Jag blev mycket positivt överraskad av min lillskit när Zack var här. Han betedde sig mycket bättre än vad jag förväntade mig, och det var så härligt att se. Att han trots allt har en sådan stadga i sina kommandon. Att jag kan få honom att göra som jag vill utan att bli sur på honom eller röra vid honom eller liknande. Jag gnäller ju bara över hur dåliga både jag och Nelson är, men faktum är att vi har lyckats med några grejor, jag och min Underhund.
Första grejen jag insåg var när vi skulle ut på promenad. Zack rusar ut genom dörren och börjar sniffa, och vad gör Nelson? Han sitter lugnt, trots att Zack sprang ut och jag inte har sagt ett ord, och väntar på ett "varsågod" innanför tröskeln. Han tittade på Zack på samma sätt som jag gjorde första gången jag var med om att någon bröt den heliga max-två-brödskivor-till-frukost-regeln som jag blev intutad av mor min sedan jag föddes. "Tog.. tog du TRE skivor? Är du galen på riktigt?! Är det... ens fysiskt möjligt..?"
Fjärde gången vi gick ut på prommis, vilket också blev fjärde gången hans bästa kompis rusade ut bredvid honom utan en tanke på att stanna, satt han fortfarande lugnt och väntade på mitt varsågod.
Nästa grej jag jag blev megaimpad över var när Zack skulle äta. Nelson får ju bara mat en gång om dagen, medan Zack får flera gånger. Jag gav Zack hans mat, och bad Nelson sitta och vänta ungefär en meter ifrån. Och där satt han och väntade tills Zack blev klar, utan att jag behövde påminna honom mer än när han glömde vad han höll på med efter någon minut. "Just det, jag väntade ju!", såg han ut att tänka, och satte sig duktigt igen.
Där stod jag och gapade som en fisk, helt förundrad över valpis.
Första grejen jag insåg var när vi skulle ut på promenad. Zack rusar ut genom dörren och börjar sniffa, och vad gör Nelson? Han sitter lugnt, trots att Zack sprang ut och jag inte har sagt ett ord, och väntar på ett "varsågod" innanför tröskeln. Han tittade på Zack på samma sätt som jag gjorde första gången jag var med om att någon bröt den heliga max-två-brödskivor-till-frukost-regeln som jag blev intutad av mor min sedan jag föddes. "Tog.. tog du TRE skivor? Är du galen på riktigt?! Är det... ens fysiskt möjligt..?"
Fjärde gången vi gick ut på prommis, vilket också blev fjärde gången hans bästa kompis rusade ut bredvid honom utan en tanke på att stanna, satt han fortfarande lugnt och väntade på mitt varsågod.
Nästa grej jag jag blev megaimpad över var när Zack skulle äta. Nelson får ju bara mat en gång om dagen, medan Zack får flera gånger. Jag gav Zack hans mat, och bad Nelson sitta och vänta ungefär en meter ifrån. Och där satt han och väntade tills Zack blev klar, utan att jag behövde påminna honom mer än när han glömde vad han höll på med efter någon minut. "Just det, jag väntade ju!", såg han ut att tänka, och satte sig duktigt igen.
Där stod jag och gapade som en fisk, helt förundrad över valpis.