Eftersom vi hade mamma med oss kunde hon passa på att ta ett foto på oss alla tre!
Idag kom mamma förbi för att hänga med på lunchpromenaden. Vi tog en jättelång och mysig runda och träffade på en trevlig Lagotto som hette Milou ute på fälten. Målet var att, ännu en gång, titta på minneslunden på begravningsplatsen.
Eftersom vi hade mamma med oss kunde hon passa på att ta ett foto på oss alla tre!
0 Comments
Klockan är nu kvart över fem och jag gav upp. Stannar jag i sängen kommer jag väcka både Daniel och grannarna. Jag hostar som ett monster. Och det slutar aldrig! Det blev lite bättre nu när jag satte mig upp i och för sig, men så fort jag lägger mig ner börjar det non-stop igen.
Jag börjar bli så trött på den här... tja, vad det nu än är. Förkylning? Jag har haft ont i halsen i över två veckor och började hosta förra helgen, men blir aldrig riktigt sjuk. Ger den sig inte snart? Den kan väl i alla fall bryta ut på riktigt så jag blir av med den sedan? Och jag som skall på Anders och Måns ikväll med pappa. Måtte det bli bättre tills dess. Skvallerträning.
Så enkelt, så genialiskt. Trodde jag. Fy vad vi kämpar! Att vara roligare än andra hundar har visat sig vara megasvårt. Favoritleksaken hade inte en chans. Godis som inte ens kan motivera honom utan störningar skall vi inte ens prata om. Istället för att han har mer fokus på oss vid hundmöten har det lett till att han blir stressad var gång vi använder klickern utomhus - han har fått för sig att det alltid är en hund i närheten när vi klickar och måste såklart leta upp den. Vi har hållt på i många många veckor nu och det leder verkligen ingenstans. Men så idag. Jag tror jag kom på det. Kanske. Jag bestämde mig för att låta honom jobba för frukosten idag igen, men var mycket frikostigare med belöningarna, så att han skulle hinna få i sig hela frukosten innan dagen var över. Det gjorde att han lyssnade jätteduktigt på mig. Full fokus. Men när vi gick förbi en kvinna med två hundar insåg jag att jag glömt klickern. Så jag använde rösten istället. Belönade med rösten och blev helt utom mig som om han hade gjort världens grej bara genom att titta på hundarna - och vips fokuserade han på mig istället och fick godis. Det gick flera gånger, trots att hundarna inte gick mer än kanske 10 meter bort. Detta skall jag fortsätta med framöver, och helt strunta i klicker på promenader. Jag hoppas att det kommer hjälpa. Det vore så skönt att ha en pålitlig skvallerträning. På väg mot byn. Vi låg som vanligt och latade oss till klockan 10 innan jag bestämde mig att det var nog. Nelson hade nog kunnat sova ett tag till om jag inte hade väckt honom. Vi sprang in och ut genom dörren tre gånger innan vi äntligen stannade ute. Telefonen ringde, jag insåg att jag hade glömt godis, jag behövde en varmare halsduk. Han såg så snopen ut var gång vi gick in. Stackar'n! Vi promenerade mot kyrkogården idag. Så vi kunde se hur det ser ut och fundera på om mormor skulle vilja ligga där. Men först gick vi genom byn i utkanten av staden så han skulle kissa och bajsa allt han behövde innan vi gick in på kyrkogården. Jag tycker det är så bra att man får ha med hund där och vill inte försöra det förtroendet. Is it... safe? Vi gick förbi hästarna och hälsade lite på dem. Nelson tycker att de är lite obehagliga fortfarande, trots att vi så ofta ser dem. Men liiite närmare vågar han gå för var gång. Och hästbajset runt dem smakar ju så gott! Vi passerade bäcken och hittade sedan en ny kompis vi inte träffat tidigare. Jag minns tyvärr inte namnet, men en ståtlig ett år gammal Shibahane var det i alla fall. Bäcken. När det blir sommar skall vi bada häri, Nelson och jag. Vi kom fram till gravplatsen och jag vet inte riktigt. En stor rubust metallstaty står i mitten av minneslunden och det ser så... stelt ut. Kanske är det för att marken är täckt av vitt. Kanske blir det bättre när det blommar och kvittrar och skvalpar. Kanske måste jag bara vänja mig vid att inte ha en söt liten naturlig gravsten. Shibalek. Efter att kort ha kollat in i hundgården (ingen där :( ) så gick vi hem igen. Allt som allt var vi ute i 2 timmar. Nu skall vi vila innan det är dags för nästa stolleprov. Glömde mötet med Arbetsförmedlingen. Åh vad jag skäms. Jag tycker så mycket om min handledare och jag vill inte göra henne besviken. Men det är ju så mycket som har hänt. Det är inte lätt att hålla allt i huvudet.
