Fotbollsplansträning igen. Klockan var ett, men ingen sol. Kanske har han vant sig vid platsen/tiden, för vi hade ett så produktivt träningspass idag att jag helt glömde bort att störningsträna. Skäms matte. Men både jag och Nelson hade jättekul, så ingen skada skedd. Men jag får faktiskt bakläxa till nästa gång.
Jag tränade massvis med fot. Först övade jag kontakt under "längre" sträckor, 10 steg ungefär, sedan övade vi start och stopp och började lära in att han skall sitta när vi står stilla. Och allt gick så alldeles hejdundrande bra att jag bestämde mig för att länka ihop dem. Och det kändes läskigt.
Det är det längsta vi har kommit i lydnaden. Det känns lite heligt. Visst kan vi många andra delmoment, men vi har inte kunnat börja länka ihop hela moment än. Och när Nelson plötsligt klarar av att sitta med fokus på mig i utgångställning i fem sekunder, starta jättesnyggt, gå tio steg med full fokus på mig, stanna jättesnyggt och sedan direkt sätta sig efteråt, då känns det magiskt. Och han tyckte dessutom det var skitkul! Nästa steg är att kunna utöka tiden han kan fokusera på mig, samt att befästa sättandet vid stopp mycket mer. Svängar väntar vi med ett tag.
Sedan övade jag lite stå under baklängesmarsch. Även det gick över förväntan. Han går fortfarande något steg för mycket innan han stannar, men det blev bättre under passet så jag svängde på mig och gick bredvid honom när jag bad honom stå istället. Så som momentet egentligen skall se ut. Jag lovar, jag ville bara fokusera på ställandet, jag krävde inget annat. Men Nelson gick perfekt i fot alldeles självmant och plötsligt hade vi råkat länka ihop hela ställande-momentet också utan att liksom mena det. Visst, jag ger dubbelkommando genom att sakta ner liiiite extra när jag ber honom stå, och visst, det behöver massvis med finlir och en del "grov"lir också, men alltså. För första gången har vi fått ihop ett HELT moment i störningsfri miljö.
Det är ju såhär det skall vara. Såhär det skall kännas. Det behöver inte gå perfekt varje gång, men man skall i alla fall vara villig att samarbeta med varandra. Och, ursäkta franskan, så jävla kul vi båda hade!
Jag tränade massvis med fot. Först övade jag kontakt under "längre" sträckor, 10 steg ungefär, sedan övade vi start och stopp och började lära in att han skall sitta när vi står stilla. Och allt gick så alldeles hejdundrande bra att jag bestämde mig för att länka ihop dem. Och det kändes läskigt.
Det är det längsta vi har kommit i lydnaden. Det känns lite heligt. Visst kan vi många andra delmoment, men vi har inte kunnat börja länka ihop hela moment än. Och när Nelson plötsligt klarar av att sitta med fokus på mig i utgångställning i fem sekunder, starta jättesnyggt, gå tio steg med full fokus på mig, stanna jättesnyggt och sedan direkt sätta sig efteråt, då känns det magiskt. Och han tyckte dessutom det var skitkul! Nästa steg är att kunna utöka tiden han kan fokusera på mig, samt att befästa sättandet vid stopp mycket mer. Svängar väntar vi med ett tag.
Sedan övade jag lite stå under baklängesmarsch. Även det gick över förväntan. Han går fortfarande något steg för mycket innan han stannar, men det blev bättre under passet så jag svängde på mig och gick bredvid honom när jag bad honom stå istället. Så som momentet egentligen skall se ut. Jag lovar, jag ville bara fokusera på ställandet, jag krävde inget annat. Men Nelson gick perfekt i fot alldeles självmant och plötsligt hade vi råkat länka ihop hela ställande-momentet också utan att liksom mena det. Visst, jag ger dubbelkommando genom att sakta ner liiiite extra när jag ber honom stå, och visst, det behöver massvis med finlir och en del "grov"lir också, men alltså. För första gången har vi fått ihop ett HELT moment i störningsfri miljö.
Det är ju såhär det skall vara. Såhär det skall kännas. Det behöver inte gå perfekt varje gång, men man skall i alla fall vara villig att samarbeta med varandra. Och, ursäkta franskan, så jävla kul vi båda hade!