Ja, kära vänner. Då är jag alltså intagen till civilingenjörsprogrammet i bioteknik på Lunds Tekniska Högskola. Inte för att jag var särskilt orolig, jag hade trots allt 22,25 med meritpoäng inräknat, men det känns... bra? tryggt? Nja, stabilt är nog ett bättre ord. Det känns stabilt att ha det svart på vitt att jag kommit in.
Stabilt är ett bättre ord. För inte fan känns det bra. Det skall inte bli kul att börja plugga, även om jag kom in på det jag ville. Det skall inte bli tryggt. Det skall bli hela jävla havet stormar. Och inte ens på ett bra sätt. Massa människor. Massa krav. Och så jag i mitten av allt.
Jag kan faktiskt minnas när jag älskade skolan. När jag gick i lågstadiet bad om att få läxa. I fyran nådde jag min höjdpunkt och räknade färdigt hela årets mattebok på bara någon månad. Min SO-lärare, jag och min mor hade samtal varje vecka. Vi skrev arbeten om Sveriges landskap och jag skrev flera sidor långa uppsatser om varje landskap, så jag halkade efter för jag ville göra det ordentligt. Läraren ville inte att jag skulle göra det ordentligt. Jag skulle bara skriva en halv sida, tyckte hon. Därför hade vi krismöten. För jag var för ambitiös. "Vad duktig du är Lovisa, som bara skrev en sida om Lappland. Nu går vi igenom Närke härnäst, tror du att du kan sikta på att bara skriva en halv nästa gång?"
Det var tolv år sedan. Sedan dess kan jag inte minnas att jag gjort annat än hatat. Jag älskar att lära och jag hatar att plugga. Jag har ströpluggat på universitet, jag har ströpluggat i Japan, jag har ströpluggat i Tyskland. Det har slutat likadant varje gång. Jag slutar sova. Ju förr jag somnar desto snarare blir det morgon. Och då skall jag till det där helveteshuset med jobbiga människor och jobbiga krav. Så jag slutar sova. I många års tid har jag levt på tre-fyra timmars sömn om dygnet. Tre-fyra timmars sömn och ångestkaos.
Nu har jag fått antidepp och tio gånger hos KBT-terapeut, så nu tycker man att jag är frisk och redo att börja plugga igen. Men vad händer om jag inte är det? Jag blir inte rädd för mycket. Skräckfilmer, död, blod, gore, mörker, spöken, ensamhet. Jag blir inte rädd för mycket. Men vardagslivet... att städa att jobba att plugga att diska att laga mat att klippa gräsmattan att borsta tänderna att dra upp rullgardinerna att handla att tvätta. Jag blir lamslagen av skräck. För jag fixar det inte. Och vad händer om jag inte fixar det här?
Ojojoj vilka mäktiga djävulsväggmålningar jag har här hemma. Men någonstans måste jag få ur mig det. Och missförstå mig rätt. Jag tycker inte synd om mig själv. Det ÄR inte synd om mig. Jag bara oroar och ängslar mig lite för hur det skall gå. Tack för visat intresse.
Stabilt är ett bättre ord. För inte fan känns det bra. Det skall inte bli kul att börja plugga, även om jag kom in på det jag ville. Det skall inte bli tryggt. Det skall bli hela jävla havet stormar. Och inte ens på ett bra sätt. Massa människor. Massa krav. Och så jag i mitten av allt.
Jag kan faktiskt minnas när jag älskade skolan. När jag gick i lågstadiet bad om att få läxa. I fyran nådde jag min höjdpunkt och räknade färdigt hela årets mattebok på bara någon månad. Min SO-lärare, jag och min mor hade samtal varje vecka. Vi skrev arbeten om Sveriges landskap och jag skrev flera sidor långa uppsatser om varje landskap, så jag halkade efter för jag ville göra det ordentligt. Läraren ville inte att jag skulle göra det ordentligt. Jag skulle bara skriva en halv sida, tyckte hon. Därför hade vi krismöten. För jag var för ambitiös. "Vad duktig du är Lovisa, som bara skrev en sida om Lappland. Nu går vi igenom Närke härnäst, tror du att du kan sikta på att bara skriva en halv nästa gång?"
Det var tolv år sedan. Sedan dess kan jag inte minnas att jag gjort annat än hatat. Jag älskar att lära och jag hatar att plugga. Jag har ströpluggat på universitet, jag har ströpluggat i Japan, jag har ströpluggat i Tyskland. Det har slutat likadant varje gång. Jag slutar sova. Ju förr jag somnar desto snarare blir det morgon. Och då skall jag till det där helveteshuset med jobbiga människor och jobbiga krav. Så jag slutar sova. I många års tid har jag levt på tre-fyra timmars sömn om dygnet. Tre-fyra timmars sömn och ångestkaos.
Nu har jag fått antidepp och tio gånger hos KBT-terapeut, så nu tycker man att jag är frisk och redo att börja plugga igen. Men vad händer om jag inte är det? Jag blir inte rädd för mycket. Skräckfilmer, död, blod, gore, mörker, spöken, ensamhet. Jag blir inte rädd för mycket. Men vardagslivet... att städa att jobba att plugga att diska att laga mat att klippa gräsmattan att borsta tänderna att dra upp rullgardinerna att handla att tvätta. Jag blir lamslagen av skräck. För jag fixar det inte. Och vad händer om jag inte fixar det här?
Ojojoj vilka mäktiga djävulsväggmålningar jag har här hemma. Men någonstans måste jag få ur mig det. Och missförstå mig rätt. Jag tycker inte synd om mig själv. Det ÄR inte synd om mig. Jag bara oroar och ängslar mig lite för hur det skall gå. Tack för visat intresse.