Fick en ny tid på måndag. Det får jag bara inte glömma. Nej, nu skall vi ut på morgonprommis! Jag börjar få lite panik över att jag inte tränat nog på månadens mål med Nelson. Så igår eftermiddag körde vi rejält! Jag tränade faktiskt på alla fyra beteenden, med varierat resultat. Men han var jätteduktig över lag! Och jag känner att jag får lite mer förståelse för vad han tycker är kul och inte för var gång jag tar fram klickern.
Utställningskopplet går okej. Jag försöker få honom att fatta att han skall trava OCH titta på mig samtidigt, men det är lite svårt med båda samtidigt. Jag får nog dela upp det mer, och bara träna på att trava först. Fokuset får komma i efterhand. Jag tränade in stå igår också. Det har han haft svårt för tidigare, så jag frångick mina principer och hjälpte honom på traven med en hand mellan hans bakben. Jag har främst ett handtecken på det beteendet, och det förstår han nästan. Helt otroligt, med tanke på att det i princip var första träningspasset på stå. Det krävs en del jobb med det, men det är definitivt på gång. Ligg har hamnat lite i skymundan på senare tid. Han är jätteduktig på att erbjuda det, men jag vågar inte riktigt börja med att lägga till röstkommando på det innan han helt har hajat grejen med röstkommandot på sitt. Så vi tränade mest på att inte glömma beteendet. Jag höjde inga kriterier. Sitt har blivit riktigt bra! Han sätter sig alltid framför mig, däremot, men det är okej än så länge. Han kan det kommandot mycket bra inomhus, faktiskt, och ibland trots störningar också! Men jag saknar hastigheten. Det går så lllåååånnggsssaaaammmmtttt. Så jag började stojja och stimma och springa och hoppa och snurra och använda rösten för att få igång honom lite. Och så plötsligt blev jag gravallvarlig och sade "sitt". Och så fort han satte sig började jag stimma igen. Han tyckte det var jättekul, och blev mycket snabbare och säkrare på kommandot. Så det var nog inte helt tokigt. Min duktiga duktiga Nelson kom idag på inkallning trots att han samtidigt lekte med andra hundar! Jag är så stolt över honom! Jag märker att det verkligen gör skillnad med inkallningslekarna vi leker tillsammans med husse ibland och det är så kul. När man faktiskt ser att det man gör gör skillnad. Duktiga duktiga Nelson!
