Det kom lite som en uppenbarelse igår, när jag belönade med leksak istället för godis under kontaktträningen. När var senaste gången jag gjorde det? Tre månader sedan? Och sedan, som en blixt från klar himmel, fattade jag allt.
Jag kan inte ens minnas senaste gången jag studsade runt och klappade händerna, så som Nelson tycker är så kul, när han gjort något bra. Numera heter det "Bra, vad duktig du är". Jag kan inte minnas senaste gången jag började kuta åt motsatta håll när Nelson inte kom på kommando. Numera sänker jag rösten och blir mer bestämd tills han kommer. Jag kan inte minnas senaste gången jag pratade med Nelson på sådär töntigt sätt när rösten går upp och ner och upp och ner och är jättespännande för corgiöron att lyssna på. När var senaste gången jag var rolig, egentligen? När var jag oförutsägbar sist? Det enda jag gör numera är att fya, hyssja, gnälla och neja. Hur i hela friden hände det här? Jag suckar över att han har blivit så tonårig, men hur mycket av det är egentligen han och inte jag som är att beskyllas för...? För att citera vår gamla rallytränare, det är inte så konstigt att han inte bryr sig om mig. Jag har varit en tråkmatte. En latmatte. En rutinmatte. Skäms på mig. Det här måste ändras! Husse jobbar idag och jag får lite extra tid ensam med Nelson. Så vi slängde på rallykopplet och gick ut till gräsmattan utanför. De första klicken gick seeeegt, men när jag började belöna med leksak fick jag minsann kontakt så det både räckte och blev över. Fotpositionen blev å andra sidan helt skev, för han skulle skutta framför mig hela tiden i halvgalopp. Men en sak i taget. Bra kontakt är hundra gånger viktigare än en snygg och jämn fotposition. Och kontakten blir bättre varje gång vi tränar. Success!
Note to self: sluta lata dig och börja belöna med leksak istället för godis! ÄNTLIGEN har vi fått de utlovade valpkursbilderna. Nästan ett år sent, men bättre sent än aldrig. Behold bäbis-Nelson et al! En sällsynt bild på både mig och Daniel tillsammans. Här posar jag med fågelbajs i håret och på tröjan. Sådant som bara händer i Kalle Anka, tills det hände mig. Det var precis i början av kursen så det var bara att kursa vidare med bajs i håret i en och en halv timme till. Jag kan avslöja att jag inte luktade så gott i bilresan hem efteråt.
Jag tycker egentligen att vuxna hundar är charmigare än valpar.. men just nu hade jag gett vad som helst för att resa tillbaka i tiden till när han var söt och oskyldig. Suck..
De flesta bilderna vi fick var söta, men jag vet inte riktigt vad som hände på de två följande bilderna... Idag är jag irriterad. Sur till och med. Nu har det gått lite för långt med tonårstrotsen. Nu har allt bara fallit i bitar. Ingen kontakt, ingen fokus, ingen uppmärksamhet, inget koppelgående, ingen lystring, inga fungerande kommandon, inget intresse för annat än att sniffa och idag kom pricken över i:et. Nu har ensamhetsträningen kollapsat också.
Jag och husse tänkte springa över till ICA en kortis, men så fort vi kommit 10 meter från dörren börjar han skälla oavbrutet. Grannarna knackade på och klagade en gång för någon månad sedan, så det finns redan en spänning mellan oss som jag inte vill ta till nya höjder. Så jag fick helt enkelt stanna hemma istället. Och det, det känns inte okej. Överhuvudtaget. Jag antar att jag får börja från början igen med ensamhetsträningen också. Precis som med allt annat. Men just nu har jag så väldigt svårt att bara acceptera det. Han är lite för jävlig för att jag skall orka vara the better man. Förra gången vi försökte oss på rallylydnad slutade det med en tränare som sade att "det är inte så konstigt att han inte bryr sig om dig" och en mycket ledsen matte. Men nu har jag blivit inspirerad igen. Skyltarna skall printas, skylthållare (läs: grillpinnar) skall införskaffas, laminering skall fixas, men allting är ändå på gång.
Nu är det ju liksom inte rocket science vi håller på med här. Nelson kan gå fot i två steg inomhus, så innan vi kan faktiskt gå en bana dröjer det ett bra tag, men alla framsteg är trots allt framsteg. Vi övade på att gå bakom mig in till fotposition i morse, och han börjar redan fatta det. Sedan utmanade jag ödet och tog ut honom på gräsplätten utanför huset för att öva lite kontakt. Faktum är att det gick långt över förväntan. Jag dedikerar härmed hans röda, tunna och korta retrieverkoppel till rallykoppel. Med det på är det rally som gäller. Så jag bytte koppel halvvägs igenom promenaden och började träna. Först bara ögonkontakt, men sedan även lite fotgång. Nelson är lika snusig som snusmumriken, men jag fick förvånansvärt mycket kontakt med honom. Det kanske blir något av oss i alla fall! Åh vad jag saknar att hundkursa! Vardagslydnaden tog slut för åtta veckor sedan, och sedan dess har jag och Nelson inte haft någon träning alls med andra. Det känns så tomt och tråkigt, och så är jag så dålig på att faktiskt ta mig i kragen och träna ensam, så vi har i princip stått stilla i kunskapsnivå sedan dess. Men nu jävlar. Nu skall vi komma igång igen!
Jag anmälde oss nyss till Rallylydnad Nybörjare, Tävlingslydnad klass 1-2 och Agilityförberedande kurs på Lunds Brukshundklubb. Om jag känner dem rätt kommer det ändå ta ett halvår innan man får svar från dem. När datumen är planerade kommer jag även anmäla oss till Vardagslydnad 2 och Slyngelkurs hos samma tränare vi gick valpkurs och vardagslydnadkurs hos. Nu kommer det jobbiga - att vänta på att de skall börja och att samla ihop pengar så att man har råd till att betala alla dessa kurser. >.< Idag knatade vi oss upp till norra Skåne för att leka med en av mina kursare som, hör och häpna, också har en corgi. Det är alltid extra roligt att leka med en hund av samma ras, för de förstår varandras lekstil på ett helt annat sätt än om man leker med andra raser. Det gick bra och Nelson hade jättekul. Lite surgubbe var han, den där Celtic, men för det mesta var han en rolig farbror att leka med. De lekte i fem timmar medan jag och lillmatte fikade och pluggade och hade massamysigt. Jag tog faktiskt med kameran och tänkte ta massvis med söta bilder, men dum som jag var kom jag bara på det först efter det redan hade börjat mörkna. Så inte blev det några mästerverk, inte, men hundarna på dem är så söta att de är värda att visa i alla fall! När vi kom tillbaka hem åkte vi direkt till mina föräldrar för att mysa och titta på melodifestivalen tillsammans. Ja, jag börjar bli gammal.
Då fick Nelson äntligen slappna av och njuta av att vara centrum för allas uppmärksamhet - just the way he likes it! Tro fan att han kommer sova gott inatt! |
Archives
November 2016
Categories
All
|