för en gångs skull blev det några bilder i alla fall.
Det var husse som höll i kopplet idag. Jag orkade inte riktigt, det är fortfarande min olust för kurser som spökar. Lite synd är det att det skulle dyka upp precis innan den här kursen, som vi anmälde oss till i maj, men så blir det ibland. Jag var i alla fall mycket stolt över båda mina fina män! Jag vet att jag har sagt att jag skall pausa lite från kurser nu, men usch så tomt det kommer bli utan tävlingslydnadskursen på söndagskvällar! Jag kommer sakna den massamycket. Nog var jag skeptisk till upplägget i början, att jag och min hund bara skulle få 15 minuter per kursgång och resten av tiden skulle spenderas med att bara titta på andra, men det var den mest lärorika kursen jag gått på. Jag föredrog det upplägget med hästlängder före vanliga kurser.
Jag hade, bokstavligen, mardrömmar om sista tillfället. Vi skulle nämligen länka ihop tre beteenden med tävlingsbelöning mellan. Jag som inte ens kan hålla Nelson vid min sida med vanlig belöning förväntade mig total kaos. Jag valde beteendena fotingång + ett steg, sitta kvar och stå när jag backar med honom framför mig. Och Nelson gjorde allt perfekt, och svarade nästan bättre på tävlingsbelöning än all annan belöning jag testat hittills. Jag var stolt som en tupp och kan inte tänka mig ett bättre avslut på kursen. Nu blir det knepiga att fortsätta träningen trots att vi inte har den där jag-vill-inte-vara-sämst-på-kursen-på-söndag-piskan! Nelson tyckte det var en bra idé att bajsrulla sig lite på morgonpromenaden, så jag passade på att bada honom. Jag får fysiskt släpa in honom i duschen för han tar inte ett enda steg, men när han väl står där gör han inte längre några flyktförsök. Nu kör han sin obligatoriska efter-dusch-frap medan jag funtar på om jag skall försöka få lite skolarbete gjort trots den störande stanken av ruttet som Nelson alltid avger när hundschampoo varit inblandat.
Kort kursutvärdering av förra helgens kurser hinner jag nog med i alla fall. Lördag, vardagslydnad. Nelson var inte sådär sjukligt duktig som han var förra veckan men han gjorde fortfarande bra ifrån sig. Vi gjorde följsamhetsövningar, några som var bra och några som var lite underliga. Nelson fattade snabbt vad de gick ut på. Hundarna från kursen fick ingen utskällning den här gången. Vi skulle till och med gå i slalom runt dem och Nelson brydde sig inte. Det var däremot två andra vovvar på området som lekte agility, och de var man tvungen att morra lite åt och ha full koll på, trots att de befann sig hundra meter bort. Den som satte käppar i hjulet den här gången var jag. Jag saknade motivation för övningarna som jag tyckte var lite... dumma. Eller kanske onödiga är ett bättre ord? Jag känner mig så arrogant när jag säger det här, men i alla lägen vill jag inte göra som tränaren vill att jag gör. Vissa övningar tycker jag stjälper mer än de hjälper, och jag hävdar vänligt men bestämt att jag känner Nelson och hans reaktioner bättre än vad hon gör. Visst har hon lång hunderfarenhet och vet mycket bättre än vad jag gör i de allra flesta lägen, men jag vet att Nelson blir uttråkad om han får en godis i sekunden, jag vet att han bara följer min hand om jag har godiset i den och jag vill dämed inte göra några övningar där jag skall mata honom flera gånger i sekunden eller ha godiset i vänsterhanden. Äsch, det är nog bara för att jag är trött på kurser just nu som jag funderar på det. Söndagens tävlingslydnad gick bra. Samma här, han hade inte samma monstruösa fokus han hade förra gången, men han gjorde otroligt bra ifrån sig med tanke på att vi var ute mitt i stormen. Apporten är han så duktig på, mycket bättre där än hemma, och även fotingångarna har blivit mycket bättre än förra gången. Han har nu även börjat sätta sig i positionen, tidigare har han ju bara stått. Vi har börjat lägga kommando på "stå" också, och jag tycker det går över förväntan. Jag var också väldigt duktig och belönade mycket med leksak både på lördagen och söndagen, jag pausade duktigt när han spaceade ut och jag gjorde lagom många repetitioner. Över lag tycker jag vi gjort massvis med förbättringar på kort tid, det är nästan bara rutan som fortfarande inte har gått ett enda myrsteg framåt. >.< |
Archives
November 2016
Categories
All
|