Vi var hos uppfödaren igår och lekte. Det var jättekul, det var så himla längesedan vi träffade dem. De hade fem hundar vi inte träffat tidigare så även det var kul.
Vi fick en hel del perspektiv på saker och ting. Vi blev till exempel avrådda från att delta i utställningarna i sommar som vi tänkt, och det snackades mycket om kastrering. De tyckte att Nelson var bra i hullet om än kanske lite smal, vilket var skönt att höra då det var min oro för Nelsons vikt som fick oss att åka dit överhuvudtaget.
Nelson umgicks bra med de andra, men han var lite väl hård mot den mesigaste. Han pep så roligt när man kom nära, tyckte Nelson, och jagade den stackaren tills han var helt livrädd. Men efter en tillsägelse gick det bra och de lekte fint efteråt.
Vi tog en promenad ihop också, de bor så väldigt fint och hundarna kan springa lösa och leka. Nelson har helt slut när vi väl kom hem efter ett par timmar där. Det var vi också, förresten.
Allt prat om kastrering där fick mig att inse att det nog är rätt för Nelson. Han har sin alldeles för höga svans och sina alldeles för utåtvridna tassar och blir därmed aldrig en bra avelshane, så vi har ingen bra anledning att behålla honom fertil. Vi har redan så mycket problem med kontakt och fokus och det kommer nog bara bli värre, och eftersom vi tränar så mycket och har tävlingsambitioner så blir det bara fel att ha honom fertil, tror jag.
Faktum är att jag har bokat tid för kastrering på torsdag hos veterinären, den enda tid som passar i vårt kursschema fram till juni. Men jag är skitskraj. Alla mardrömshistorier man har hört. De dör, ändrar personlighet, blir aggressiva, apatiska... usch. Men nej, det är rätt beslut. Det är bara så fruktansvärt läskigt såhär i förväg.