Pust. Stånk och stön. Idag har vi varit ute i 5½ timmar i sträck. Tanken var att idag skulle bli en vilodag då vi tar tränat varje dag på senare tid, men tja. Så gick det med det. Inte särskilt bra, alltså. Vi hörde från Amanda, ägare till Zelda, som ville träna/promenera/leka, och det var precis det vi gjorde. Alla tre.
Klockan tolv promenerade jag och Underhunden till brukshundklubben. Vi skulle inte träffa Amanda och Zelda förrän klockan två egentligen, men jag tänkte att vi då fick ett tag att träna lite agility själva samt att bygga upp banan. På agilityträningen i torsdags fick jag massvis med nya övningar att bemästra, så jag var jättepepp. Det gick bra. Nelson valsade duktigt över bommen som om han aldrig hade haft problem med det och om matte bara kunde sluta vända sig åt fel håll sitter nog staketet också snart.
Sedan kom Amanda och Zelda och vi tränade lite rally. Det gick inte lika bra, tyvärr. Men det var mitt på dagen, vilket ju visat sig vara Nelsons svåraste störning, så det hade jag inte kunnat förvänta mig heller. Jag ser det som en nyttig störningsträning, bara. När vi kände oss nöjda där tränade vi agility i en kvart till som "belöning" för att han kämpade sig igenom rallyn.
Därefter lämnade vi BKn bakom oss och gick ut på mossen. Korna har fått komma ut, så nu blir det koppel på som gäller igen. Det var fullt med fågelskådare som entusiastiskt berättade för oss om de mycket ovanliga vitvingade tärnorna som just då besökte mossen. Det blev en promenad på ett par kilometer till innan vi landade i rastgården för en lekstund. Vid det laget släpade Nelsons tunga mer eller mindre i marken. Det var då jag insåg att vi varit ute i fem timmar. Men vi var lyckliga. Sådär härligt lycklig man bara blir av en dag dedikerat till inget annat än en Nelsonrumpa.
Klockan tolv promenerade jag och Underhunden till brukshundklubben. Vi skulle inte träffa Amanda och Zelda förrän klockan två egentligen, men jag tänkte att vi då fick ett tag att träna lite agility själva samt att bygga upp banan. På agilityträningen i torsdags fick jag massvis med nya övningar att bemästra, så jag var jättepepp. Det gick bra. Nelson valsade duktigt över bommen som om han aldrig hade haft problem med det och om matte bara kunde sluta vända sig åt fel håll sitter nog staketet också snart.
Sedan kom Amanda och Zelda och vi tränade lite rally. Det gick inte lika bra, tyvärr. Men det var mitt på dagen, vilket ju visat sig vara Nelsons svåraste störning, så det hade jag inte kunnat förvänta mig heller. Jag ser det som en nyttig störningsträning, bara. När vi kände oss nöjda där tränade vi agility i en kvart till som "belöning" för att han kämpade sig igenom rallyn.
Därefter lämnade vi BKn bakom oss och gick ut på mossen. Korna har fått komma ut, så nu blir det koppel på som gäller igen. Det var fullt med fågelskådare som entusiastiskt berättade för oss om de mycket ovanliga vitvingade tärnorna som just då besökte mossen. Det blev en promenad på ett par kilometer till innan vi landade i rastgården för en lekstund. Vid det laget släpade Nelsons tunga mer eller mindre i marken. Det var då jag insåg att vi varit ute i fem timmar. Men vi var lyckliga. Sådär härligt lycklig man bara blir av en dag dedikerat till inget annat än en Nelsonrumpa.