Ni har hört historierna. Troll som kidnappar människobarn och lämnar kvar sina egna monsterungar. Och nu, nu har det hänt mig. Fast, liksom, inte människa-troll. Snarare hund-ökenråtta.
Någon har bytt ut min underbara Nelson mot en förvuxen ökenråtta.
Jag har alltid sagt att jag älskar djur som är kontaktbara. Djur som förstår att du finns och att du vill dem väl. Djur som betalar tillbaka all den TLC du ger dem genom att slicka dina sår, muntra upp dig när du är ledsen och älska din närvaro. Hund, katt och råtta är exempel på denna sorts djur.
Ökenråttor är det inte.
15 månader gammal är Underhunden Nelsonrumpa överjävlig och underb-nej, faktiskt bara överjävlig. Han sprintar kissar nosar sprintar kissar nosar sprintar kissar nosar. Två gånger på en vecka har han stuckit på långtur efter kaniner och därmed förlorat privilegiet att springa lös. Flera gånger har han morrat åt andra hundar, och en gång hamnade han till och med i bråk. Han har inget intresse för matte eller husse, ingen önskan om att få godis, leksak eller beröm. Bara få nosa. Och kissa. Och sprinta.
Alltså. Att 1,5-årsfasen vore värre än 8-månadersfasen tror jag inte på. Jag tror bara att man är van vid att ha en duktig hund som lyssnar på vad man säger. Då blir det plötsligt så mycket jobbigare när hunden i fråga plötsligt slutar och byter personlighet.
Någon har bytt ut min underbara Nelson mot en förvuxen ökenråtta.
Jag har alltid sagt att jag älskar djur som är kontaktbara. Djur som förstår att du finns och att du vill dem väl. Djur som betalar tillbaka all den TLC du ger dem genom att slicka dina sår, muntra upp dig när du är ledsen och älska din närvaro. Hund, katt och råtta är exempel på denna sorts djur.
Ökenråttor är det inte.
15 månader gammal är Underhunden Nelsonrumpa överjävlig och underb-nej, faktiskt bara överjävlig. Han sprintar kissar nosar sprintar kissar nosar sprintar kissar nosar. Två gånger på en vecka har han stuckit på långtur efter kaniner och därmed förlorat privilegiet att springa lös. Flera gånger har han morrat åt andra hundar, och en gång hamnade han till och med i bråk. Han har inget intresse för matte eller husse, ingen önskan om att få godis, leksak eller beröm. Bara få nosa. Och kissa. Och sprinta.
Alltså. Att 1,5-årsfasen vore värre än 8-månadersfasen tror jag inte på. Jag tror bara att man är van vid att ha en duktig hund som lyssnar på vad man säger. Då blir det plötsligt så mycket jobbigare när hunden i fråga plötsligt slutar och byter personlighet.