Den där trotsåldern som kommer och går. Den gör mig tokig. För några veckor sedan hade vi verkligen fått den perfekta relationen. Vi litade på varandra. Vi lekte med varandra. Vi lyssnade på varandra och visade hänsyn för varandras viljor. Jag kände inte längre att jag var matte. Jag var kompis istället. Med risk för att låta new age-ig och töntig kände jag verkligen att vi förstod varandra på en lite djupare nivå. Och vilken härlig känsla!
Nu har det gått utför igen. Inkallningen funkar inte längre. Det luktar så spännande överallt. Det dras i kopplet. Ögonkontakten finns där i och för sig och den hette verkligen duga, men bara om han själv känner för det. Han har ännu en gång blivit mycket störningskänslig. Jag kom faktiskt på mig att tänka, precis som jag gjorde några gånger när han var sex månader gammal, att det här med att skaffa hund kanske inte var en så bra idé trots allt.
Jag vet att jag har för höga krav på honom just nu. Det är bara så drygt att hela tiden backa bakåt. Vi har varit ett bättre team än såhär. Det blir så svårt att inse att sådant han kunde tidigare är för svårt för honom just nu. Att man måste börja lite från början. Jag borde vara van vid det, för det känns som att vartannat inlägg jag skriver här handlar om hans svängande tonårstrots, men det är jag inte. Jag känner bara hur jag blir mer och mer lättirriterad. Kortare och kortare stubin. Det känns så orättvist mot Nelson, som ju inte fattar varför matte har blivit så iskall ibland. Allvarligt talat kämpar jag mer med att få kontroll över mitt beteende än Nelsons just nu. Vem visste att det kunde vara så karaktärsdanande att skaffa hund?!
Nu har det gått utför igen. Inkallningen funkar inte längre. Det luktar så spännande överallt. Det dras i kopplet. Ögonkontakten finns där i och för sig och den hette verkligen duga, men bara om han själv känner för det. Han har ännu en gång blivit mycket störningskänslig. Jag kom faktiskt på mig att tänka, precis som jag gjorde några gånger när han var sex månader gammal, att det här med att skaffa hund kanske inte var en så bra idé trots allt.
Jag vet att jag har för höga krav på honom just nu. Det är bara så drygt att hela tiden backa bakåt. Vi har varit ett bättre team än såhär. Det blir så svårt att inse att sådant han kunde tidigare är för svårt för honom just nu. Att man måste börja lite från början. Jag borde vara van vid det, för det känns som att vartannat inlägg jag skriver här handlar om hans svängande tonårstrots, men det är jag inte. Jag känner bara hur jag blir mer och mer lättirriterad. Kortare och kortare stubin. Det känns så orättvist mot Nelson, som ju inte fattar varför matte har blivit så iskall ibland. Allvarligt talat kämpar jag mer med att få kontroll över mitt beteende än Nelsons just nu. Vem visste att det kunde vara så karaktärsdanande att skaffa hund?!