Vi har varit så härligt opretentiösa i veckan. Bara varit. Min lillebror har varit på besök, så han kom förbi en dag och promenerade med oss på mossen i dryga två timmar. Vi har tränat lite trix (främst buga, vilket har gått imponerande fort för Nelson att lära sig), spelat lite fotboll och myst. I lördags var vi på kurs, vi erbjöds två gratisgånger eftersom kursen vi skall gå på har flyttats fram två veckor, och även det kändes lugnt och kravlöst. Eftersom vi inte egentligen inte hör till gruppen så tänkte jag att det inte spelar så stor roll hur det gick och vad vi gjorde, men vi blev överösta av beröm från tränaren och ögonkontakten fungerade utmärkt trots störningar i form av andra hundar och en löpande tik.
För tillfället är Nelson bättre, han kämpar som ett djur för att göra det jag ber honom även när han håller på att explodera. Det får mig att tänka att det här kanske inte var hans tonårsfas i alla fall.. Usch. Jag orkar inte med en till. Inte nu, när jag precis känner att vi äntligen har tagit vår relation dit jag alltid velat, med samarbete som flyter som ett rinnande vatten, någon sorts tyst förståelse för varandra och allt annat det innebär att vara bästa vänner.
För tillfället är Nelson bättre, han kämpar som ett djur för att göra det jag ber honom även när han håller på att explodera. Det får mig att tänka att det här kanske inte var hans tonårsfas i alla fall.. Usch. Jag orkar inte med en till. Inte nu, när jag precis känner att vi äntligen har tagit vår relation dit jag alltid velat, med samarbete som flyter som ett rinnande vatten, någon sorts tyst förståelse för varandra och allt annat det innebär att vara bästa vänner.