Pappa bjöd mig på Anders och Måns föreställning på Lunds Stadsteater igårkväll. Jag skrattade så att jag grät. Jag älskar Anders och Måns, och de är verkligen klockrena som duo. De lovsjöng Cesar Millan (bokstavligt talat) och jag rös. Hemska hemska människa.
Daniel sade att Nelson hade saknat mig jättemycket. Han hade inte lämnat hallmattan en enda gång den första timmen och hade gnytt och krafsat på dörren. På ett sätt gör det mig glad, för det får mig att känna mig så älskad och uppskattad. Men mest gör det mig lite rädd - jag som trodde det gick så himla bra med ensamhetsträningen. Det kanske inte går lika bra som jag trodde...? Tänk så sitter han så hela tiden när jag är borta annars också? Han har aldrig förstört något hittills, men ångesten finns tydligen där och då kan han kanske börja när som helst och så blir det bakslag och jobbigt och så måste vi börja om från början..
Eller så kanske jag bara oroar mig i onödan.
Daniel sade att Nelson hade saknat mig jättemycket. Han hade inte lämnat hallmattan en enda gång den första timmen och hade gnytt och krafsat på dörren. På ett sätt gör det mig glad, för det får mig att känna mig så älskad och uppskattad. Men mest gör det mig lite rädd - jag som trodde det gick så himla bra med ensamhetsträningen. Det kanske inte går lika bra som jag trodde...? Tänk så sitter han så hela tiden när jag är borta annars också? Han har aldrig förstört något hittills, men ångesten finns tydligen där och då kan han kanske börja när som helst och så blir det bakslag och jobbigt och så måste vi börja om från början..
Eller så kanske jag bara oroar mig i onödan.