Idag vägde vi Ankan. 5,0 kg. Tänk att han väger 5 mjölkpaket?! Han är så himla liten att jag knappt kan tro att han väger ett kilo, ens! Vi har tränat på att klippa klorna (det går hur lätt som helst!) och så har vi tvättat snoppen för han har nog lite förhudskatarr (det tyckte han var jättemysigt :P). Öronen står snart upp av sig själva, jag tror inte det tar mer än en vecka till.
Senaste hunden jag hade på besök, Nelsons systerdotter Grillbritt, var tonåring med allt som det innebär. Bland annat att hon aldrig stod stilla ens en sekund. I vår långsmala hall funkade inte riktigt det, och jag snavade på hundarna hela tiden. Därför bestämde jag mig för att introducera Filten när Ankan flyttade in. Här skall alltså voffarna vänta medan jag klär på mig och dem innan vi går ut, och medan jag klär av och torkar av dem och mig när vi kommer in. Nelson tjuvstartade jag med medan Grillbritt bodde här, men han är ju lite svår att lära nya saker så det har tagit en vecka. Men titta så fint de ligger där nu, och väntar på att få gå ut! :D
Ankan fick träffa mamma för första gången också. Han somnade direkt i hennes famn och hon tyckte han var jättesöt. Bra, för hon vet inte att vi skall behålla honom än. Den officiella storyn är att vi "passar" honom, och att han sedan bara blir kvar. Hon hade fått spel om hon visste att vi skaffat en valp till, och just nu orkar jag inte hantera det. Att det kan vara så förbaskat svårt för folk och släkt och vänner att förstå att det vi vill och mår bra av måste inte nödvändigtvis stämma in på vad de vill och de mår bra av? Mamma får nog lättare att acceptera vårt beslut om hon bara kärar ner sig ordentligt i valpen först. ;)