Idag är jag apati personifierad. Klockan är 19 och jag har nyss stigit upp ur sängen för andra gången idag, bara för att gå och lägga mig i soffan istället - första gången var vid ett för att släppa ut Nelson en kortis i trädgården. Dagar som den här är jag världens värsta hundägare.
Jag mådde massadåligt igår kväll. Tiden blev sen och jag grät och grät, så för att lugna ner mig tog jag min ångestmedicin. Som i och för sig tar död på ångesten - men också allt annat. Den gör att man somnar. Och sedan sover man. Vaknar man somnar man om. Oavsett vad klockan är. Den har hållt i sig i 16 timmar ungefär, och jag är fortfarande helt groggy. Hör inte vad någon säger, rör mig som en sengångare. Men jag är i alla fall lugn.
Jag försökte, som ett sista desperat försök att vara någolunda värdig hundägare idag, att klickerträna med Nelson. Sitt. Han sitter ju, men mycket lllååånnngggsssaaammmttt, och bara om han får betänketid före. Och ibland lägger han sig ner istället. Så det tänkte jag att jag skulle börja finslipa lite, och hämtade en leksak för att få farten i rörelserna. Men jag saknade helt precision och klickade omedvetet för allting, medan jag upprepade kommandot sitt med fem sekunders mellanrum. Ja, kära nån. Jag undrar hur jag tänkte. Hur kunde det vara en bra idé att klicka med honom när jag knappt kunde hålla ögonen öppna? Jag gjorde så mycket fel man kan göra, och tror att jag hann förstöra kommandot istället för att göra det bättre. Men viljan fanns där, i alla fall...
Jag mådde massadåligt igår kväll. Tiden blev sen och jag grät och grät, så för att lugna ner mig tog jag min ångestmedicin. Som i och för sig tar död på ångesten - men också allt annat. Den gör att man somnar. Och sedan sover man. Vaknar man somnar man om. Oavsett vad klockan är. Den har hållt i sig i 16 timmar ungefär, och jag är fortfarande helt groggy. Hör inte vad någon säger, rör mig som en sengångare. Men jag är i alla fall lugn.
Jag försökte, som ett sista desperat försök att vara någolunda värdig hundägare idag, att klickerträna med Nelson. Sitt. Han sitter ju, men mycket lllååånnngggsssaaammmttt, och bara om han får betänketid före. Och ibland lägger han sig ner istället. Så det tänkte jag att jag skulle börja finslipa lite, och hämtade en leksak för att få farten i rörelserna. Men jag saknade helt precision och klickade omedvetet för allting, medan jag upprepade kommandot sitt med fem sekunders mellanrum. Ja, kära nån. Jag undrar hur jag tänkte. Hur kunde det vara en bra idé att klicka med honom när jag knappt kunde hålla ögonen öppna? Jag gjorde så mycket fel man kan göra, och tror att jag hann förstöra kommandot istället för att göra det bättre. Men viljan fanns där, i alla fall...