Om jag kisar riktigt riktigt noga ser jag det. Ljuset i slutet av tunneln. Det är fortfarande en bra bit bort, men det är i alla fall inom synhåll.
Jag tycker att det går bättre och bättre med Nelson. Jag säger det som att det är hans fel, men det är det inte. Det är en miss i kommunikationen, helt enkelt. Som alltid, med tonåringar av alla djurarter. Men de senaste dagarna tycker jag att vi båda har varit bättre - jag har varit duktigare på att ransonera med mitt tålamod och därmed inte blivit irriterad lika mycket, jag har kämpat för att vara duktigare på att belöna och på att vara glad och positiv och Nelson har verkligen försökt att förstå vad jag vill även om han egentligen är intresserad av annat. Vi har haft ett för det mesta fungerande samarbete. Till och från stallet idag gick han bättre i kopplet än vad han någonsin gjort förr, och hade ögonkontakt med mig nästan hela sträckan. Han hoppade självmant upp på stenarna som jag bad honom göra för några dagar sedan när vi lekte skogsagility fast utan skogen, vilket jag tolkar som att han tyckte det var rätt kul.
Jag pratade med uppfödaren om den inofficiella utställningen på lördag och jag kände mig nästan lite tillrättavisad när hon sade att jag inte kunde förvänta mig så mycket mer än att han går i kopplet bredvid mig. Jotack, jag har märkt det. Jag tycker verkligen inte att jag kräver för mycket. Jag vill bara att han skall lära sig gå i koppel och inte bli galen runt andra hundar, utan att helt förlora relationen till mig och husse på köpet.
Nu blev det ett rörigt inlägg. Vad jag ville ha sagt var i alla fall att jag tycker det går bättre med allt som är Nelsonrelaterat just nu.
Jag tycker att det går bättre och bättre med Nelson. Jag säger det som att det är hans fel, men det är det inte. Det är en miss i kommunikationen, helt enkelt. Som alltid, med tonåringar av alla djurarter. Men de senaste dagarna tycker jag att vi båda har varit bättre - jag har varit duktigare på att ransonera med mitt tålamod och därmed inte blivit irriterad lika mycket, jag har kämpat för att vara duktigare på att belöna och på att vara glad och positiv och Nelson har verkligen försökt att förstå vad jag vill även om han egentligen är intresserad av annat. Vi har haft ett för det mesta fungerande samarbete. Till och från stallet idag gick han bättre i kopplet än vad han någonsin gjort förr, och hade ögonkontakt med mig nästan hela sträckan. Han hoppade självmant upp på stenarna som jag bad honom göra för några dagar sedan när vi lekte skogsagility fast utan skogen, vilket jag tolkar som att han tyckte det var rätt kul.
Jag pratade med uppfödaren om den inofficiella utställningen på lördag och jag kände mig nästan lite tillrättavisad när hon sade att jag inte kunde förvänta mig så mycket mer än att han går i kopplet bredvid mig. Jotack, jag har märkt det. Jag tycker verkligen inte att jag kräver för mycket. Jag vill bara att han skall lära sig gå i koppel och inte bli galen runt andra hundar, utan att helt förlora relationen till mig och husse på köpet.
Nu blev det ett rörigt inlägg. Vad jag ville ha sagt var i alla fall att jag tycker det går bättre med allt som är Nelsonrelaterat just nu.