Tävlingslydnadskursen, då. Moralen var låg då en av deltagarnas valp dött i veckan av okänd anledning. Död påverkar mig så fruktansvärt mycket. Fast det gör det väl med alla egentligen...
I vilket fall som helst. Vi var indelade i små träningsgrupper, i vår grupp var i tre. En tränade hunden, de andra två kom med kommentarer. Nästa hämtade sin hund, de andra två kom med kommentarer. Osv.
Jag förberedde mig själv och alla andra på att Nelson inte skulle kunna fokusera idag heller, precis som de senaste två gångerna då jag inte ens kunde göra en enda övning för han bara nosade och kissade. Så vi fick alla en överraskning när Nelson plötsligt, precis som på vardagslydnaden dagen innan, hade stenhård fokus och engagemang så att det både räckte och blev över. Han kom som ett spjut på inkallningarna, han höll ögonkontakt hela tiden, gjorde övningarna med bravur, till och med bättre än vad han gör hemma. Apporten bara... satt. Han följde efter mig med apporten i munnen efter att ha plockat upp den självmant från marken. Hemma håller han den i en sekund, men bara om jag håller upp den framför honom.
Det höll i kanske 7 minuter, sedan spaceade han ut totalt och det gick inte att få ens ögonkontakt från honom. Men med den fokusen han hade var det inte konstigt att han blev trött. Jag var så otroligt stolt över min underhund. Under resten av min tid pratade vi lite ingångar som vi har fått problem med. Nelson hamnar för långt bak då han hela tiden vill ha koll på min hand. Vi fick följande tips som vi skall testa och se om det blir bättre:
*belöningsförväntan längre fram
*varva att gå direkt med att stå stilla
*inte ha godis i handen
*träna med plattan
*belöna med leksak
*motbetingning - "skvallra på handen"
I vilket fall som helst. Vi var indelade i små träningsgrupper, i vår grupp var i tre. En tränade hunden, de andra två kom med kommentarer. Nästa hämtade sin hund, de andra två kom med kommentarer. Osv.
Jag förberedde mig själv och alla andra på att Nelson inte skulle kunna fokusera idag heller, precis som de senaste två gångerna då jag inte ens kunde göra en enda övning för han bara nosade och kissade. Så vi fick alla en överraskning när Nelson plötsligt, precis som på vardagslydnaden dagen innan, hade stenhård fokus och engagemang så att det både räckte och blev över. Han kom som ett spjut på inkallningarna, han höll ögonkontakt hela tiden, gjorde övningarna med bravur, till och med bättre än vad han gör hemma. Apporten bara... satt. Han följde efter mig med apporten i munnen efter att ha plockat upp den självmant från marken. Hemma håller han den i en sekund, men bara om jag håller upp den framför honom.
Det höll i kanske 7 minuter, sedan spaceade han ut totalt och det gick inte att få ens ögonkontakt från honom. Men med den fokusen han hade var det inte konstigt att han blev trött. Jag var så otroligt stolt över min underhund. Under resten av min tid pratade vi lite ingångar som vi har fått problem med. Nelson hamnar för långt bak då han hela tiden vill ha koll på min hand. Vi fick följande tips som vi skall testa och se om det blir bättre:
*belöningsförväntan längre fram
*varva att gå direkt med att stå stilla
*inte ha godis i handen
*träna med plattan
*belöna med leksak
*motbetingning - "skvallra på handen"