Jag är lat. Så är det bara. Orka ta sig till klubben för att träna. Orka sätta upp en rallybana. Men jag tänkte. Jag kanske skulle anmäla oss till en tävling i rallylydnad i höst. Som en piska, typ. För jag är sjukt pepp på rally just nu, och det känns som att det är den sporten vi är närmast att debutera i. Får vi ett fungerande fotgående är vi i mål. Och det skall vi väl ändå klara på ett halvår? Visst behöver man inte skynda sig att börja tävla, men jag är världens prokrastinerare så utan deadline är jag så väldigt ineffektiv. Och lat. Framförallt lat. Dessutom är jag så mycket av en perfektionist att jag aldrig kommer komma igång om jag bara väntar på att vi skall känna oss redo. Vi kommer aldrig känna oss redo. Jag menar, vad är det värsta som kan hända i höst? Att vi inte klarar det? Det är väl inte hela världen...?
Husse och jag sjukar fortfarande, så mina föräldrar tog med Nelson på långpromenad nyss. De skall till stranden. Det tycker han säkert är jättekul, sand är så roligt att springa i. Men jag saknar honom. Det känns som att jag knappt spenderat tid med honom alls på sistone. Usch, att vara sjuk som hundägare är ännu mer förbannelse än tidigare.
Husse och jag sjukar fortfarande, så mina föräldrar tog med Nelson på långpromenad nyss. De skall till stranden. Det tycker han säkert är jättekul, sand är så roligt att springa i. Men jag saknar honom. Det känns som att jag knappt spenderat tid med honom alls på sistone. Usch, att vara sjuk som hundägare är ännu mer förbannelse än tidigare.