Husse kom nyss hem från kvällsprommis. Och vad han berättade gjorde mig väldigt ledsen. För att inte tala om hur ledsen det måste gjort husse.
Såhär. Husse är inte särskilt hundintresserad. Han är som en vanlig hundägare - han går kissrundor, myser i soffan och hänger ibland med på av matte initierade långpromenader. Och där tar hans engagemang i hundägandet slut. Han älskar hundarna, men han kan inte så mycket. Som en Svensson-hundägare, ungefär.
Jag har min tentaperiod nu, så husse fick ta ut dem på kvällspromenad. Precis när de kom ut på gatan kom en annan man med två småhundar ut från en parallellgata 50 meter bort. Direkt när de såg HNT (HusseNelsonTali) började småhundarna skälla, och de skällde hela vägen mot HNT. Jag som satt inne och skrev (och stördes väldigt mycket) hörde dem skälla i 4 minuter. Tydligen hade Nelson, som ju har problem med hundmöten, blivit stressad och gnällig och dragit och hoppat i kopplet. Tali, som verkar vara i lite av en spökålder då hon lätt blir rädd i mörker, skrek till av rädsla, hoppade in bakom husse och kissade på sig. Och mitt i detta går mannen vars hundar har skällt i 4 minuter förbi, hånskrattar, och säger till husse att "om du inte ens kan hantera hundar kanske du inte borde ha två stycken?".
Vi har nyss fått valp. Valp är osäker, Nelson är osäker, vi är osäkra. Vi lär oss fortfarande. Är det inte då en större synd att ha två vuxna, världsvana hundar som skäller som fån på allt som rör sig? Hur har han mage att säga något sådant när han själv inte heller verkar kunna hantera sina hundar?
Visst borde man kunna skaka av sig sådant här. Men det är så väldigt svårt när en del av honom har rätt - just nu HAR vi inte 100% kontroll på läget. Men skall man verkligen förväntas ha det, såhär 4 dagar efter valp nummer två flyttat in...?
Såhär. Husse är inte särskilt hundintresserad. Han är som en vanlig hundägare - han går kissrundor, myser i soffan och hänger ibland med på av matte initierade långpromenader. Och där tar hans engagemang i hundägandet slut. Han älskar hundarna, men han kan inte så mycket. Som en Svensson-hundägare, ungefär.
Jag har min tentaperiod nu, så husse fick ta ut dem på kvällspromenad. Precis när de kom ut på gatan kom en annan man med två småhundar ut från en parallellgata 50 meter bort. Direkt när de såg HNT (HusseNelsonTali) började småhundarna skälla, och de skällde hela vägen mot HNT. Jag som satt inne och skrev (och stördes väldigt mycket) hörde dem skälla i 4 minuter. Tydligen hade Nelson, som ju har problem med hundmöten, blivit stressad och gnällig och dragit och hoppat i kopplet. Tali, som verkar vara i lite av en spökålder då hon lätt blir rädd i mörker, skrek till av rädsla, hoppade in bakom husse och kissade på sig. Och mitt i detta går mannen vars hundar har skällt i 4 minuter förbi, hånskrattar, och säger till husse att "om du inte ens kan hantera hundar kanske du inte borde ha två stycken?".
Vi har nyss fått valp. Valp är osäker, Nelson är osäker, vi är osäkra. Vi lär oss fortfarande. Är det inte då en större synd att ha två vuxna, världsvana hundar som skäller som fån på allt som rör sig? Hur har han mage att säga något sådant när han själv inte heller verkar kunna hantera sina hundar?
Visst borde man kunna skaka av sig sådant här. Men det är så väldigt svårt när en del av honom har rätt - just nu HAR vi inte 100% kontroll på läget. Men skall man verkligen förväntas ha det, såhär 4 dagar efter valp nummer två flyttat in...?