Surprise number one: Jag får ett brev av försäkringskassan, som säger att jag bröt mot deras regler och skickade in mina pengapapper för tidigt. Tydligen måste det gå en månad mellan och det var bara 29 dagar mellan mina senaste inskick... -_- Så jävla convenient av min handläggare att glömma att nämna detta när vi diskuterade. "Du kan skicka in precis när du vill så jag skriver bara ett random datum här" sade hon så glatt så. "Vi har överseende den här gången, men nästa gång du bryter mot reglerna blir dina pengar försenade med några veckor" sade försäkringskassan. Vi som räknade kallt med att kunna skicka in papprena lite tidigare än vanligt den här månaden pga kameraköpet. Men icke. Nu sitter vi här med 2500 kr som skall föda två människor, två katter och en hund i 30 dagar. Stabilt.
Surprise number two: Jag som verkligen såg fram emot spårträningen idag. Jag tänkte det skulle vara jättekul för Nelson. Och så ringer uppfödaren och ställer in (IGEN!)... Och nästa vecka kan vi inte leka och nästa helg kan vi inte leka och helgen efter det kan vi inte leka och antagligen inte veckan efter det heller. Vi kanske kan få in den där spårträningen i augusti någon gång, kanske..?
Surprise number three: Vid det här laget var jag redan så bitter att minsta lilla grej kunde få mig ur balans, och husse påpekar att vi har slut på tvättmedel. Det är husse som stått för tvätten den här månaden pga min just nu långsamt nedåtspiralande psykiska hälsa, så jag har inte haft koll på det. När jag tvättade räckte ett paket i fyra månader. Han använde upp ett paket på en månad. Så nu måste vi använda en massa onödiga pengar för att handla ännu mer tvättmedel och jag blir tokig för det är inte första gången något sådant här händer. Anledningen att vi är så fattiga den här månaden är att husse har impulsköpt bildelar för 2900 kr och varit ute och ätit lunch för 1350 kr, trots att jag upprepade gånger bett honom sluta, och så det sedan två månader inplanerade kamerainköpet för 2000. Med risk att låta som världens konrtollfreak nu, varför känns som att hela hushållet faller samman så fort jag slutar ta fullt ansvar för det?
Bitterhet, när kom du till mitt hus?
Jag tar gärna emot styrkekramar nu, även om ni tycker jag överreagerar och är jättetöntig.