Vårt nästa problem, nu när rumpan långsamt börjat svänga till en fotposition, är apporten. Som vanligt är Nelson jätteduktig på att targeta den, men steget att ta in den i munnen kom vi inte över. När jag hade försökt med alla tips jag fick: "håll i den", "ha is i magen", "låt den ligga på marken", "backa med den i handen" samt "verka mycket intresserad av den innan du låter honom komma åt den" så nosduttade han fortfarande duktigt. Så jag övergav de där accepterade metoderna och körde en egen som kanske är sådär lagom optimal men som i alla fall funkade, till skillnad från de andra. ;)
Jag stissade upp honom med leksaker, tjo och tjim tills han var helt utom sig av lycka. En heeler som är helt utom sig av lycka tycker allt ser lite mer ut som kor än vad det annars gör. Nelson biter på allt, även luften, när han är stissig. Inte tuggar-biter, utan mest bara... nafsar och grymtar. Fram med apportbocken och voilà - ett mycket kort och distraherat snuddande med tänderna. Klick godis! Nästa gång krävdes det mindre "uppstissning" för att han skulle bita, och efter tio klick behövde jag inte längre ens belöna med leksak om jag inte ville.
Det är fortfarande ett mycket tveksamt bitande och han tar den bara från min hand, aldrig från marken, men det är en jättebit på vägen!
Hund duktig, matte stolt!
Jag stissade upp honom med leksaker, tjo och tjim tills han var helt utom sig av lycka. En heeler som är helt utom sig av lycka tycker allt ser lite mer ut som kor än vad det annars gör. Nelson biter på allt, även luften, när han är stissig. Inte tuggar-biter, utan mest bara... nafsar och grymtar. Fram med apportbocken och voilà - ett mycket kort och distraherat snuddande med tänderna. Klick godis! Nästa gång krävdes det mindre "uppstissning" för att han skulle bita, och efter tio klick behövde jag inte längre ens belöna med leksak om jag inte ville.
Det är fortfarande ett mycket tveksamt bitande och han tar den bara från min hand, aldrig från marken, men det är en jättebit på vägen!
Hund duktig, matte stolt!