Allt som allt var jag otroligt imponerad över honom idag. Han skällde, han drog, han gnällde, visst. Men inte ens i närheten av så mycket jag hade förväntat mig. Däremot var han inte lika duktig på att stå idag, vilket såklart är mitt fel. Vi har övat sitt lite för mycket, men det hinner vi fixa till den första juni.
Jag fick mycket hjälp av instruktörerna, och är så tacksam för dem. En stor ros till dem! :D Jag känner mig alltid så förvirrad när det kommer till utställning och vet inte riktigt vad som förväntas av mig. Åt vilket håll jag skall gå, på vilken sida jag skall ha Nelson etc etc. Vi pratade lite efteråt och jag berättade att vi skall på utställning den 1/6, och att mitt mål var att inte få "kan ej bedömmas" som kritik. De skrattade åt mig som om det vore ett skämt och sade att det fanns inte en chans på jorden att vi skulle få det. Jag hoppas att de har rätt, och det känns skönt att de, som ändå såg hur dåliga vi (läs: jag) var, ändå tyckte vi var okej.
Kopplet kändes bra och jag tyckte vi var fina i det, men lite ostabilt när han drog så här mycket. Men det skall det bli mindre och mindre av med tiden! Däremot lindade jag in det på ett konstigt sätt i handen och han drog lite extra hårt och jag gjorde mig riktigt illa i lederna i fingrarna. Det gör fortfarande jätteont och jag är svullen, men det går nog över om någon dag.
Så, allt som allt: framsteg, ja, några. Något baksteg. Men huvudmålet, att lära honom uppföra sig runt andra hundar, känns som att det nu är någon millimeter närmare. Inte så mycket närmare, med andra ord, men jag är tacksam för allt jag får i såhär svåra tider.