Idag gör jag ett nytt försök att träna i honom dagens matranson. Antagligen hinner jag bara hälften, men då får han andra halvan av fodergivan på kvällen istället. Jag har så många ambitioner just nu, men sömntutan Nelson sover efter att ha lekt med bästa vännerna. Jag är fortfarande långt ifrån att nå månadens mål. Träffade den snälla och söta kvinnan som bor i vårt område. Jag tror hon är ordförande i bostadsrättsföreningen vi bor i. Hon är alltid så glad och trevlig. Och jag är så imponerad av henne! Hon tränar flera gånger i veckan på gym trots att hon är 76 år gammal. Jag berättade om mormor och hon bjöd in mig och Nelson på fika hemma hos henne. Det gjorde mig helt varm inombords. Jag hoppas att det blir av. Jag hoppas att vi kan bli vänner. Jag hade inte riktigt ork att gå någon längre promenad, så jag slängde på Nelson kopplet och vi gick mot rastgården ett par hundra meter bort i hopp om att det fanns några hundar där att leka med. Nelson kände lukten på långt håll, för han drog så som han bara drar om han vädrar sina bästa vänner i närheten. Det var beaglehanen Molle och goldenhanen Milton som var där och de tyckte det var -så- kul att träffas! Det var ju någon vecka sedan vi sprang in i varandra sist. De hade varit där redan en timme innan vi kom dit så de var lite trötta redan från början. Jag är lite speciellt kär i Milton. Han är så otroligt vacker och charmig. Och gosig. Men snart efter vi kommit skulle husse gå, och Milton fick så snällt hänga med, även om han nog gärna stannat kvar ett tag till. Molle var också på väg att gå, men då kom tollarhonan Sia och goldentanten Britta på besök, och då var det kört. Molle är helt förälskad i Sia, nästintill besatt. Vilket i och för sig är lite charmigt. Britta har Nelson faktiskt aldrig lekt med tidigare. De har träffats och hälsat många gånger när vi är på promenad, men de har aldrig varit lösa i samma rastgård. Hon är inte så mycket för att leka utan ville mest gosa, vilket passar mig perfekt! Så vi myste medan de andra lekte.
http://www.facebook.com/OffTheLeashDailyDogCartoons Detta. Detta med kraften från ett tusen strålande solar. Jag har förnekat det hittills, men jag kom på mig själv idag. Daniel fick en kram, och Nelson fick ett "åhh hej gubben jag har saknat dig sååå mycket du är så fiiin min fina fina nelson mamma älskar dig såååå mycket" och en miljon pussar. Uppfödaren sade att Nelson har urinvägsinfektion och gav oss penicillin mot det. Vilken tur att hon upptäckte det, det hade jag aldrig gjort! Hon sade också att hon var tvungen att ha Nelson i sängen på natten, annars hade han aldrig slutat leka med Chingen. Stackars Ching, nu är hon säkert glad att vara av med oss så hon äntligen får lite lugn och ro. ;) Uppfödaren påpekade också att han är himla snygg och tyckte verkligen att vi skulle ta honom till en utställning. Det var kul att höra. Det gör vi säkert. Jag skulle så gärna vilja. Sitter på tåget på väg hem till Lund igen. Åh vad skönt det skall bli att träffa min lilla familj igen. Daniel hämtar upp Nelson från uppfödaren innan vi kommer hem, och jag är så pepp på att träna med honom! Tja, eller göra vad som helst med honom. Jag är nog generellt Nelson-pepp, helt enkelt. ;) Jag hoppas att det är fint väder imorgon så vi kan vara ute mycket. Inte för att Nelson någonsin bryr sig om vädret, men jag hade haft nog av blåst och snö vid det här laget. Men mest av allt skall jag ju mysa med honom i soffan och sängen och bara känna av hans närvaro igen.
Han har haft det så bra hos uppfödaren och har, till min förvåning, faktiskt ätit maten hon gett honom! Det gör han ju annars aldrig här... Han har fått mycket tid att leka med sin två månader äldre kusin Ching-Ching också, så han är säkert jättenöjd. Han fick till och med sova i uppfödarens säng! Lite rädd är jag allt att han skall komma till insikten att vi inte är en lika bra familj som uppfödarens och att han blir ledsen och besviken när vi träffas igen. Att han egentligen hade velat stanna kvar. Jag såg en valp utanför en affär idag och oj vad jag blev upprörd! Den stackars lilla Cocker-valpen gnydde och gnällde och drog mot alla som passerade. Jag hade aldrig lämnat Nelson utanför en affär ens som vuxen, som valp är det ju ännu mindre okej. Jag tyckte så synd om henne att jag gosade lite med henne. Mamma gnällde på mig att "så gör man inte!", men hon verkade mycket mycket gladare. Fram tills jag gick såklart... Usch. Vissa borde inte ha hund. Typ sådana som lämnar sina små valpar utanför affären när de skall gå och handla i innerstockholm. |
Archives
November 2016
Categories
All
|