Jag har inte varit duktig och tränat som jag borde med varken T-hunden eller N-hunden. Jag har bara inte inspirationen just nu. Det krävs så mycket tålamod bara i vardagen att det inte finns så mycket kvar till träning. Men nu, när jag har legat däckad i magsjuka i en vecka och därmed lämnat hundansvaret till husse för det mesta, fanns plötsligt viljan och tålamodet där. Så ut med hundarna till en oanvänd äng gick vi, både jag och stackars medtvingade husse, för att äntligen komma till skott med lite spårträning.
Jag har spårtränat lite med T-hunden förr, men mest lite halvdant. Jag har lagt korta, enkla bäbisspår med godis i varje fotsteg, och tå-mot-häl-steg, men hon har aldrig kommit runt dem. Hon har inte fattat grejen. Vilket är underligt. Hon som annars fattar allt direkt, och jag har undrat om det kan vara något med luktsinnet. Men idag föll poletten ner. Score!
Uppenbarligen har bäbisspår inte fungerat, så vi fick tänka om. Jag gick två små rutor, 2x2m, vallade av dem ordentligt och lade godis däri, för att försöka få henne att förstå att fotspår=godis. Hon är en riktig godisråtta, så vi väntar med pinnarna. Det gick bra, i andra rutan vi gjorde vände hon direkt när hon märkte att hon var utanför vallningen.
Därefter gick vi två korta bäbisspår, typ 20 meter långa, precis som innan, med förhoppningen att det hade gått upp ett ljus för madame. Och minsann! Hon gick som en klocka, rakt i spårkärnan och tappade bara en gång. En helomvändning från hur hon gjort de de senaste gångerna. Jättekul!
Därefter gick husse hem med henne och jag fortsatte träna med Nelson. Hon blir fortfarande helt hysterisk om man lämnar henne bunden, om man så bara står en meter ifrån henne, och vi tyckte att vi stört grannarna nog. Så kvar var jag och Underhunden, som fick ett kort spår på 30 meter med två 90 graders vinklar, och ett spår på 100 meter med två vinklar på 45 grader. Han är ju verkligen ingen spårmästare, det var ju över ett halvår sedan vi spårade sist, och då gick det ju sådär måttligt bra med 100 meter, men han tycker att det är kul. Och han var så duktig. Jag, övertygad om att han inte hade en aning om vad han höll på med, tappade helt förtroendet i det andra spåret när han bara verkade simma omkring, men Nelson visste bättre och hade faktiskt inte tappat det inte en enda gång insåg jag i slutet. Och jag var så, så stolt över min lilleman.
Allt som allt var vi ute i två timmar, en timmes spårande per hund. Jag trodde tanken var att de skulle vara lite trötta i huvudet efteråt, men det verkar inte de tycka. Men det spelar ingen roll, för vi hade kul, gjorde massvis med framsteg och gjorde ändå av med lite energi.
Jag har spårtränat lite med T-hunden förr, men mest lite halvdant. Jag har lagt korta, enkla bäbisspår med godis i varje fotsteg, och tå-mot-häl-steg, men hon har aldrig kommit runt dem. Hon har inte fattat grejen. Vilket är underligt. Hon som annars fattar allt direkt, och jag har undrat om det kan vara något med luktsinnet. Men idag föll poletten ner. Score!
Uppenbarligen har bäbisspår inte fungerat, så vi fick tänka om. Jag gick två små rutor, 2x2m, vallade av dem ordentligt och lade godis däri, för att försöka få henne att förstå att fotspår=godis. Hon är en riktig godisråtta, så vi väntar med pinnarna. Det gick bra, i andra rutan vi gjorde vände hon direkt när hon märkte att hon var utanför vallningen.
Därefter gick vi två korta bäbisspår, typ 20 meter långa, precis som innan, med förhoppningen att det hade gått upp ett ljus för madame. Och minsann! Hon gick som en klocka, rakt i spårkärnan och tappade bara en gång. En helomvändning från hur hon gjort de de senaste gångerna. Jättekul!
Därefter gick husse hem med henne och jag fortsatte träna med Nelson. Hon blir fortfarande helt hysterisk om man lämnar henne bunden, om man så bara står en meter ifrån henne, och vi tyckte att vi stört grannarna nog. Så kvar var jag och Underhunden, som fick ett kort spår på 30 meter med två 90 graders vinklar, och ett spår på 100 meter med två vinklar på 45 grader. Han är ju verkligen ingen spårmästare, det var ju över ett halvår sedan vi spårade sist, och då gick det ju sådär måttligt bra med 100 meter, men han tycker att det är kul. Och han var så duktig. Jag, övertygad om att han inte hade en aning om vad han höll på med, tappade helt förtroendet i det andra spåret när han bara verkade simma omkring, men Nelson visste bättre och hade faktiskt inte tappat det inte en enda gång insåg jag i slutet. Och jag var så, så stolt över min lilleman.
Allt som allt var vi ute i två timmar, en timmes spårande per hund. Jag trodde tanken var att de skulle vara lite trötta i huvudet efteråt, men det verkar inte de tycka. Men det spelar ingen roll, för vi hade kul, gjorde massvis med framsteg och gjorde ändå av med lite energi.